Ivriga mamman skrev 2008-11-12 18:42:50 följande:
Svar på #168Jag brukar "ignorera" (eller vad man ska kalla det) vår kille om han tex vägrar att ta på sig overallen på morgonen, genom att bara ta på honom den utan att visa att jag blir irriterad. Det frestar men jag märker att protesten från honom inte blir lika stor som om jag skulle bli arg. Men visst ibland blir man ju skogstokig på riktigt och det måste man ju få bli för att vara mänsklig ;)Solei, jag tror också att man ska plocka de bitar man vill av de olika input man får gällande barn och barnuppfostran.Man är ju proffs på sina barn och måste ju göra det som känns bra!Trevlig kväll allihopa!
Vi har börjat använda någon liknande form av ignorering här hemma nu. Vägrar Hannah ta på sig kläderna och försöker inleda ett skrikanfall säger vi något i stil med att "nähä, vill du inte ta på dig nu, sitt här en stund då och säg till när du vill ta på dig". Vi lämnar inte rummet, och vi totalignorerar henne inte - men vi vägrar att låta henne sätta igång en konflikt (lyckas jag förklara så att det går att förstå över huvud taget?
).
Istället för att bli osams med Hannah hjälper jag storebror med att borsta håret eller klär på mig själv o.s.v. Resultatet är strålande! Hon tycker det är skittråkigt att inte få igång oss och väldigt snart kommer det ett "mamma klä på mig" eller "nu Hannah vill klä sig".
Det vi verkligen bara "bestämmer" att "så här är det" är när det gäller astmamedicinen, där får hon välja om hon ska hålla Nebunetten eller om vi ska göra det.
Vi visar att det finns tydliga gränser, men väljer våra strider.
Tackar vännen för det och nu säger vi bara, i vanlig samtalston; Man säger inte dumma dig.
).
utan han bara står å tittar nonchalant å säger hejdå mamma 
att känna oss hemma!