Årskrönika rejsmar

KRÖNIKA. För mig ligger det som ett täcke över tjugohundrasjutton och jag finner det svårt att minnas vad som egentligen hänt. Kanske är det åldern, kanske är det post traumatisk stress som försvagat minnet lite i samband med att Trump vann över Clinton och tog över efter Obama?

Tjugohundrasjutton har fortsatt i terrorns år och Sverige skakades när en kapad lastbil for fram på drottninggatan och krävde fem liv. Idag kan ingen längre promenera längst drottninggatan utan att ägna det fruktansvärda som hände en tanke. 

Overshoot day kom tidigt  i år och infann sig redan den andre augusti. Något som uppmärksammades otroligt lite. Den som uppmärksammade miljöproblemet mest i sverige i år måste väl ändå vart kulturministern. Gustaf Fridolins kolbit gav över stafettpinnen till Alice Bah Khunkes pappersklänning, för vill man att folk ska snacka om miljön och brist på jordens resurser så är det bästa sättet att hugga ner ett träd och göra en klänning av det. Olyckligtvis fungerade inte detta som kulturminstern tänkt sig och det som blev snackisen på nobellfesten där klänningen gjorde entre var hur Khunke inte kunde äta på grund av hennes gigantiska bolléro, givetvis också av papper.

Men när jag hört mig omkring om vad som präglat det gångna året så är folk rörande överens om att #MeToo startade något vi aldrig kunna förutspå. Miljontals berättelser av miljontals kvinnor samlade under en och samma hashtagg. Protester, namninsamlingar, mäktiga mediemän som förlorade sina jobb och förslag om en samtyckeslag på politisk nivå är bara några saker som kvinnor gemensamt lyckats med. 

Över lag skulle jag vilja påstå  att tjugohundrasjutton vart året när kvinnorna fått nog. I år har vi fått slut på fucks to give och kanske var startskottet på hela rörelsen i Sverige redan när förlossningsavdelningar fick lägga ner och kvinnor tvingades föda i bilen i minusgrader. Mitt inlägg ”När ska Sverige börja bry sig om min fitta” delades tusentals gånger och BB-marschen anordnades av kvinnor som var precis lika arga som jag. Jag säger inte att det var tillräckligt, men politikerna började gräva efter pengar och plötsligt fanns det en halv miljard att lägga på förlossningsvården. 

Tjugohundrasjutton är  kanske inte bara året kvinnorna fått nog utan också året som männen legat hemma i fosterställning och ätit chips i förtvivlan? Året där männen ställde sig frågan ”hur ska jag ragga nu” och året vi kvinnor fann styrka och kraft i varandra. 

Tjugohundrasjutton är också året vi kvinnor ropade ”revolution” och blev tillplattade av patriarkatet när alla inblandade män i gruppvåldtäkten i Fittja friades och den utsatta kvinnans värde kunde mätas med ett glas vatten. Men när många trodde att vi var klara med vår lilla #MeToo ”grej” och skulle återgå till syjuntan samlades vi i en protest mot det oacceptabla beslutet om att fria männen från vad som kan ha vart den grövsta gruppvåldtäkten i modern tid i Sverige. Pengar samlas in till offret och åter igen bevisar vi kvinnor att ensam inte är stark, men att vi tillsammans kan få saker att hända.

För det som vi kallar revolution idag, kan bara bli revolutionerande om vi fortsätter föra kampen in i nästa år. Vi är inte klara, långt ifrån. Hade vi vart färdiga och jämställda hade vi inte behövt protestera för våra rättigheter och att komma undan med våldtäkt hade vart otänkbart. 

Så året tjugohundrasjutton slutade med samma frustration som året började med. Men om ni trodde att tjugohundrasjutton var kvinnornas år, så hoppas jag att ni gör er beredda på tjugohundraarton. 

Läs tidigare krönikor från Alexandra Rejsmar:

"Likheten mellan tjatiga äckel på krogen och vuxna som tvingar barn att kramas"

"Här Sverige, har vi roten till det vidriga som kvinnor behövt stå ut med"

"Gör det okej för barn att klä sig som de önskar, utan hetsen att passa in!"

”Högst sex år för förövaren, livstid för barnet”

”Svar på tal från en lattemamma”

"När Disney ger mig en tjock flata till prinsessa blir jag nöjd, kanske"

"Vad sänder vi för signaler till våra små när vi alltid vill visa en stabil front?"

”It takes a village to raise a child”