Att må dåligt när man äntligen får hem sitt underbarn.

Nej nej...ingen ha sagt nåt om varor(inte nån av er iaf).

Tycker bara inte man kan säja att barn oavsett vilken ålder är överreklamerat.Fast jag förstår att det inte var illa ment. men jag tycker att det låter rätt illa att säja "bebisar är överreklamerade".

Var inte rädd för orden! Ta inte illa vid dig! Din trådstart är väldigt bra och väcker många som slumrar sin törnrosasömn. Det tog mig minst 6 månader att komma till ro med mitt ena barn och jag har skrivit och berättat om det många gånger på olika forum för att visa på att man kan få slita hund i månader innan man landar som förälder och familj. Det är viktigt att väntande föräldrar får veta att det är normalt.

Men vad jag vill säga angående "överreklamerade bebisar" är att man behöver inte vara så förtvivlat rädd för att utrycka det man tycker. Med ord som ibland förskräcker. Det så många måsten inom adoptionsvärlden man "ska" tycka att alla åldrar är lika bra, att alla barn är lika fina osv osv. Men tycker man egentligen det? Det tror jag inte.

Att jag kom in på överreklamerade bebisar var ju egentligen för att jag tycker att livet med barnen blir bättre ju längre vi lever tillsammans. Bebistiden var på intet sätt den roligaste tiden, tvärtom. För mig är bebisar tråkiga jämfört med äldre barn (en slags transportsträcka även om den är väldigt viktig eftersom det är så mycket som grundläggs då) Vilket förstås är provocerande för många som har just små barn och tycker de är det mest fantastiska som finns. Vår lilla nyfödda släkting är förstås ett mirakel som vi alla pussar på till vansinne men jag avundas inte hans föräldrar det allra minsta. När han äntligen blir så stor att han blir rolig att umgås med så ska han börja på dagis. Näe, jag kan inte förstå vad som är så eftersträvansvärt med småbarnstiden och jag ser inte tillbaka med någon slags lyckonostalgi. Jag är glad att den är över.

Ja, fast det får ju stå för dig att för dig så är bebisar överreklamerade. Jag håller inte med om det du skriver: Det så många måsten inom adoptionsvärlden man "ska" tycka att alla åldrar är lika bra, att alla barn är lika fina osv osv. Men tycker man egentligen det?

Jag håller med om att det är mycket måsten och det som denna tråden handlar om att allt är ju så fantastiskt och perfekt, kärlek vid första ögonkastet, allt är såååå bra och rosenrött vilket snarare tror jag är skröna att de flesta känner så. Jag tror de flesta upptäckter en viss chock när man blir förälder för första gången, oavsett hur man får sina barn. Att man ska tycka att alla åldrar är lika bra håller jag inte med om, vem säger att man ska tycka det? Jag menar, vi som adopterade ett barn runt året som jag betraktar som litet barn med tanke på att han i utvecklingen inte var äldre än 6 mån tycker så klart att han är det sötaste barnet i världen eftersom han är vår älskling och vårt allt och vi är glada att ha fått vara delaktiga i hans liv så pass tidigt. Men självklart finns det jobbiga sidor med att få ett sådant litet barn också, som de som får en 3-åring te x slipper. Och det finns fördelar med att få äldre barn också så klart. Men jag lever ju inte med andra barn än mitt barn och därför tycker jag att det är fantastiskt att ha just detta barn och jag tycker om hans ålder han är i. Om vi hade adopterat ett syskon som var äldre eller om jag fött ett syskon till vårt första barn och fått vara med från allra första början hade jag säkert uppskattat det jättemycket men också tyckt att det är jobbigt också. Det är ju inte det som denna tråden handlar om utan vad det innebär att bli förälder efter att ha längtat så efter att få barn och sedan när man väl får barnet man längtat efter så mår man dåligt. Det behöver ju heller inte innebära att barnet man fått är jobbigt eller mer krävande än andra barn utan snarare att omställningen från det livet man hade innan man fick barn när man inte hade ansvar för någon annan än sig själv blir så stor och verklig.

Visst ska detta nämnas i den obl. föräldrautbildningen, och det nämns också i utb.materialet om än inte som den amerikanska förkortningen och termen som förekommer här. Men under rubriken Resan till barnet, står det:
"En del föräldrar känner omedelbar samhörighet med barnet medan
andra föräldrar får blandade känslor inför barnet. Den första
tanken kan vara: ?Hjälp, hur ska det här gå?? Det finns också
adoptivföräldrar som beskrivit att de inte känner någonting." med källhänvisning (Andersson 1998) och fortsättning "Alla känsloreaktioner är möjliga. Att i ett främmande land möta
ett främmande barn som man ska dela resten av sitt liv med är ett
så speciellt möte att det inte kan finnas några känslor som är rätt eller fel. "

Men som sagt, allt som sägs kan man inte ta till sig, och oavsett om det nämns och diskuteras så kan man nog inte förbereda sig tillräckligt på den känslostorm som kan komma. Det viktiga är då att få känna att det är okey att känna som man gör och att man kan få hjälp att få det att kännas bättre.

Jag håller med om att man måste få lov att skriva att man inte tycker bebisar är det ljuvligaste som finns lika väl som att man får lov att vara öppen med att man inte mår bra efter hemkomst.
Jag älskar de bebisar mina släktingar och vänner har fått men tycker de är rätt trista. Det var en självklarhet för oss att adoptera äldre barn. Jag hade älskat mina barn lika mycket om de kommit till oss som spädbarn men tror att jag skulle haft svårare att knyta an till dem.
Lika lite som att alla måste känna sig bekväma med att adoptera fyraåringar behöver alla tycka spädbarn är fantastiska. Det finns barn i alla åldrar som behöver föräldrar och ska sanningen fram är de flesta över två år. Så nog är det bra att adoptivföräldrar har olika åsikter om detta.
Jag känner mig inte speciellt provocerad av alla dessa otaliga adoptivföräldrar som inte vill adoptera barn över två år och då behöver inte de som adopterat små barn bry sig om att vi helst inte ville adoptera bebisar.

När det gäller TS så tycker jag det är skitbra att du tar upp detta! Det är vanligare än man tror och har absolut inget med att göra att man inte lyssnat på föräldrakursen eller förberett sig dåligt. INGEN kan veta hur man reagerar när man blir förälder, oavsett hur man får sitt barn. Förlossningsdepressioner drabbar kvinnor (och en del män) ur alla kategorier och detta är samma sak med adoptivföräldrar.

Vi har haft turen att slippa detta men känner flera adoptivföräldrar som drabbats. Jag tänker ibland att kanske har det lite med att göra hur mycket ens liv ändras. Missförstå mig inte, allas liv ändras när man blir förälder och nästan alla älskar, precis som TS, sitt barn otroligt mycket (i alla fall så småningom även om det kan ta tid) men för tex oss ändrades inte vardagen så mycket. Vi var sedan länge klara med uteliv och sådant och spenderade gärna kvällar och helger hemma. Vi umgicks massor med barnfamiljer och var liksom inne i trallen. Det var bara barnet som fattades. Om man som TS älskar sitt jobb (och det är en förmån att få jobba med något man älskar!) och det är en stor del av ens liv, ja då är det inte så konstigt när man plötsligt står utan det och dessutom ska knyta an till en ny person (som kanske inte vill knyta an tillbaka), får en massa ansvar och kanske för lite sömn. Likaså om man är van vid att spendera en massa tid på att resa, shoppa, fika eller annat som inte direkt funkar med ett nyadopterat (eller nyfött barn) barn. Men det är bara en teori och stämmer inte in på alla.

Jag skickar styrkekramar TS och hoppas att hjälpen du får gör att ni snart är en välfungerande familj som kan njuta av er lille kille.

Jag hävdar bestämt att jag inte har svårt att ta till mig svåra fakta men jag tycker inte att det som står i boken är att jämföra med att diskutera depressioner. Jag VET också att vi inte diskuterade detta på kursen och att det INTE är så att vi förnekade eller inte kunde ta till oss det. Jag hade däremot läst om det redan innan kursen och tycker att det är lika naturligt som förlossningsdepression vilket man inte heller pratade om för några år sedan men inte alls är lika skambelagt idag. Jag hoppas att även PADS kommer att förlora sin skamstämpel. Både män och kvinnor kan få depressioner i samband med att man får barn detta är viktigt att diskutera för att slopa skamstämpeln och för att kunna ge familjen hjälp så snart som möjligt.

Känner igen mig till 100 procent i XinYuen inlägg!

Bebisar ÄR tråkiga, inget snack om det, mest rutiner att hålla reda på..., enahand till tusen för en som själv avskyr rutiner..., endast glimtar med lek- och mysiga kelstunder som bryter av då och då i de lågstimulerande rutinerna, som skänker det där lilla extra, en glädjestund.

Vår dotter börjar äntligen bli lite mer "människa", förstå mer Dessutom mycket sötare, med mer hår och tydligare drag. OM jag ska vara helt uppriktig. Och det vill jag vara.av tillvaron och oss (hon är snart 18 mån) och mer "kommunikativ".
Det blir bara roligare för varje månad som går.

Vi fick henne som 9-månaders bebis och då var hon mest ett "paket" som vi skulle ta hand om, byta blöja på, sussa och mata. Många tycker att det är det underbaraste som finns, och jag vet att några t.o.m varit lite avundsjuka på oss för att vi fick en relativt liten bebis.

Avundsjuk på vad undrar jag?! På en bebis som vaknar minst 3 ggr varje natt?...
Nu sover hon oftare hela nätter, vaknar högst 1 gång per natt. Såå skönt!

Gullig? Absolut. Men när jag tittar tillbaka på bilder från de första månaderna hemma och tittar på henne nu, kan jag inte annat än tycka (liksom min man) att hon blivit bra mkt charmigare och mer personlig i sin framtoning nu!

Och charmigare och gulligare lär hon bli, med ännu mer hår och tydligare drag och personlighet.
Själv är jag särskilt förstjust i barn mellan 5-8 år, en härlig ålder. Men den tiden kommer ju. Och passerar, den med...

Det ska bli kul när hon blir tonåring också, och så småningom en ung vuxen. Va häftigt kommer inte det bli!..

Är själv på väg in i adoptionsprocessen och tycker att det är jättebra att även denna sida belyses. Har endast läst en artikel i adoptionstidningen om det, i övrigt är allt alltid jättegullepluttigt.

Det är ju självklart en jättestor rädsla att hamna där själv, och då är det skönt att veta att man inte är ensam!

Kram till Esperando och skönt att det verkar som din familj går mot ljusare tider!

När man blir mamma ställs allt på sin spets. Alla känslor förstärks. Man både hatar och älskar på samma gång, eller så känner man ingenting. Rädslan att inte känna så som man tror att man borde känna som nybliven mamma skapar dåligt samvete. Man känner sig misslyckad och ledsen. Det är normalt. När man kan släppa prestationen att känna och vara på ett visst sätt kommer lyckan och de varma känslorna av sig själv. I alla fall gjorde de det för mig. Att bli mamma är chock och kris. Det tar ett tag innan man återhämtar sig och anpassar sig till den nya situationen. Så var det för mig som inte adopterat. Kan tänka mig att pressen är ännu högre vid adoption.

Oj vad jag instämmer i detta! Visst älskar man sin bäbis, men en 4-åring är mycket roligare och en 5,6,7-åring också!
Visst är det fantastiskt när man kan börja kommunicera med barnen och prata om känslor och tankar. Alla åldrar har ju sin charm, men på någotvis går första tiden bara ut på äta och sova och mogna till den där nyfikna individen som skall lära sig en massa.