Det här med att vräka ur sig hemskheter om sina barn
På senaste har det blivit så himla poppis att klaga på hur "jobbigt" det är med barn. Visst, det är till stor del positivt att det blir mer och mer accepterat att belysa de "inte-lika-ljusa" sidorna av att ha barn - det är för de flesta jobbigt ibland, mer eller mindre.Men det stannar liksom inte där. Många går "snäppet längre" än vad som kan anses ligga inom ramen för normal frustration - och vräker ut inlägg på div. sociala medier och forum om hur de "inte ORKAR MED sina barn längre". Det har dykt upp reportage och foruminlägg om/av människor som uttrycker att de ångrar sina barn, med rubriker som VI FINNS, VI SOM ÅNGRAR VÅRA BARN!", där de släpper ut alla sina känslor kring detta och kräver att känslorna ska accepteras som vilken annan "tabubelagd" känsla som helst. Precis som om det skulle vara en naturlig del i samhällsutvecklingen att det blir okej att öppet säga att man ångrar sina barn? Någon la upp ett inlägg här nyligen om att de "inte älskar" ett av sina barn längre.
Än mer sorgligt än detta är att se kommentarer som "åh det är en helt normaaal känsla, kram till dig!".
Börjar folk bli totalt empatistörda eller vad händer? Kan inte låta bli att undra hur mycket av dessa känslor deras barn får "ta del av" hemma. Kan ju bara hoppas att dessa föräldrar är SUPERBRA på att dölja sina känslor. För något som är viktigare än dessa människors behov av "förståelse" är väl ändå deras stackars barns behov av kärleksfulla föräldrar och framförallt att känna sig önskade.