Nu är det klart! Vi ska flytta! Igen…

Krönika

Vi behövde egentligen inte flytta men har sedan den dagen vi köpte huset drömt oss bort till något annat. Så nu i jul så bestämde vi oss för att vi får se vad vi får för huset. Får vi det vi vill så flyttar vi. Och så blev det.

Anledningen att vi gör detta är inte bara för att vi är hetsiga, vilket vi också är. Vi tycker att det är kul och vi ser det som ett sparande inför framtiden, både till oss och till barnen. Ett sparande som man aldrig skulle få till genom att bara sätta undan pengar.

Jag dansade på rosor efter vi skrivit kontrakt hos mäklaren i fredags och drack champagne och firande i lördags. Men så i söndags, när den vanliga lilla söndagsångesten som vanligt gjorde sig lite påmind så kom det där med försäljningen som ett slag i ansiktet istället. Plötsligt kände jag inte länge "Hurra vi har sålt huset"! Snarare så skrek hela min kropp: "Vad har vi gjort! Vi har sålt huset! Men var ska vi bo efter sommaren?!"

Vi har inte dolt för barnen att vi är i tankarna med att sälja men inte pratat om det med dem heller. Men, som de flesta vet, barn är som svampar. De suger i sig även det man tror att de inte förstår. När vår äldsta dotter, 7 år, hade en kompis hemma i söndags så hörde jag dem prata.

Deras konversation var följande:
Kompisen: "Vi ska flytta"
Isabelle: "Vi ska också flytta. Vi har hos vår mäklare i fredags och nu ska vi leta efter ett nytt."

Jag fattar inte hur hon kan ha förstått detta! Att hon ens uppfattat ordet mäklare är för mig en gåta… Men, tydligen så har hon fattat allt!

På dagis har de sagt att vår yngsta dotter varit hängig, orolig och vill sitta i knät på fröknarna de senaste dagarna, och att detta skulle bero på våra visningar och den kommande flytten! Nu tror jag mest att detta berodde på att hon varit lite förkyld men vet inte riktigt vad jag ska tro och detta spädde så klart på mitt dåliga samvete. Känslan av att vi rycker upp barnen från deras hus utan att vi EGENTLIGEN måste. Men vi gör ju det för deras skull. För deras bästa i det långa loppet. Ingen av dem ska byta skola eller dagis och min tankegång är att barn far betydligt mer illa än våra som nu förmodligen ska behöva byta boende fast inom samma område.

Är det en spännande eller en traumatisk upplevelse för barn att flytta? Om man är en dålig förälder när man ändrar i barnens liv så borde man ju göra dem minst lika illa av att skaffa ett sladdbarn för att inte tala om en skilsmässa!

Om det är en flytt till ett nytt område, ny stad eller till och med ett annat land så tror jag absolut att det kan påverka barn negativt. Då rycks man ju upp från skolan och vänner. Men tänk hur mycket de får tillbaka då också, de barn som får chans att till och med bo i olika kulturer och olika städer. Och hela jorden är ju faktiskt fylld av potentiella nya vänner?
Vad tycker du? Har du flyttat mycket och fått oroliga och otrygga barn på kuppen? Eller tror du istället att det kan vara positivt att flytta ofta? Är det inte en större omställning att få ett nytt syskon? Och detta jämför man ofta inte med något negativt utan det är en gåva i det långa loppet. Precis så resonerar vi med flytten. Ett sparande för både oss och barnen och det har väl hänt värre saker än att man försöker ge sina barn större rum och bättre umgängsytor?!

Till Lidingömammans blogg -->