Är det bara jag som blir provocerad?

Det tragiska är att folk faktiskt gör såna jämförelser. Har fått höra många såna under de 7 månader som gått sedan våran Victor gick bort. Jag blir oerhört provocerad av att folk jämför ett missfall med vårt barn som dog i v38.
Och jag i min tur skulle aldrig jämföra mig med någon som levt med sitt barn innan han eller hon gått bort. Jag kan aldrig föreställa mig hur det skulle vara, men jag vet att det skulle göra sorgen svårare och allting värre för oss alla i familjen, det är vi överens om.

Vet inte om jag ska kalla Victor för änglabarn. Känns fel då det blir så diffust. Men han är vår ängel och vi är hans familj, vi får nöja oss med det så länge tills det finns några klara regler ( om det nu nånsin finns det).

Har även fått missfall i v18. Inte en ängel för mig utan ett missfall då det inte finns något hopp om räddning förrän vid v23.

Visst, börja du kalla ditt aborterade foster för änglabarn om du vill endast för att jävlas med folk som mig men innan du gör det kanske du skall beakta ett par saker:

För det första så anser jag mig inte på något sätt ha ensamrätt på en viss nivå av sorg, som du så fint skrev. Det finns mängder av föräldrar som mister sina barn dagligen, och jag tror inte att jag sörjer varken mer eller mindre än dem. Det är kanske inte helt PK att säga att en förlust är större/värre än den andra men om du kan hitta en enda människa som både förlorat ett barn och haft ett tidigt missfall som tycker att de båda är jämförbara så skall jag med glädje erkänna att jag resonerat helt tokigt och att det visst kan vara samma sak.

För det andra: Jag kallar inte mig själv för änglamamma och inte mitt barn för änglabarn, så det är inte mig du gör upprörd genom att börja kalla ditt foster för det. Kanske lyckas du såra någon annan eller försvåra deras sorgearbete och då är du ju inte bättre än mig, så planen är kanske inte helt lyckad.

Anonym (Mor) skrev 2009-07-31 22:57:24 följande:

Men varför tror du att jag en dag startade den här tråden? Har jag på något underligt sätt koll på vad folk säger privat eller kan det kanske vara så att jag fått den jämförelsen kastad i ansiktet ett par för att inte säga flera gånger?

Anonym (Änglamamma?) skrev 2009-07-31 23:56:24 följande:

Jo men än är inte sista idioten född och jag hoppas de inte är många. Men jag tycker inte det ger dig rätt att göra jämförelser åt andra hållet. Det är skillnad på missfall och mista barn- men sorgen kan du inte veta hur den ser ut för mig. Och varför spelar det någon roll. Om du bara var upprörd över att folk sa dumma saker till dig, det förstår jag. Men att sedan tycka att man inte får sörja att man tycker man förlorat ett barn. Den delen kommer jag aldrig att förstå. Och vi kommer inte längre du och jag och jag ska rå om min make nu en stund innan det är natten. =) (Att folk diskuterar termen änglamamma kan ha med att göra att du kallar dig det i den här tråden. )Godnatt mina diskussionspartners.

Anonym (Mor) skrev 2009-07-31 22:57:24 följande:

Skillnaden mellan dig och många andra är ju just den att du inte jämför. Du sätter inte er förlust i relation till någon annans förlust. Provoceringen ligger ju annars i själva jämförandet.

Jag förstår att du talar med din man om ert missfall som ert barn och du har så rätt i att det är upp till dig (er). Det är ju er gemensamma och ytterst privata upplevelse av er oerhörda förlust.

Jag beklagar, och det menar jag verkligen

Tycker att du uttrycker det bra!

Jag tror dock att alla som varit med om sent missfall, att barnet dött pga för tidig födsel, att barnet dött i magen eller att barnet dött strax efter födseln har viss förståelse för varandras sorg och framförallt en stor respekt för varandras sorg! Man går inte igenom samma sak men jag upplever ändå att det finns ett visst mått av förståelse. Jag känner ett behov av att prata med dessa människor, som precis som jag förlorat mycket små barn. För det finns likheter i sorgen även om förluster inte går att jämföra.

Vad det ska kallas är en annan fråga. Jag kallar min son som föddes i 22+5 för ett barn. För mig är det helt självklart att han är mitt barn och min förstfödde. Men det är inte för att läkarna och lagen säger så eller för att det finns chans att överleva i den veckan.

Anonym (Mor) skrev 2009-08-01 00:02:26 följande:

Nej, vi lär inte komma längre du och jag för det verkar nästan som om du vill missförstå. När har jag har påstått att jag vet hur sorgen ser ut just för dig eller någon annan? Jag har endast hävdat att få ett missfall inte är samma sak som att förlora ett barn och att ett embryo fram till v. 12 inte är ett barn. Om du nu förstår den skillnaden förstår jag inte varför du stör dig på att jag säger att den finns.
Frågan jag ställer i min ts är främst riktad till de som har möjligheten att jämföra och eventuellt en anledning att själva bli provocerade. Att andra sedan svarar är självklart eftersom vi befinner oss på ett forum men förutsättningarna för er att förstå är något begränsade och det är jag faktiskt glad för, för jag önskar inte min värsta fiende att mista sitt barn.

Att jag valde "Änglamamma?" som tillfälligt nick var kanske dumt så här i efterhand, eftersom jag aldrig riktigt kunnat identifiera mig som det. När jag först hörde ordet tyckte jag att det var ett ganska enkelt sätt att förklara vad som hänt utan att behöva gå in på detaljer men eftersom det används så brett fyller det ingen funktion ändå.

Anonym (arg) skrev 2009-06-29 00:10:05 följande:

Jag tänker att det absolut inte är ett barn man förlorat när det är väldigt tidigt, utan drömmen om det barnet.

Jag har gjort abort i vecka 10 när jag absolut inte ville ha barn. Jag har aldrig varit ledsen över det, det var ett självklart och okomplicerat beslut. Långt senare fick jag ett missfall i vecka 10 efter att verkligen ha försökt och planerat att bli gravid. Och det gjorde ont, ont och jag sörjde förskräckligt över den glädje och de förhoppningar som grusades. Det är ingen skillnad i fosterutvecklingen på den legala och den spontana aborten. Skillnaden ligger i mina tankar kring vad som skulle bli.

Så när jag fick missfall, det var inget barn som blödde ut då. Det var min dröm.

Jag förlorade mitt barn i V.12 och ingen kan komma och säga vad JAG känner om den frågan. Det har INGEN rätten att göra!

Jag känner sorg och jag har rätt att känna sorg för det, det var mitt barn som jag skulle ta hand om, som skulle bli en större del av mitt liv än vad det redan var.

Hur kan någon vara så jävla grym att ens ifrågasätta någon annans sorg och uppå det försöka bestämma vad man får/bör kalla sig eller sitt barn????

Skärp er!

Men stopp ett tag... Menar ni att som inte tycker som TS att det inte är någon skillnad på att förlora ett barn som levt i 6 månader med ett barn som är i v 12 i magen???
Hade jag varit i TS skor så hade jag blivit måttligt förbannad irrerad o framför allt ledsen om någon kommite fram o sagt
- jag förstår din sorg, jag miste mitt barn i v 12 i magen....