Vad gör du när ditt barn biter?

Att små barn biter är ett vanligt problem, speciellt i förskolor. När detta sker kan det bli dramatiskt för miljön och få stora konsekvenser, så detta är ett beteende och ett fenomen som de vuxna runt barnet behöver ta ansvar för och snabbt stoppa.

Det tycker Ellen D. Flaaten, barnpsykolog.

– Det är emellertid inga barn som är «bitare», alla barn kan bita, och bitande sprider sig ofta snabbt i förskolan.

LÄS OCKSÅ: Bot på barn som biter

Barn kopierar varandra

Hon berättar att barn lär sig nya färdigheter bland annat genom att kopiera varandra. De härmar varandras beteende, även bitande.

– Bitande ger kraftiga reaktioner, både från barn och vuxna, så det är viktigt att sätta in snabba åtgärder.

Enligt Flaatenn närmar sig barn världen och nya saker genom sin kropp, och speciellt genom munnen.

– De smakar och känner och provar sig fram genom att använda munnen och tänderna på mycket konstigt, även på sina små vänner i förskolan. Att använda sin mun på detta sätt är åldersadekvat och helt normalt för små barn, så vi kan säga att bitande är normalt för de minsta barnen.

Så när en liten pojke i förskolan för första gången biter ett barn har han kanske bara lust att utforska sin kamrat.

– Problem uppstår om de vuxna i utgångspunkten glömmer att detta är normalt beteende och reagerar med ilska och stök.

– Reaktionen från den vuxna gör barnet förvirrat, rädd och arg, något som kan bidra till att bitbeteendet faktiskt ökar.

Barnet behöver däremot hjälp för att bryta detta beteende.

LÄS OCKSÅ: Sluta med napp

Förstärk inte beteendet vid bitning

Barnpsykolog och författare Elisabeth Gerhardsen är överens:

– Är det ett barn som hela tiden biter bör man avsätta ett par veckor för att försöka vänja av barnet med bitandet. Det bör göras samtidigt i förskolan och hemma. Då hanterar man barnet olika, beroende på om barnet ska till att bita eller har gjort det.

Bitande fungerar förstärkande i sig själv, genom att barnet tycker att det gör gott att få ut aggression på det sättet.

– De vuxna ska därför se till att bitandet inte förstärker bitandet ytterligare genom att ge mycket uppmärksamhet på detta beteende.

Så stoppar du bitandet

– Det man ska försöka att få till är att stoppa impulsen, så att barnet i framtiden ska stoppa sig själv. Det gör man bäst genom att fotfölja barnet, och följa speciellt noga med när det är tätt på andra, så att man hinner att gripa in när barnet öppnar munnen för att bita. Då stoppar man barnet, till exempel med en hand på pannan (för att hindra att det når fram till den som var påtänkt att bita=, säg en kort mening "Inte bita, vet du!" och sedan släppa barnet.

Tanken är att meningen ska bli internaliserad, det vill säga att barnet ska höra den för sitt inre öra när den nästa gång får lust att bita.

– För att få till det bör man stoppa alla försök till bitande i flera dagar, inte bara några få. Har barnet redan bitit gör man som ovan, man ger uppmärksamhet till offret och förklarar kort varför det är fel till den som har bitit, säger Gerhardsen.

LÄS OCKSÅ: Barn i koppel: Okej eller inte?

Behöver hjälp att sluta med bitandet

– Barn vill gärna samarbeta med vuxna och möts barnet med vänlighet och omsorg uppfattar barnet den vuxna som en bra hjälpare. Eftersom bitande kan få allvarliga konsekvenser och lätt smittar till andra barn, bör förskolan snabbt göra en handlingsplan. Det är viktigt att observera och loggföra bitandet för att komma steget före bitandet, och det är väsentligt att barnet har en vuxen med sig hela tiden, säger Flaaten.

Flaaten råder att möta bitandet med nyktert gränssättande, utan ilska och utan mycket prat om vad som händer.

– Ta barnet ifrån situationen och hjälp barnet tillbaks in i leken igen, så fort barnet lugnat sig. Om nödvändigt ändra rutiner och ramar runt barnet i denna period. Kontakt med föräldrar är också viktigt eftersom föräldrar naturligtvis blir bekymrade och ofta besvärade av att barnet biter eller har blivit bitet av andra barn.

Hon förtydligar att bitande hos större barn (från tre års ålder) kan vara uttryck för svårigheter eller påkänningar som anses inte åldersadekvat normalt.