"Hans pappa är hemlös, ska jag berätta?"

Fråga "Min son på åtta år har en far som glider längre och längre bort. Vi separerade när han var tre år. Till en början hade vi varannan vecka, nu har han honom en timma i månaden. För snart ett år sedan blev han hemlös och bor för tillfället hemma hos vår sons farmor, som jag har bra kontakt med. Han har sagt upp vårdnaden och är psykiskt sjuk, men söker inte hjälp. Min son bor med mig, sin nya bonuspappa och en lillasyster som är ett år. Vi har det bra och pratar inte om hans pappa med honom. Jag har försökt, men vet inte vad jag ska säga. Han vill inte byta efternamn för då blir kanske pappa ledsen. Uppenbarligen tycker han synd om honom. Min fråga är, hur pass ärlig kan man vara mot en åttaåring? /Orolig mamma

Svar "Du har verkligen haft en svår process med det alltmer uttunnade umgänget mellan din son och hans biologiska pappa. Det enda som går att säga om det är att det förmodligen har varit tur i oturen att ditt ex krävt allt mindre umgänge eftersom han av vad du berättar inte alls verkar vara i stånd till någon bra pappa-son-relation. Att det hänt en massa saker, att han är psykiskt sjuk och att hans egen mamma är rädd för honom gör honom definitivt inte till någon som din son ska ha annat än möjligtvis övervakat umgänge med.

Så till din fråga hur ärlig man ska vara? Det bästa är att vara ärlig, det vinner man alltid på i längden. Men ärlighet kan vara så mycket. Ärligheten mot en åttaåring måste avpassas efter mognad och utvecklingsnivå. Detta innebär att du definitivt inte ska berätta allt du vet för honom. Du ska inte heller låta honom ta del av dina känslomässiga reaktioner på hans beteende. Och det verkar du ju också ha undvikit. Din uppgift blir att på ett så neutralt, icke dömande sätt som möjligt, berätta för din son att hans pappa inte mår bra och därför inte kan träffa honom på det sätt som annars hade varit naturligt. Du kan säga att det kan ändras när han blir bättre.

I realiteten ska du naturligtvis skydda honom från att bli utsatt för en pappa som kan skrämma honom och visa dåligt omdöme vilket verkar vara fallet nu. Men du ska inte förneka hans existens genom att aldrig tala om honom. Och du ska förstås försöka svara på de frågor han har.

Fråga barnpsykologen

Ställ din fråga till

Din egen besvikelse och ilska över hans brister ska du se till att du har någon vuxen att uttrycka för. Det kan vara en vän, en anhörig eller en professionell person som du söker upp för att få lite stöd i din egen situation. Utan ett sådant stöd kan det vara lätt att man pyser över för mycket till sonen. /Margit Ekenbark