"Det är dödstufft att vara ensam"

– Jag kan inte bara bryta ihop – förutom lite på kvällarna.
Att bli ensam förälder ingick inte Johannas framtidsplaner, tvärtom.

– Jag ville ha allt, i rätt ordning. Jag hade inte tänkt bli mamma så tidigt. Jag skulle gifta mig, skaffa hus och fast jobb först, säger hon.

Men vid årsskiftet 2008–2009 fick Johanna och hennes sambo reda på att de väntade barn. Förhållandet hade varit trassligt ett tag och graviditetsbeskedet kom som en överraskning. De bestämde sig ändå för att behålla barnet och började gå i parterapi. På inskrivningen hos barnmorskan så berättade Gabriels blivande pappa att han hade träffat en annan och samma dag var han borta ur Johannas liv.

Hon fick gå igenom graviditeten ensam och i oktober 2009 föddes Gabriel. Johannas mamma var med på förlossningen och den första tiden bodde Johanna och Gabriel hos henne på helgerna.

Namn: Johanna Lindhe

Ålder: 23 år
Familj: Gabriel, 2 år
Bor: Hässleholm
Yrke: Undersköterska
Alias på Familjeliv.se: Andreaa

Mamma är Johannas ”klippa”. Hon hämtar på förskolan, lagar middag några gånger i veckan, ställer upp när Johanna är sjuk och passar Gabriel när hon måste jobba. Som timanställd inom vården så måste Johanna hoppa in med kort varsel och på obekväma tider. Då är mamma ovärderlig, men det är jobbigt att behöva vara beroende.

– Det är jättestressande och jag har ständigt dåligt samvete, säger hon.

Det är viktigt att klara sig själv och det enda hon strävar efter sig just nu är ett fast jobb med fast schema.

– Det är dödstufft att vara ensam. Jag kan inte säga att jag inte orkar och lämna över till någon annan en stund. Det är bara att bita ihop. Jag har ett jättestort ansvar och den insikten skrämmer ibland, säger hon.

Tid till själv finns inte och kvällarna, då hon skulle kunna pusta ut, är korta. Hon lägger sig tidigt för att orka, då Gabriel vaknar tre–fyra gånger varje natt.

Hon berättar att hon bröt ihop ordentligt en gång, när Gabriel var nio månader. Då lämnade hon honom hos mamma, slängde in alla saker som påminde om honom i hans rum och stängde dörren dit. Sedan festade hon i två dagar.

– Jag hade så dåligt samvete, men mamma sa att det var okej, att jag fick känna så. Gabriel skulle få vara hos henne i en vecka, men efter tre dagar så stod jag inte ut utan honom. Det var tur att jag fick bryta ihop den gången, tror hon, för det var någon hon behövde för att kunna gå vidare som mamma.

En gång i månaden träffar hon andra ensamstående föräldrar på BVC. När det känns tungt så ringer hon någon och pratar av sig eller ringer på hos grannen. Då kan Gabriel leka där en stund medan hon kan ta en dusch i lugn och ro – ”det är lyx”. Hon har också funnit stöd på Familjeliv.se, där hon har lärt känna andra i samma situation, som förstår.

Hon får ändå styrka och glädje av att klara av att ha hela ansvaret själv och just nu finns det inte plats för någon annan heller.

– Det är klart att jag skulle vilja träffa någon, men jag har inte bråttom. Det måste vara någon som kan vara en fadersgestalt. Jag har träffat killar, men det har inte funnits någon förståelse för att min son kommer i första hand, förklarar hon.

Rösten blir varm och kärleksfull när hon pratar om tokigheter som Gabriel hittar på, om alla skratt och om hur hon vaknar på morgonen av en klapp på kinden, ögon som stirrar rakt in i hennes och en liten röst som säger ”äska mamma”.

– Nu ska jag inte börja gråta… Men det är ren och villkorslös kärlek. Jag har inget liv utan Gabriel.

Även om det är kämpigt att inte ha någon att dela vardagen med, som till exempel oron när Gabriel får ett astmaanfall, så är den största sorgen att inte kunna dela de stora ögonblicken med Gabriels pappa. Hon minns hur Gabriel fick syn på en anka i parken som han bara skulle fram till. Han gav sig inte. Där och då tog han sina allra första små steg.

– Det var sorgligt och ensamt, men samtidigt världens lycka, säger hon sakta.

Då är hon glad att ha sin mamma, som är tryggheten, men ersätter inte en fadersgestalt, Nu har Gabriel blivit så stor att han frågar efter sin pappa. Johanna brukar säga att han jobbar mycket och bor i Göteborg och de har en bild av honom som de tar fram och tittar på.

– Jag måste vara så pass vuxen att jag inte överför mina negativa känslor för Gabriels pappa på Gabriel. Han måste bilda sig en egen uppfattning. Det enda jag kan göra är att se till att de kan få en bra relation. Jag tror att Gabriels pappa både vill och inte vill vara närvarande. Jag vet att han har bilder på Gabriel i sin mobil, säger Johanna.

Gabriels pappa har träffat sin son två gånger. Hon vill att han ska vara en del av Gabriels liv, men är rädd för att han ska komma in, för att sedan försvinna igen.

– Jag vill aldrig se Gabriel sårad. Då är jag hellre ensam med vårdnaden. Men Fars dag är en jobbig dag på året. Och jul… Det är dagar man ska dela med sina föräldrar och skapa traditioner. Jag blir lite avundsjuk på folk som har det jättebra, för det är ju så man vill ha det… säger hon.