5 minuters metoden !!

Men titta en till som kommer in o kastar kommentarer UTAN att läsa vad jag skrivit !!!
Jag låter han inte ligga o skrika hysteriskt !! För han gråter inte hysteriskt !!
Jag tröstar när han gråter, kan inte kalla det gråter. Förlåt jag har valt fel ord. precis som "Peolexa" skriver, det är mera rop. Inte Skrik !!Jo det klarar hon visst av.  Precis som jag skrev tidigare i tråden så VET jag att det finns folk som är positiva o negativa till metoden, som alla andra metoder.Haha ja det skulle jag.
Men snälla du, nu är det så här att min son visar inga tecken på separationsfas LÄNGRE. 
Han har gjort !!

Ja men nu är det så att vi har testat andra saker, sitta o hålla i handen, sitta på sängen osv. Funkar inte, han kan inte koppla av då.Ja och jag finns där för honom. Jag går in när han blir ledsen... när han ligger o gnor och ja hör att de inte är "gråt", så nej då går ja inte in på en gång. Då väntar jag.

Går in på en gång när han är jätteledsen självklart.

Den här diskussionen handlar inte om nåt utav det där egentligen. För det va inte det jag bad om när ja startade tråden ... Såå ... 
 Vi började också så, att vi gjorde samma sak varje kväll. Satt i våran säng och hade det mysigt, lyssnade på musik osv.
Sen la vi han i sin säng, ibland vart han lite ledsen, ibland bara gnodde han som du säger.
Vi gick ut när vi stoppat om och sagt godnatt och talat om att vi är utanför.
Första 2 kvällarna vart han lite ledsen, men inte så hysteriskt ledsen. Mest bara att de vart ovant mot att ha legat i våran säng i nästan 8 månader. Så klart.
Men nu på 3e dagen somnar han helt själv. Är glad hela tiden och somnar så sött i sin egna säng. och sover MYCKET bättre på kvällarna o nätterna.
Har annars vaknat till o undrat vad som är fel, för jag va alltid vid honom när han somnade så vaknade han o så va ja inte där. Då vart han ledsen. Så kunde det bli några gånger. Men nu kommer han till ro själv.

Om man promt måste ha dem att somna ensamma, så tycker iaf jag att det verkar mera rimligt att göra det när man bytt till öppen säng. Så de inte är instängda i ett fängelse där de inganstans kan gå. Fattar inte heller varför det måste va så bråttom.

Min son på 4 år somnar inte själv, vi läser säga o sitter bredvid. Han KAN göra det om det krävs, tex om nån förälder är ensam hemma o lillan inte somnat än. Men är vi båda hemma så sitter vi hos honom för att han vill det. Han somnar på 10 min max. Inget problem. Han sover i egen säng o har gjort sen han var 2. Han tassar tyst över nån gång på natten o det gör mig verkligen inte ett DYFT. Ibland sover han i sin säng hela nätterna.

Om man promt måste ha dem att somna ensamma, så tycker iaf jag att det verkar mera rimligt att göra det när man bytt till öppen säng. Så de inte är instängda i ett fängelse där de inganstans kan gå. Fattar inte heller varför det måste va så bråttom.

Min son på 4 år somnar inte själv, vi läser säga o sitter bredvid. Han KAN göra det om det krävs, tex om nån förälder är ensam hemma o lillan inte somnat än. Men är vi båda hemma så sitter vi hos honom för att han vill det. Han somnar på 10 min max. Inget problem. Han sover i egen säng o har gjort sen han var 2. Han tassar tyst över nån gång på natten o det gör mig verkligen inte ett DYFT. Ibland sover han i sin säng hela nätterna.

Jag vill bara kommentera att så som du och jag gör: lyssna in barnet, går in på en gång om det är jätteledset och så vidare är tydligen INTE att använda fem minuters-metoden enligt vissa...

För att kunna säga att man använder metoden (har jag förstått av att läsa här på familjeliv, inte av att läsa metoden, som jag tolkade helt annorlunda) ska man i princip lägga barnet i dess säng (här föreställer jag mig en stålsäng av gammaldags karaktär, sängkläder i torftigt material och tråkig, gråbrun färg) som står i ett rum med kala väggar, lite kall temperatur och noll mysfaktor med andra ord. I detta rum skall sedan barnet ligga och skrika hysteriskt medan föräldrarna totalt ignoerar det förutom var femte minut då en förälder med kylig sinnestämning går in och A) INTE tittar på barnet och B) inte rör vid barnet. Alltså bara går in. Detta skall sedan pågå tills barnet är nedbrutet och somnar i ren och skär depression.

Om detta nu skulle vara fem minuters-metoden så kan nog både du och jag skriva under på att, nej, vi använder den inte. Men om man tolkar metoden så som jag valde att göra (efter att noga ha läst Eckeberg samt BVC:s broschyr "när barnet ska sova" - som till mångt och mycket grundar sig på metoden) att man på ett kärleksfullt men betämt sätt vägleder barnet att känna sig lika trygg i sin säng som i mammas eller pappas famn - då kan i alla fall JAG skriva under på att jag använder metoden. OCH att jag tycker att den är bra.

Ts, vi körde med denna metod på båda barnen, redan efter två kvällar tog det kortare tid för dom att somna och efter drygt en vecka var det löst..men alla barn är olika

Jag tycker att det viktigaste är att man hittar, som ni gjort, ett sätt som fungerar för familjen!
Jag skulle också kunna sitta hos min son tills han somnade varje kväll om det var så att han sedan kunde somna om på natten utan att bli ammad, vaggad eller dyl. Jag har provat att försöka söva om honom på natten utan att amma honom, men så fort han kom nära och kände min lukt så blev han hysterisk om han inte fick äta. Så för både honom och mig har det varit lugnare att han vid nattuppvaknande får ligga kvar i sin säng och grymta lite (han vet att jag finns där) än att vara hysterisk i mina armar. Det har funkat bäst för OSS i alla fall. Men alla är olika - och det är okej!

Jag tycker att det viktigaste är att man hittar, som ni gjort, ett sätt som fungerar för familjen!
Jag skulle också kunna sitta hos min son tills han somnade varje kväll om det var så att han sedan kunde somna en om på natten utan att bli ammad, vaggad eller dyl. Jag har provat att försöka söva om honom på natten utan att amma honom, men så fort han kom nära och kände min lukt så blev han hysterisk om han inte fick äta. Så för både honom och mig har det varit lugnare att han vid nattuppvaknande får ligga kvar i sin säng och grymta lite (han vet att jag finns där) än att vara hysterisk i mina armar. Det har funkat bäst för OSS i alla fall. Men alla är olika - och det är okej!

Men fanns det ingen pappa med i bilden då? Som kunde tagit bebisen några nätter o du åker iväg o sover nån annanstans. Han kunde gått runt med honom, trösta o göra vad som kan. Okej, den kanske skriker ändå, men den är åtminstone i en trygg famn?!

Nej precis, jag skrev de tidigare att det inte är precis som 5 minutersmetoden, att vi gjort en "egen" metod, en mildare, men det verkar inte vara någon som direkt lyssnar på det. Bara fortsätter kasta skit över att man använder 5 minutersmetoden.

 

Nä, för lyssnar de på det så finns det ju egentligen ingenting att "bråka" om...

Ja hojtar han lite bara så... Men jag vet folk (har även varit hemma hos en av dem vid ett av desas tillfällen) vars barn nte bara HOJTAT lite. Han gallskrek. Han var dessuom bara Runt 3 månader då. Han fick ingen napp el nån tröst. Föräldrarna satt glatt o fikade utanför. Tillslut var denna lille kille helt förstörd. Jag sa åt dem att nu fick de väl skärpa sig. De verkade helt förvånade att jag tyckte det var jobbigt att höra. De tog upp killen o det tog en kvart att trösta honom. Tillslut hade han lyckats sansa sig o tog bröstet.

DET känns INTE okej att folk gör så. Till saken hör att denna lille kille sov jättebra. Han vaknade en gång/natt (!) o åt bara.

Det finns ganska många seriösa forkare som förklarar varför 5 mm fungerar och varför den är så hemsk. De flesta som arbetar med dressyr av djur kan också berätta hur bra den fungerar i ett läge när den ena individen har all makt och den andra inte ska kunna tänka själv.

Jag citerar gärna Lars H Gustafsson när han uttalar sig om 5 mm. larsh.wordpress.com/2009/03/06/femminutersmet.../

"Barnet ska alltså ignoreras känslomässigt – ingen tröst, ingen kroppskontakt. Konsekvens och uthållighet är ett måste. Till slut resignerar barnet och ger upp motståndet.

Eckerbergs (han som kom på 5 mm)  främsta motiv för denna till synes grymma form för fostran är att den är effektiv och att den på sikt kan leda till nöjdare och gladare barn och föräldrar, som får sova på nätterna och därmed orkar med varandra bättre. Att priset för detta är att barnet blir kränkt och till slut lyder av ren uppgivenhet avfärdar Eckerberg med orden:

Man tror lätt att små barn reagerar likadant som äldre barn och vuxna. Men deras medvetande är ännu inte fullt utvecklat och de har svårt att överföra erfarenheter från en situation till en annan. De saknar helt enkelt förutsättningar för att vara långsinta. "

Om man menar att ens lilla nyfödda barn inte har fullt utvecklade medvetande så underar jag vid vilken ålder man anser att barnen bör behandlas med fullvärdigt människovärde. Vidare funderar jag över varför man överhuvudtaget anser sig behöva gå in till barnen. Om de inte har kompletta känslor så behövs väl ingen form av tröst alls och eftersom de inte har någon tidsuppfattning så räcker det väl med en gång i timmen - verkar tjatigt att springa fram och tillbaka om man ändå inte ska ha kroppskontakt, dvs ta upp och trösta sitt barn..