Att må dåligt när man äntligen får hem sitt underbarn.

Kan inte annat än att hålla med. Jag har klagat på utbildningen som Folkuniversitetet höll, just av den anledningen och det står jag för. Andra är jättenöjda, bra för dem.
Vår kursledare visste inte ens att man kunde ta kontakt med BVC vid problem och visste inte om man blev kallad dit eller inte efter hemkomst.
Inte konstigt om många kände sig osäkra och ledsna efteråt.

Några av er skrev något som satt där den skulle..
Att man inte hann varva ner innan man skulle åka.

Att bli mamma har gjort att mitt liv numer går i 20km/h jämfört med innan då det gick kanske t o m lite för fort.
Jag var van att allt skulle gå chopp chopp chopp.
Jag har aldrig tagit det lungt i mitt liv. Och helt plötsligt så skulle man bara vara och ta det lungt. Jag kröp på väggarna.
Att isolera oss var en mardröm, även om det bara var för en kort period.
Som nån skrev, gravida kvinnor varvar ner automatisk i och med att deras kropp växer. Jag åkte till Thailand och Venezuela efter varandra två veckor innan jag skulle bli mamma.

Vi har dock haft otrolig tur med vår bvc sköterska. Hon själv är adoptivmamma och hon såg tecknen på mig med en gång. Vi har fått gå en gång i månaden sen vi kom hem. Bara mest för min skull. Prinsen sover, äter, pratar och mår som ett barn ska så det har inte varit för hans skull hon har kallat oss.

Jag håller efenetivt med om att man borde få fler besök på BVC efter man kommit hem.

Hahaha...åh gud vår första vi hade (vi hade två..)trodde seriöst att paret som man hade som referenter åtog sig att ta hand om barnet om något hände en. På r i k t i g t...att dom skulle ta hand om vår son om vi skulle gå bort.

Jag har ett sådant minne som skrämmer folk och som gjort min storfamilj väldigt försiktigt på vad och de säger eller gör saker mot mig eftersom jag ALDRIG glömmer saker och ting.När vi har möten på jobbet så brukar jag få skriva protokollet efteråt eftersom jag kommer ihåg vad som sas, av vem och i kronologiskt ordning. OCH jag kommer inte ihåg att PADS togs upp. Alla andra problem som kan uppstå med barnet men inget om föräldrarna.

Även jag blev väldigt omhändertagen under min graviditet och sjukvården,familj och vänner fjoskade en massa med mig. Det gick så långt att jag på bb gick under smeknamnet "prinsessan" efter alla besök jag fick göra där.Fick också en massa info om förlossningsdepression och om hur omtumlande och kaotiskt livet efter förlossningen kan bli osv .

Sköt ditt eget,så slipper du rynkor

Har inte adopterat, ville bara säga till TS att det var en fin och tänkvärd ts som även vi bioföräldrar borde ta till oss!!

det du skrivert Ts är det jag är rädd för..har en tendens att få ångest och bli nere och att veta att det går att vända och att man får hjälp betyder mycket.
hoppas det går bra framöver och att du får njuta av din familj!

År själv mamma till en ljuvlig dotter från Kina. Har inte alls upplevt det du har, men jag vill tacka dig för att du vågar ta upp detta tabubelagda ämne!!! KRAM!

Hej!
Har också varit hemma i fyra månader och har också upplevt en jobbig tis som nu börjar mynna i ljus. Tiden i Colombia där vår flicka kommer ifrån var fantastiskt, vi blev istället väldigt positivt överraskade och tyckte det var otroligt att få komma dit, vill gärna tillbaka igen! Vi var där i över fem veckor så det var ju tur att man kände så! Mina jobbiga känslor kom istället när vi kom hem. Jag tror det var för att det var först då som jag insåg att livet hade blivit annorlunda. I Colombia var ju allting så annorlunda ändå så då hade man liksom semesterkänslor runt hela grejen. Men hemma skulle man ju in i vardagen, en vardag som är sig olik tidigare när det bara var mannen och jag. Jag kände det som att jag fick börja om lite med anknytningenigen, jag skulle liksom släppa in min dotter i mitt liv på nytt på något sätt. Det kändes väldigt jobbigt! Kan säga att jag hade svårt att släppa in min man i mitt liv också när jag träffade honom, även om jag verkligen ville och älskade honom jättemycket så var det en process som tog lite tid. Det är starka band som ska bildas och det går minsann inte hux-flux. Och så var det även med min dotter. Jag ville verkligen hennes väl och tänkte mycket på vad som skulle vara bäst för henne, men samtidigt hade jag en negativ känsla inom mig som var jobbig att bära. Knepigt! Men nu har det som sagt blivit mycket ljusare, vi har lärt oss väldigt mycket om oss själva som föräldrar och det börjar kännas lättare och lättare. Men Oj vad dåligt samvete jag har haft!! Har känt mig som en USEL mamma och har flera gånger sagt till min man att det är bäst att jag åker iväg, de får det bättre bara de två. Och det är tabu som sagt att prata om det, man ska vara så j-la lycklig och allt ska vara så rosen rött underbart. Det är inte en lätt kombination... Men skönt att du mår bättre och skönt att jag mår bättre, heja oss!! Vi är bra mammor!