Hur mycket behöver man "hjälpa" ett endabarn?

Det finns ju massor av barn som växer upp under mer eller mindre ideala förhållanden. Men att planera redan nu för att barnet ska vara ensambarn och sedan isolera det för att ni inte klarar något annat känns inte rättvist mot barnet. 

Och även om ni inte orkar träffa så mycket folk borde ni ju kunna låta barnet ha tillgång till vänner i den utsträckning det önskar. Ett litet barn behöver ju stöttning i att leka med vänner utöver förskoletid, men ett större barn sköter ju umgänget på egen hand, men borde ju åtminstone kunna få tillgång till sitt eget hem att umgås i. 

Vare sig jag eller sambon (barnens pappa) är speciellt sociala på helger men det kommer ändå vara självklart att barnens kompisar kommer att få vara hos oss på helger om så önskas (har tvillingar).

Jag och sambon är båda endabarn. Jag har haft semestrar i huvudsak ensam med mamma + sambo eller pappa. Somrarna har spenderats med mormor och hennes föräldrar (så länge de levde) och att morfar kom upp på helgerna. Ibland blev det någon vecka eller två då mina kusiner (2 år äldre samt 6 månader yngre) kom upp. Hittade en kompis som bodde typ grannar med oss på andra sidan skogen. På sportlov kunde det hända att en kompis fick följa med till landet.

Har aldrig saknat att växa upp med syskon. Har haft vänner i skolan där man antingen varit hos kompisen eller kompisen hos mig efter skolan och på helger när det passat. Har alltid kunnat leka på egen hand med en riklig fantasi. Har aldrig varit ett speciellt krävande barn utan klarat mig bra på egen hand. 

Det har gjort att jag aldrig haft riktigt behovet av att "vara som alla andra" vilket öppnade upp för utfrysning i högstadiet när jag inte ville göra som de populära tjejerna (prova på att röka och dricka alkohol). Jag vet att jag klarar mig bra på egen hand även om det alltid är trevligt med lite sällskap. 

Nästan exakt så var och är det för mig :)

...men jag saknade syskon. Det gjorde jag

Och jag saknade pengar; saknade att vi inte kunda åka utomlands till värme och varma bad som "alla andra" gjorde.... Jag fick bara hänga med kusiner i Finland vid kalla havet på mina lov, brr.....

Jag förstår vad du menar. Barn behöver bli socialiserade med andra barn så att de hänger med i alla möjliga roliga/fåniga/dåliga trender som är svårt för föräldrar att hålla reda på. De behöver veta vad som "gäller" när det gäller mobilspel, tvprogram, sånger, youtubeklipp, ord, ja allt. De behöver kunna de sociala koderna som gäller mellan barn i sammanhang som inte är strukturerade av vuxna.

Om ert barn har bra med kompisar så kommer det inte att bli något problem. Detta blir aktuellt först när barnet är större, sådär mellanstadiet. Innan dess har man som förälder koll genom andra föräldrar om det skulle behövas. Som endabarn är det viktigt att få leka med kompisar både borta och hemma. Att som förälder säga "vi tar inte hem kompisar på vardagar" funkar inte. Då riskerar barnet att bli ensamt (beror på hur ni bor och så förstås, kanske barnet har massor av kompisar som grannar som hen kan leka med ute varje dag).

Den största saken att hjälpa barnet med är inför skolstarten tycker jag. Som mamma till ett endabarn har jag sett hur han hade behövt lära sig att konkurrera med andra barn, göra sig hörd fast andra vill prata, tränga sig så att man inte alltid hamnar sist, ha konflikter med andra barn osv. Jag tror att om man har sitt barn på en förskola med stora barngrupper så kanske detta löser sig av sig självt genom träning i förskolan. Vi hade en förskola med pyttesmå grupper (8 barn) vilket nog är bra när barnen är små men sen är det faktiskt dåligt tycker jag såhär i efterhand.

Beror på barnet. Vissa föredrar och kan leka själva, andra inte. Fast rätt svårt att gissa i förväg..

Var ensambarn på vischan och led inte av det.

Men det är väl ingen som har sagt att vårt barn ska behöva "sitta hemma själv" hela uppväxten? Visst, vi kommer inte att ha huset fullt av andra barn varje eller ens varannan dag men självklart kommer vårt barn att få ta med sig kompisar hem ibland. Dock inte i en sådan utsträckning som jag anser skulle behövas för att fylla de funktioner som en syskonrelation annars fyller.

Ehm, jag har ingen kontakt med mina syskon.

Jag förstår inte hysterin med syskonskaffande. Vill man att de äldre ska ta hand omde yngre så man får glo på tv i fred?

Nej? Inte ens jag har påstått det.

Det låter som att ni kommer skaffa ett barn under de här omständigheterna oavsett vad folk kommer med för argument här. Ni kommer inte vara de första eller sista som skaffar barn under ickeoptimala förhållanden, oftast går det bra ändå.

Jag är också endabarn och räddningen är kompisar! Mina föräldrar var bra på att ta med kompisar på aktiviteter osv, annars var det jättetråkigt!

Det är vanligt att enda barn ohar en känsla av att de är annorlunda när de blir äldre (alltså inte annorlunda för att de är enda barn utan som en konsekvens av uppväxten). Jag tänker att växa upp i en vuxenvärld skulle förstärka det ytterligare. Ärligt talat skulle jag verkligen inte vilja det!

Är endabarn, Har ett ebdabarn. Förstår inte alls resonemanget om att skaffa syskon för sällskap. Barn lär känna barn på förskola och i skolan. Se till att sätta upp ditt barn på aktiviteter, sport o dyl och barn lär sig.

Hemmavid får du både med och utan syskon aktivera. Annars sitter de bara och spelar spel. Styr upp fritiden så ordnar det sig och även om du idag inte känner andra med jämnåriga barn lär du bli bekant med andra föräldrar från skola och aktiviteter. Fördelen är att då får barnet leka med jämnåriga som tycker om att göra samma saker och du har tid att låta barnet göra alla aktiviteter.

Vi har ju redan ett barn, därav tråden.

Jag hade ett endabarn i drygt tio år innan vi bestämde oss för att vi nog ville försöka få ett barn till. Man "måste" väl ingenting oavsett hur många barn man har.

Men genom att man är uppmärksam på sitt barn och är medveten om hur hen fungerar i grupp till exempel så ser man ju om det finns saker som barnet möjligen kan behöva träna på. Sånt som barn med syskon lär sig mer med automatik.

Jag håller också med om att det känns egoistiskt och inte särskilt snällt mot barnet (barnen, gäller även om man har fler) att inte öppna upp för kamrater. Även om JAG personligen haft en jobbig dag så måste mina barn väl få bygga och vårda egna relationer och då ingår ju ofta att man träffas hemma hos varandra . Liksom att jag kanske inte orkar gå på fotbollsträning egentligen men om jag satt min son i ett lag så är han en del i laget och då hör det till att träna och att jag som vuxen ser till att han kommer dit.

Nu kommer inte mina barn att bli "kompisar " på det sättet pga åldersskillnaden. Snarare blir det väl som att ha två endabarn... Så även för lillebror kommer vi att vara generösa med att låta kompisar följa med på utflykter och liknande. Om han vill förstås.

Men det är väl ingen som har sagt att vårt barn ska behöva "sitta hemma själv" hela uppväxten? Visst, vi kommer inte att ha huset fullt av andra barn varje eller ens varannan dag men självklart kommer vårt barn att få ta med sig kompisar hem ibland. Dock inte i en sådan utsträckning som jag anser skulle behövas för att fylla de funktioner som en syskonrelation annars fyller.

Jag tycker du hänger upp dig för mycket på att syskon skulle vara så viktiga. Det är inte alls säkert att syskon har en bra relation och leker med varandra. Inte ens när de är små.

Kompisar är i så fall mycket viktigare. Barn är ju såklart olika i sina behov av kompisar, en del vill ha massor och umgås jämnt, andra har få vänner och umgås lite mer sparsamt. Det måste få vara okej med båda dessa sätt, oavsett hur föräldrarna är och hur föräldrarna tycker om  att umgås.

Att sätta restriktioner för hur ofta ett barn får ta med vänner hem är att begränsa barnet onödigt mycket. Det passar inte alltid att leka ute, det passar inte alltid att vara hos nån annan, det passar inte alltid att bara umgås under en aktivitet.  

När barnen är små kan ju ni föräldrar bestämma hur ofta andra barn bjuds in, men sen... när barnet är äldre? Mellan- och högstadieungen som kommer hem från skolan men får inte ta in en kompis? Ska ni verkligen bestämma sånt?

Jag håller med. Jag har själv tre syskon varav min ena syster bara är två år yngre än jag och visst lekte vi ibland. Men ju äldre vi blev, desto mer blev hon en "nödkompis" som dög om ingen annan var hemma typ. Och det var ömsesidigt, hon hade ju massor av egna vänner som hon valde framför mig.

Vi har en jättebra relation nu som vuxna och hörs ofta. Även om jag har vänner som jag är mer förtrolig med och som jag själv upplever står mig närmare.

Syskon kan bli bästisar men jag tror oftare att man hittar sin soulmate eller bästa vän när man är äldre, under sena grundskolan eller kanske som ung vuxen.

Det som syskon kan ge är en större känsla av samhörighet när det gäller uppväxten, man har tagit del av samma uppfostran och värderingar och vuxit upp under samma tak. Kan dela upplevelser, tankar om föräldrarna osv. Men där skulle jag vilja säga att den känslan förmodligen går att skapa om man öppnar upp sitt hem för andra barn. Då skulle ditt barn kunna ha en nära vän som vistats mycket hos er och som känner både dig och den andra föräldern bra. Som kan följa er på familjeutflykter mm.

Menar du att ni vuxna inte har några restriktioner och begränsningar om detta heller? Säg en av er skulle vilja ha kompisar hemma varje dag, och den andra motsätter sig det, har den andra då ingen talan? Oj, om min man ville ha kompisar hemma flera kvällar i veckan och jag inte hade en talan skulle nog jag flytta ut.

Både ja och nej tycker jag. Det får vara en dialog men en kan inte bestämma för alla, inte heller tycker jag att vuxna alltid ska bestämma över barn.

Om min man ville ha vänner hemma alltid och jag inte ville ha vänner hemma nånsin så skulle nog vårt förhållande vara svårt att vidmakthålla och en av oss skulle förmodligen välja att lämna. Om man är så olika i sina behov så blir det ju svårt att leva tillsammans överhuvudtaget utan att göra våld på sig.

Barnen kan ju ha liknande behov som sina föräldrar, men det behöver inte vara så. Jag tycker inte att man ska begränsa varandra i onödan. I synnerhet inte barnen. Och ett ensambarn som inte får träffa kompisar när det vill riskerar att bli mycket ensam och utlämnad till sig själv. Det är inte rättvist mot barnet som inte har så stora möjligheter att påverka sin situation, genom att tex flytta. 

Barnens kompisar kräver inte lika mycket engagemang av mig heller. De sveper förbi upp till ungarnas rum och sen hör man som mest lite skratt och bus. Ibland stannar de på middag om de tillfrågas och kan, ibland inte. 

Samma inställning här. Övernattning ofta på helgerna. Verkar populärt att komma hit. Gissar för att de med syskon tycker det är soft att vara här och göra det jämnåriga tycker är kul. Jag tycker inte det är jobbigt. De sköter sig själva- styr upp det så att de inte bara sitter och spelar. Erbjuder mat men kollar med föräldrarna. Vore väl mer skumt att leva som isolerad familj och inte ha umgänge med omvärlden.

Genom att behöva vänner lär sig barnet anpassa sig till nytt folk hela tiden, kompromissa - dela med sig av sina leksaker lär mitt barn sig mycket. Och så vidare.