Ändrad situation med föräldrar

Du skriver att din mamma agerar såhär i just den här situationen, men hon verkar ha agerat sådär i alla andra situationer också. Jag beklagar förlusten av båda dina föräldrar, även om din pappa är i livet fortfarande. Du kommer att kunna hantera det, men det är en sorg naturligtvis. 

Som sagt det här har gjort mig utmattad så jag kan inte göra mer av den anledningen heller. Det går inte att hjälpa någon som absolut inte vill. Hennes mamma sa till henne i tonåren och vad gjorde hon? Flydde hemifrån som 14-åring och sket i var hon sa. Beteendet har väl funnits där hela tiden.  Men det är inte mitt ansvar att fixa allt det henne. Hade gärna hjälpt henne men jag kan inte göra det för det går bara inte. Det är en lång historia det här och jag kan inte skriva ut allt här för jag vill vara anonym. Orkar heller inte diskutera henne. Jag kan inte göra något. Skulden är då inte min heller. 

Vilka konstiga och oförstående svar du fått i tråden TS. Förstår att du är ledsen!
Jag såg vad du skrev, att du försökt nå henne men vissa vill bara missförstå med flit eller så förstår de inte alls... 

Som förälder har man alltid ett annat slags ansvar, där barnen alltid ska komma först och man gör allt för att de ska ha de bra. Det är helt grundläggande och din mamma har brustit i det totalt, speciellt då hon inte söker nån kontakt alls. 

Vet inte hur jag ska råda dig, men att du ändå kan försöka fokusera på allt det fina du fick av din far... Även om han inte är "där" nu så har du ju blivit den fina person idag säkert tack vare honom, och inte din mamma. Tyvärr är det ju så ibland, folks egon, missbruk mm sätter sig före det som borde vara viktigast..

Inget är iaf ditt fel/ansvar.. Har du en egen familj, planerar det i framtiden? Kanske lättar det lite då. Kram. 

Hur tror du din mamma skulle reagera nu om du hörde av dig? Låtsats som nget?
Kanske är hon så fast i sin alkolism och att det är anledningen..?

Fast hur svårt är det att skriva ett sms, ärligt talat? En gång på ett år? Är det för mycket begärt mest du? Har man sådana grova provlem kan man väl söka hjälp. Man har ett ansvar. 

Om barnen vore små hoppas jag det hade låtit annorlunda från dig. 

Vet att det inte är svart eller vitt. Men jag är ju chockad, för det här trodde jag ju inte om henne. Det är just det. 

Hur vuxen man än blir så är det ändå ens förälder. Från att prata varje dag med båda, om allt och inget. Tex vad mina vänner gjort och vad jag har gjort på dagen, till ingenting.

Du måste ju ändå förstå att det är svårt med den här förändringen. Både när det gäller henne men även pappa. Men pappa, där är det som det är. det är hemskt, men det är liksom tyvärr så det är. Men henne, jag fattar inte. Ingen gör det, för den delen.

Hur gör man för att komma över situationen jag är i? 

Är en 30-åring tjej som alltid varit nära mina föräldrar. Träffade dem flera gånger i veckan. Pratade lite varje dag. 

Nu har min pappa blivit väldigt sjuk. Han är på ålderdomshem. Han kan inte göra någonting själv längre. Alltså heller ringa eller skriva ett sms. Han kommer inte ihåg vad han åt för en timme sedan ens. Eller vad han gjorde dagen innan. Han som alltid hörde av sig innan och undrade vad jag gjorde och hur jag hade det. Är så ledsen över det. Har alltid varit så nära honom 

Mamma pratar inte med mig. Har frågat varför men får dom svar bara att hon vill men sedan hör hon inte av sig ändå. Det är nu över 1 år sedan sist, har inte fått ett enda sms. 

När jag tänker efter så var det bara jag som pratade när jag träffade henne. Det enda hon frågade i sms var möjligtvis om jag hade ätit eller vad jag gjorde. Men inget mer än så. Har i princip inga bilder med henne från när jag var liten. Bara med pappa. Hon isolerar sig och har inga vänner. Dricker mycket alkohol och alltid gjort. Ljuger mycket. Har försökt hjälpa till, men då lägger jag mig bara i enligt henne. 

Mammas bror kom till mig en kväll och undrade varför jag inte pratar med mamma, hur jag kan göra så mot henne. När jag sedan förklarade situationen blev han ganska tyst och verkade förstående. 

Känner mig så ensam. 

Mammas släkt bor här i närheten. Pappas släkt bor 30 mil ifrån. Mammas bror har hört av sig till mig och han och hans tjej vill gärna träffa mig iallafall. Jag har två systrar också. Den ena har funktionshinder och kan bara prata 3-ordsmeningar men självklart är det inget hon kan hjälpa. Min andra syster är 19 år äldre och bor 4 mil ifrån men vi har ändå rätt bra kontakt. 

Gråter ofta över situationen. Kommer inte vidare. Hur ska jag tänka? Hur orkar man med sånt här? Visst jag är vuxen och borde kanske bara strunta i allt och sköta mig själv. Men det är en så stor omställning. Att pappa är sjuk kan man inte göra något åt tyvärr. Men att mamma gör såhär just i den här situationen, det är helt ofattbart. Hade behövt henne nu. Trodde inte det om henne. 

Jag har pratat med samtalsterapeut och det enda han sa var att jag ska försöka acceptera det som det är och att jag inte kan göra mer än det jag gjort. Men jag kan inte. Jag är så ledsen. Kanske tar det tid att komma över sånt här?