Varför måste alla vara likadana?-krönika
Vi lever i ett samhälle där det är väldigt smalt, hur man tillåts vara. Alla ska sitta stilla, läsa, skriva, tänka koncentrerat i långa perioder. Det passar inte alla människor. Istället för att acceptera att vi är olika – och det är ju fantastiskt! – så tvingas alla in i samma mall.
Tiden vi lever i nu är bara en pytteliten parantes i mänsklighetens historia. Människans evolution har pågått i miljoner år, men i nuvarande form har vi sett liknande ut i 200 000 år. Jordbruket har bara funnits en liten del av den tiden. Innan dess vandrade vi runt, och rörde oss till olika platser.
Tänk på människan innan vi började med jordbruk. Då levde vi ofta i mindre grupper som vandrade runt. Där gissar jag att alla hade sin funktion och sitt värde. En som till exempel var skitbra på att hålla koll på djur och fiender skulle idag säkert få diagnosen ADHD. En annan som är grym på att hålla koll på vilka bär som vi kan äta och inte skulle kanske få diagnosen autistisk eller Aspergers syndrom? En är väldigt uppmärksam på andras behov, kanske tar hand om barnen – idag ska den personen ha ett heltidsjobb också och blir utbränd. Någon som kanske är extra uppmärksam och känslig för förändringar och lägger energi på att fundera vad som kan hända härnäst och om vi behöver se upp för något – ger vi antidepressiva, för de är för ”känsliga” för vår hårda tid.
Men trots att samhället försöker pränta in det i oss så kan ingen vara helt ensam och stark.
Människor är flockdjur!
I vår tid råkar det jag är bra på uppskattas, det vill säga: att sitta still, läsa, tänka och skriva. Men för några tusen år sedan – då hade jag varit uppäten för länge sedan, om det inte var för mina vänner. Det som nu ses ner på av samhället. Det är inte klokt.
Alla människor är lika mycket värda och alla är helt perfekta på sitt egna vis. Det är samhällets uppdrag att få alla att känna sig viktiga. Inte enskilda föräldrar som tvingas slita ihjäl sig för att styra upp situationen för barn med så kallade ”neurovariationer” som inte får hjälp. Barnen, utmattade från stökiga klassrum. Föräldrarna, helt slut för att orka med heltidsjobb och barn som inte passar in i den snäva mallen. Till alla de föräldrar, som lever det livet varje dag, vill jag bara skicka en (frivillig) kram, och en hälsning från hjärtat.
Det är inte du, eller ditt barn det är fel på. Det är samhället.
Ida Therén jobbar som frilansskribent. Hon driver Nära förlag och har skrivit två barnböcker, Rida ryggen (2014) och Somna med mig (2015). Hon nås på [email protected]
___________
Läs fler krönikor av Ida Therén här nedan:
”Varje hälsosam konflikt är en lärdom för livet” →
”Drabbas du av dåligt samvete när du går ut med vännerna?” →
”En fet lön eller värdefull vardagstid med barnen?” →
”Jag är ett av ’freaksen’ som valt att amma flera år” →
”Jag skiter i rawfood och smakfull heminredning” →
”Mamma är inte arg, mamma är bara så trött” →
”Det verkar skitjobbigt att vara två år!” →
"Ett dött barn, vad betyder det?" →
"Nu säger vi nej till nej!" →
”Ett skynke för vagnen är tortyr” →
”Rosa eller blått borde vara en ickefråga” →
"Mindre jobb, mer tid med barnen" →
”Alla ska ha kul på mitt kalas!” →
Intervju med Ida Therén: ”Jag är van vid att bli ifrågasatt” →
