Son vars beteende blir värre, hjälp eller råd ngn?
Hej..
Min son (13 år gammal) har det sista året börjat bete sig på ett sätt som jag inte förstår riktigt..
Jag tycker att det är riktigt jobbigt med honom, speciellt sista tiden så tycker jag att det har eskalerat.
Jag vill bara nämna att hans pappa flyttad plötsligt ifrån honom för drygt 2 år sedan och både han och hans lilla syster var väldigt ledsen över det och jag.. ja förbannad! Deras pappa hade ett bra jobb här i den staden där vi bor, men viktigast av allt, han hade sina barn som var/är fortfarande i den åldern där de behöver honom. Men han sket tydligen i det och flyttade till en större stad, utan ngn stans at bo, han hade inte ens ett boende utan bodde hos olika arbetskollegor, där jag också förstod att han inte tänkt på barnen och vart de ska kunna få sova när han ska ha de. Det gick helt enkelt från att vi hade varannan vecka till ngn helg varannan månad.. Trots delad vårdnad om barnen. Nog om det..
Min dotter har alltid varit öppen med hur hon känner, om hon är arg, ledsen osv. medan sonen kunde få ngt "utbrott" där alla känslor välde fram för att sedan inte visa ngt på väldigt länge trots att man såg att han var besviken/ledsen.(men så är det, barn även syskon är olika), Nu till det som jag upplever som jobbigt, jag har en sambo och barnen och sambon kommer jättebra överens, men nu börjar även min sambo reagera på min sons beteende och vi både undrar vad det är frågan om och varifrån allt han säger kommer ifrån.
Det började med att vi upptäckte att han aldrig är med någon efter skolan, den enda han var med till & från var sin kusin men inga vänner, detta har fortsatt, efter skolan är han bara hemma och på loven bara hemma (förutom aktiviteter och hans sport som är 1-2 ggr i veckan) annars så följer han efter oss och vill vara med oss hela tiden, det är ok ibland men inte alltid. Han pratar konstant, men mest om sig själv, så fort man står och pratar, t.e.x i telefon, med en vän, med min sambo och han plötsligt går förbi så frågar han vad vi pratar om, ibland säger vi det speciellt i början men när vi insåg att han frågade om vad vi pratar om varje gång vi pratade så började vi sätta gränser, han kunde även kräva att få veta och bli sur om vi sa att det var privat och inget jag eller min dotter vill dela med sig (när vi t.ex, satt i hennes rum och hon var ledsen, helt enkelt privat som hon inte ville berätta för sin bror). Han verkar ständigt att ha ett behov av att sätta dit sin syster och hennes vänner/bästa kompis, han blir sur när de inte vill att han ska störa de, han kan kräva att han ska få vara med dom och delta i deras lekar trots att hans syster är några år mindre och när han inte får som han vill så kommer han & klagar/skvallrar när de har sagt nej och stängt dörren. När någon berättar ngt som de är bra på eller om ngn materiell sak som de precis har köpt som de är stolta över eller glada över så kan han säga saker som "men jag har en kompis som har en sån där som är 100 ggr bättre än den där" eller när någon säger att de ska åka och köpa en skateboard till sig själv eller ngn annan så kan han säga: "den där är inte bra jag ska köpa en som är 100 ggr bättre" eller om ngn berättar att deras pappa är duktig i fotboll så kan han säga "min pappa var proffs" även när det inte är sant osv. Han kritiserar ofta maten, om man har försökt att göra ngt gott till honom så kan han säga att det är gott för att sedan lägga till att ,.., "men det smakar ändå inte som paj" eller "det smakar konstigt" eller kritiserar min dotters nya frisyr trots att det inte är ngt fel på den, han kan kritisera hur någon skrattar trots att det inte är ngt fel på dennes skratt, jag har även provat att byta ut ngt som jag vet att han tycker är gott som han sagt är hans favorit, och sedan sagt att jag gjort det själv och han har kritiserat det eller hittat ngt fel på vad som helst. Han tänker inte på alla andra, ser han att det är jätte lite av ngt som han vet att andra ska ta efter honom så tar han allt trots upprepade diskussioner om att det inte är ok att göra så.. han vet det men gör samma sak nästa gång och sedan när man säger till honom så verkar han helt obrydd.. det hela börjar helt enkelt att påverka hela familjen, han syster har sagt flera gånger att hon tycker att han är svår, hon förstår inte varför han hela tiden vill vara med dom och varför han inte skaffar egna kompisar.. vad gör man liksom? Min sambo börjar sakta men säkert tappa tålamodet med min son, trots att sambon varit jätte tålig och försökt men jag förstår att det börjar bli jobbigt nu då även jag känner´det. Min son har också det svårt i vissa ämnen i skolan, har problem med långtidsminnet och slarvar även en del med läxor, han får trots det bra stöd från skolan dock så börjar skolan att tycka att han borde kunna ta mer ansvar än han gör för del ålder som han trots allt är i.. ja ,, det är en enda röra det hela.. vad göra?