”Det verkar skitjobbigt att vara två år”

Det verkar skitjobbigt att vara två år. Man vill testa allt själv och se om man klarar det. Vad händer när jag vrider på locket, trycker på knappen? Och så föräldrarna bredvid som säger åt en att man inte får prova, när det kryper i kroppen av nyfikenhet.

Min dotter är två år just nu, och det svåraste med föräldraskapet hittills är att sätta gränser på ett bra sätt. Markera när något inte är bra, utan att hämma utforskandet. Och samtidigt ta hänsyn till var barnet befinner sig i sin utveckling, och hur mycket det faktiskt fattar. Det är mycket svårare än jag trott.

I Expressen är Frida Boisen ursinnig. Hon tycker att föräldrar är alldeles för mesiga och inte lär barn förstå vad ett ”nej” betyder. I en krönika beskriver hon hur hon ligger på stranden. En femåring skottar sand så det skvätter. Förälderns nej låter mest som ett ja, tycker Boisen. Gränssättningen är vag, eller obefintlig. Mötet slutar med att Boisen gapar ”nu räcker det!” till barnet.

Det finns ett vanligt missförstånd att ett ”mjukt” föräldraskap där man försöker lyssna på barnet och dess behov är samma sak som curling. Jag skulle säga att det är raka motsatsen. Ett nära föräldraskap innebär tydliga gränser, men utrymme för barnet att utforska inom ramarna.

I grund och botten finns ett förtroende för barnet och dess kompetens. Grundidén är att barn vill göra ”rätt”. De vill bli älskade.

Mitt barn vill helst själv hälla upp vatten från karaffen till sitt glas. Jag vet, vet, vet att hon kommer spilla. Ändå har jag gett mig sjutton på att hon ska få testa själv. Kommer det utanför får hon hjälpa till att torka upp. Konsekvensen är naturlig, inget skäll eller skuldbeläggande ”jag sa ju att du inte klarade av det”.

Egentligen vet jag ju att det inte är hon som är jobbig – det är jag som tycker att det är jobbigt, utifrån min föreställning om hur saker ska vara. Och ibland misslyckas jag. Ibland pallar jag helt enkelt inte svabba golvet. Då försöker jag säga sanningen: ”Älskling, jag vill inte att vi gör det just nu, eftersom jag vill hinna gå till affären. Om du vill kan vi göra det i eftermiddag?”

Curlingmotsvarigheten är helt annorlunda. Där får barnet hälla upp vatten eftersom föräldern inte vill säga nej. Men föräldern torkar upp efter det – inte sällan medan det svär irriterat tyst för sig själv. ”Nära föräldraskap”-förespråkare som Jesper Juul använder ofta ordet ”geniun” som nyckelord. Det jag inte gillar med ”curling” är att det inte är äkta. Barnet får inte lära sig om naturliga konsekvenser av sitt agerande. Och föräldern är inte ärlig med sina känslor. Ingen vinner. Så på så vis är jag överens med Boisen.

Men jag tror det finns ett tredje sätt att hantera situationen som hon beskriver. Kanske kan man sätta sig i barnets höjd och hjälpa dem att förstå vad som händer. ”Du tycker att det är kul att kasta sand. Men när du gör det känns det obehagligt för mig. Kan du tänka dig att kasta sand där ingen sitter? Då får du fortfarande leka, men ingen behöver få sand på sig”. Barnet får respekt, och chansen att lära sig hur man är en bra medmänniska.
Jag skulle i alla fall inte uppskatta om en vilt främmande kvinna i bikini plötsligt börjar gapa ”nu räcker det!” till mig. Det skulle vara både pinsamt och läskigt.

Så jag håller inte med Boisen. Det finns fler vägar att gå än att fler föräldrar ohämmat ryter ”nej!” till sina barn. Jag önskar att fler skulle våga prata med barn på ett respektfullt vis. Även om det är mycket besvärligare.

___________

Läs fler krönikor av Ida Therén här nedan:

"Ett dött barn, vad betyder det?" --->

"Nu säger vi nej till nej!" --->

”Ett skynke för vagnen är tortyr” --->

”Rosa eller blått borde vara en ickefråga” --->

"Mindre jobb, mer tid med barnen" --->

Alla ska ha kul på mitt kalas! --->

Intervju med Ida Therén: ”Jag är van vid att bli ifrågasatt” --->