Anna Ankas avsugningar

*sluta gnälla

TheMan: Jag läser dina inlägg och håller med dig så pass mycket att det blir en ansträngning för mig att överhuvudtaget finna något att bygga vidare på! Men jag ska försöka, om än bara för den intellektuella utmaningen att vässa sig på. Vad gäller vibbarna så är det som du säger något som ligger hos mig och inget annat.

Ett klargörande först och främst. Det jag menade med att de flesta ska vi säga skandinaviska kvinnor inte köper är just det du beskrev som förväntningar på mannen. Jag tror att de är ett ganska resistent släkte och köper inte nödvändigtvis alla duster som media försöker slå dem i ögonen med. Min erfarenhet är nämligen den jag beskrev innan och jag får sällan annat än medhåll att så är fallet. Men det är viktigt att komma ihåg att individualismen, som tagits till fanatiskt nya nivåer här i väst, är svåranpassat till det liv som uppstår efter kärleken spirat mellan två människor. En konflikt uppstår som är svårlöst då det är inte bara en själv som berörs. Jag tror att den konfliktens uttrycksätt inte är helt lätta att klassificera heller. Jag förstår att du gärna vill snabbt tillskriva huvudelen av den Hollywood och medias tolkningsföreträde om vad som förväntas av män och kvinnor i ett förhållande. Kanske har du rätt i det. Men det tycks mig också väldigt tydligt om man läser trådar på forum som denna att kvinnor efterlyser egentligen något helt annat i sina liv från t.ex. sin partner. Eftersom vi anklagar kvinnorna friskt för att förföras av medias skapade förväntningar och tolkningar så är det väl kanske rimligt att fråga oss själva som män om vi är helt immuna? Köper vi in i den skapade bilden så till den grad att vår respons på kvinnors många gånger legitima krav av att få gehör för att t.ex. hushållsysslor inte är könsbetingade är färgade av våra förutfattade meningar om kravens egentliga ursprung vis á vis den (snedvridna) mediala bilden?

Jag vill lyfta fram det fina och det jag tycker är viktigt om vi nu ska prata om Anna Anka. Hur många tror att hon inte är de minsta nöjd med sitt liv kan väl räcka upp en hand? Hur många tror att hennes man inte är det minsta nöjd med sitt liv? Eller att deras liv tillsammans inte är precis som de bägge vill ha det? Min uppfattning är att de nog är lite nöjdare än gemene man (och nej jag tror inte att de har med Mr Ankas bankonto att göra helt och hållet). Är inte det något att lyfta fram, just att de har hittat en dialog där de kommit fram till hur de bägge vill ha det, arbetat sig fram till det och funnit en plats där de båda är vinnare. Där de båda för ut optimalt av den begränsade tid som vi människor faktiskt har här på planeten. Min känsla är att individualismen är det egentliga fenomenet att granska. För den har ett mycket stort inflytande på den personliga så väl som den kollektiva lyckan i ett parförhållande om vi tar det som ett exempel. Och jag tror inte jag är ensam om att tycka att den lätt kan stå i vägen för lyckan. Varför inte arbeta tillsammans för lyckan, både den personliga och den kollektiva? Är inte det de fantastiska med kärleken att den är altruistisk. Din lycka är hennes lycka och hennes lycka är din. Eller?

"Din lycka är hennes lycka och hennes lycka är din. Eller?"

Är just det jag försöker få fram i mina förklaringar men du skrev det lite mer kortfattat