Att må dåligt när man äntligen får hem sitt underbarn.
Det har gått ca 4 månader sen vi kom hem.
Jag har undrat om jag borde skriva om detta som hänt mig här på detta forum. Men efter mycket tanke så ja...fasen det finns fler än mig som mår askasst. Och det är faktiskt inte nåt att skämmas för.
Fy vad det var jobbigt att bli familj i Kina. Jag hatade hela resan. Ville vara hem. Jag är resvan och faktiskt sett fram emot att få se Kina. Men fy...att bli mamma blev en otrolig negativ chock.
När vi kom hem så kändes det som mitt liv var slut. Jag hatade att vara mamma. Tyckte det var tråkigt, oroade mig för att sonen tyckte jag var en tråkig mamma. Jag själv kände mig värdelös, ensamn, och arg. Så fruktansvärd arg hela tiden. På allt och alla.
Ett tag kände jag att jag bara ville ringa maken be honom komma hem så kunde jag ta min väska och gå. Aldrig mer komma tillbaka.
Min man i sin tur hade svårt att känna sig som del i vår familj. Jag i min längtan av att göra rätt stängde ut honom ganska rejält. Jag kände ju sonen bäst.
Konstant oro för att göra fel och för att inte göra som man ska och som man läser här att det ska vara.
Vår bvc sköterska har varit en klippa. Hon fick mig att se att det krävs inte mycket för att vara en bra mamma. Att jag skulle släppa alla måsten och alla krav man läser sig till.
Nu mår jag mycket bättre. Mycket! För att inte säja att jag är mig själv igen.
Nu efter fyra månader är vi äntligen på väg att bli den familj vi ville vara.
Så om du känner dig som jag...nu vet du, det finns fler som inte upplever det totala lyckyruset. Det är okej att tycka att nattandet det är det tråkigaste som finns.
Man är inte sämre morsa för det.
Jag hade gärna sett att vår utbildning hade varit lite mer positiv, så att jag hade kunnat våga tro på att det faktiskt kan bli BRA också. Inte att barnresan skulle vara ett enda mörker från första början tills att barnet tog livet av sig i tonåren... 
