Veckans krönika: Ett kärleksförhållande med barn

Jag var så lycklig, jag hade hon den där fantastiska varelsen på min arm. Så vacker, så mjuk och hon var min! I början så var vi så förälskade och uppslukade av denna skönhet att det inte fanns tid för oss, visst pussade vi och kramade på varann med glittrande ögon men oftast var våra samtalsämnen om henne, hur fin hon var, hur fantastiskt hon var och jag tror vi diskuterade förlossning varje dag i en månad.

Romantisk saga indränkt i barnspyor

Ett kärleksförhållande går mot en ny tid, den där romantiska sagan är numera indränkt i barnspyor och man finner sig själv i en ny skepnad där kvinnan drar det största förändringslasset.

Jag blev en mamma och hade svårt att vara något annat än mamma. Visst älskade jag min man men hur skulle jag ha tid? Nej jag hade inte köpt nya underkläder på ett år, håret på benen började gå med decimetern, tio nya extrakilon och varje gång gång jag tittade mig i spegeln så stod där en kopia av min egen mor. Jag var allt annat än nöjd men jag accepterade.

Uppvaknandet ur amningsdimman

Sakta började en kamp med att hitta balansen mellan att vara mamma och mig själv, det var allt ifrån en stor omställning till kilon som stod på agendan. Jag tror att det var först någonstans när hon blev tre månader som jag vaknade upp ur amningsdimman och började längta efter egen tid och Johanna och J tid.

Många undrar vad som händer med en relation när man får barn, jag förstår er för det jag hade lärt mig av detta var att första småbarnsåret ska man bara dra ett streck över och låtsas som att det aldrig hänt?!

Tidningsartiklarna kunde inte haft mer fel. Jag vill inte låtsas jag vill minnas ALLT, varenda liten sekund. Den lycka jag känner varje gång jag ser min man och min dotter le mot varann. Jag vill pausa tiden där jag är just nu och bara njuta.

Uppnå familjefrid - jobba i team!

Men för att uppnå denna familjefrid krävs ett hårt jobb där man alltid är två! Där vi hjälps åt att ställa in oss i våra nya roller, lyssnar, pratar och har förståelse för varann. Tiden med sömnlösa nätter och obotliga skrik tär på de allra flesta relationer men det viktiga är att se varann som ett team.

Ett barn, hur fantastiskt de än må vara, är sällan helande utan de krävs en hel relation för att inte bryta samman. Man måste kämpa som ett par för att få det att fungera. Man får vara beredd på att de kommer vara tufft men också helt fantastiskt.

Och nu sitter jag här som en mor och bredvid mig sitter inte bara min man utan också en far. Vi har snart klarat oss igenom det där första året, visst har vi bråkat som aldrig förr. "Ta henne", "gör det", "nej inte så", och någonstans i bakhuvudet inser jag hur mitt tonfall intagit en ton av gnäll?

Numera har man inte bara städningen att bråka om, utan allt men vi håller det på en sund nivå, den som inte sårar.

Det har gått sex månader nu och vi börjar känna oss trygga i våra roller, jag har tappat mina gravidkilon och sliter mig mer och mer från amningen. Jag har hittat tillbaka till mig själv och jag har också hittat min plats i föräldrarollen och jag kan bara säga så här, hur tufft det än kan vara ibland så har vi aldrig varit så lyckliga som vi är just idag!

Skriven av Johanna Jiglund