Får ingen ordning på mitt liv
Nu sitter jag här igen och gråter och undrar varför jag fortfarande lever. Kan sitta i bilen på väg hem från jobbet och brista ut i gråt och få lust att bara svänga rakt in i mitträcket på vägen. Har inget att komma hem till utan huset där jag och min fd fru bodde ekar tomt. Jag bor kvar där och har barnen 5 nätter av totalt 14 under en 2 veckors period.
Vet inte riktigt varför jag accepterade så lite dagar hos mig men nästa samarbetssamtal ska jag ta upp detta och utöka med en dag iaf. Problemet blir oftast då att det känns som mitt ex har tolkningsföreträde och säger ofta "för barnens bästa". Vad ska man svara på det? Klart jag vill barnens bästa men jag vill att de är mer hos mig för att kunna nå 50/50 boende här i höst.
Är så jäkla deprimerad just nu och vill bara må bättre. Tar inte tag i något hemma utan försöker hela tiden "fly" från saker som måste göras som tex laga mat, tvätta och städa. Har gått ner en del i vikt pga detta när man inte äter som man ska göra. Det fanns dock lite att ta av så hittills är det inget problem. Har varit på gymmet 4 dagar i rad nu men mest bara för att inte vara hemma.
Min fd fru har även skrivit detta på sin FB sida så att vår dotter kan se det "Du som lägger näsan i blöt, bara ge upp. I dont care! Skaffa ett eget liv. Mitt är upptaget." Följt av kommentarer om att "Vissa har inte mycket att göra så de måste ha ett tråkigt liv som lever på andra"
Jag har inte lagt mig i hennes liv men det känns bara så tungt när hon måste håna mig på detta sätt.
Vet inte vad jag ska ta mig till. Äter just nu citalopram och har gjort så i 2-3 månader. Höjde precis (8/8) dosen till 30 mg och träffar regelbundet en psykolog.