Tidig eller sen - bara sig själv!

Föräldrarna jämför vitt och brett allt som deras bebisar redan kan, medan du sitter tyst och lyssnar. Det låter som om de pratar om bebisarna i blöjreklamen, de som åker rullskridskor i bara blöjan. Din bebis har inte ens lärt sig krypa än och nu närmar sig ettårsdagen... Men lugn, låt dig inte påverkas av jämförelsehysterin.

På Familjeliv.se gör medlemmarna istället uppror mot den. I forumet berättar de om sina fullt normala barn som är ”sena” eller gör saker som alla barn gör, men som vi föräldrar väljer att inte basunera ut.

– Min dotter gick inte förrän hon var 15,5 månad. Hon har dessutom sagt "voff, voff" till en person i permobil, berättar medlemmen Åsa.

En annan medlem skriver om sin dotter på drygt ett år, som ratade den hemlagade köttfärssåsen, för att glatt gå ut och suga på hundbajs istället. Olämplig föda är bara ett av återkommande ämnen.
– I dag var sonen, som är 16 månader, ute med sin gåvagn. Han stannar, pillar sig i näsan, får ut en stor snorkråka, kikar lite skeptiskt på den. Sedan stoppar han den i munnen med en förundrad min, skriver en mamma.

Något som du kanske inte heller stolt hade pratat om i föräldragruppen är det som medlemmen Pernilla och flera med henne berättar om.
– Det var reklam på tv och den visade en mörkhyad man. Då säger min son ”Titta, apa”. Vi småfnissar lite, men vet inte var vi ska ta vägen när han under nästa reklam säger "Åh, pappa" när tv:n visar en närbild på Hitler, skriver hon.

Alla föräldrar har upplevt pinsamheter eller oroar sig för något kring sina barn, men det är sällan något som pratar om när vi träffas. I alla fall inte förrän barnet har blivit lite äldre och vi har fått perspektiv på situationen, är tryggare som föräldrar och inser att vårt barn är normalt trots att det inte kröp när det var nio månader.
Men det är inget som du vet när du sitter med din elvamånaders bebis och pratar med en mamma från din föräldragrupp. Hennes bebis klänger glatt på en soffa längre bort, men stolpar snart mot er. Då kommer det igen, det som du redan har fått höra så många gånger.
– Molly har redan gått i en månad! Hon är ju så tidig. Hur är det med Albin? Är du inte orolig att han inte kryper än? säger mamman, med allvar i blicken.
Du är utled på att höra samma sak ännu en gång och vet inte vad du ska svara. Samtidigt sprider sig ett styng av oro i kroppen: ”Tänk om min son inte är normal”.

Många känner igen sig i scenariot. En Familjelivsmamma berättar om hur hon skräckslagen ringde till BVC efter att andra mammor hade oroat sig för att det kunde vara fel på dotterns ben när hon inte gick vid ett års ålder.

Vad bra det hade varit om alla bebisar började sova hela nätter vid tre månader, åt med god aptit vid sex, kröp vid åtta, gick och kunde säga mamma vid tolv. Men så ser ju inte verkligheten ut. Alla utvecklas i olika takt och har olika färdigheter: En del barn går tidigt, andra låter vänta på sig i flera månader efter ettårsdagen. Då pratar redan några barn sedan flera månader, andra fortsätter att ljuda ett bra tag till.

¬– Över 90, ja, nästan hundra procent av alla friska barn, faller inom normen. Att säga att ett barn är ”sent” ligger snarare i betraktarens ögon. Under föräldraledigheten så ligger fokus på barnet och då blir dess utveckling ett naturligt samtalsämne, säger Familjeliv.se:s BVC-sköterska Christine Hildebrand.

Hon berättar också att det främst är förstagångsföräldrar som jämför sina bebisar.
– Flergångsföräldrarna är tryggare i sitt föräldraskap och då är det inte så viktigt att få bekräftelse från andra, säger Christine Hildebrand, som märker hur sårande det är för en förälder att höra att deras älskling är ”sen”.

För det är de motoriska färdigheterna under första året som vi helst jämför. Kanske för att de är mest uppenbara när vi träffas i föräldragrupperna. Men allt eftersom våra barn växer, så växer och mognar också vi föräldrar i vår roll och successivt så försvinner osäkerheten, och med den även behovet av att jämföra.

När vi blir tryggare föräldrar så behöver vi inte berätta för alla hur många armhävningar Klara fixar på gymnastiken eller att Hugo snart kan läsa trots att han knappt har fyllt fem år. Vi vet att våra barn är fantastiska och behöver inte få det bekräftat utifrån. Men vi vill givetvis berätta om och få vara stolta över dem. Det är när barnets bravader alltid blir det stora samtalsämnet och syftet är att jämföra som ett problem finns.

Familjeliv.se-medlemmen ”Konichiwa girl” förklarar.
– Jag tycker absolut att man ska få vara stolt över sina barns framsteg. Vad jag ogillar är när det blir” tyket”. Jag tycker att det är tråkigt när jag stolt berättar att min son, sex månader, sitter själv och får svaret: "Jaha, min dotter har suttit sedan hon var fyra månader och tre veckor". Det blir något slags ängsligt nödtvång att visa att ens eget barn minsann var lite, lite tidigare. Som att vara stolt över att ha virkat en grytlapp och någon säger: "Jaha, jag har just färdigställt ett virkat överkast", skriver hon.

Christine Hildebrand tycker att man ska våga prata med den som tvångsmässigt jämför, så att man slipper hamna i en jämförelsespiral. Försök att inte bara prata bebis, utan prata om annat också.
Det är sällan som jämförelsehysterin går för långt och barnet tar skada, men det kan vara nog så sårande och jobbigt för föräldern. Kanske undviker man att umgås med andra föräldrar. Fokus kan hamna på att föräldern försöker pressa sitt barn att lära sig saker istället för att njuta av det. Då kan anknytningen, som lägger grunden för att trygghet och självkänsla, störas, förklarar Christine Hildebrand.

Så jämför inte, utan njut av ditt underbara barn. För du vet ju att just ditt är bäst och vackrast. Eller hur?