Ge ditt barn 100 möjligheter Istället för 2

Jag tror att det är viktigt för mina barn att de får höra att de är fina ibland, det är inte så ofta de får höra det från andra. kanske pga att de är pojkar..

Det kanske också har att göra med att andra säger att barn är fina när de menar uppklädda? Så som diskuterats tidigare i tråden med prinsessklänningar osv, Om man då som förälder anstränger sig för att inte placera barnen i dessa fack så blir kanske resultatet att de inte får den typen av kommentarer? Kan det vara så?

min dotter säger ibland när hon har t ex nya sköna luvklänningen och tottar i håret: "nu är jag fin, va?" och jag svarar då: "du är alltid fin gumman. den där klänningen sen jätteskön ut!", men annars använder jag inte det ordet längre.

möjligen om det kan sättas i ett sammanhang som tyder på att barnet har en fin personlighet. om de förstår det, vill säga...."du är en fin tjej" om hon är extra omtänksam eller nåt sånt.

Fortsättning

Jag tvingar inte på mina pojkar kjol eller klänning lika lite som jag tvingar på min dotter det, men jag säger inte nej om dom vill ha det! Det är stor skillnad på att försöka påverka dom till att låta dom själva upptäcka, tycker jag. Så jag säger naturligtvis inte nej när dottern vill ha det heller.

Att inte säga fin till dottern hela tiden har med att göra att jag vill bygga självkänsla istället för ett duktighetssyndrom eller vara-fin-syndrom. Inte för att hon inte är fin. Jag säger det också, men jag försöker variera mig och kommentera annat också.Ex: det märks att du är nöjd med ditt val av klänning, du ser så glad ut, den där ser skön/sval/bekväm ut. Den där kan man säkert busa mycket i. Och det klassiska: allt klär en skönhet
Och faktiskt samma sak till pojkarna, där säger jag att dom är fina i lika stor/liten utsträckninge som till flickan.

Och här blandas leksaker hej vilt. Rorry eller Blixten har dockskåpet som garage, My Little Pony bekämpar monster (oftast Mårran) och hoppar över kokande lava för att rädda dinosaurier. Hela vardagsrummet byggs om mha dammsugare (perfekt att lägga under mattan så att det blir en bro för bilarna ), soffkuddarna bildar båtar och minste lillebror är ett havsmonster

Fantasin är inget problem. Att blanda är inget problem. Att däremot låta dom få vara BARN och leka vad dom vill utan att påverka är ett problem, för andra verkar det som.
Senast idag sade äldsta till ena pojken att han minsann inte kan leka drottning för han är kille. Han kan väl leka vad han vill? Han vet ju mycket väl att han är kille Men jag vet var en del av såna kommentarer egentligen kommer ifrån. Och på ett sätt välkomnar jag det, för då tas det upp till ytan och jag kan om ingen annan göra barnen uppmärksamma på att dom ska styras av intressen, inte samhällets syn på vad dom "bör" ha som intresse pga deras kön.

Mina pojkar är med och gör allt i hushållet, dom kommer inte undan bara för att dom är pojkar. Jag pratar känslor med dom, precis lika mycket som med äldsta. Jag går inte på att dom behöver agera ut mer för att dom är pojkar, jag ger dom hellre verktyg att kunna hantera det på annat ästt än fysiskt, lek eller irritation, vad det nu än kan vara. Flickan, som istället drar sig undan, får jag uppmuntra till att agera ut mer (men för den sakens skull får hon ju inte göra det pojkarna inte får).

Jag gillar inte överslätande kommentarer som "men hon är i mindre tonåren nu", "äh, dom är pojkar", "det är trots", etc etc. Det finns en anledning och jag föredrar att ta reda på den. Och se den.

Kort sagt. För mig handlar det inte om att hindra dottern från att vara klassiskt prinsessig om hon vill det, utan för att ge barnen chansen att SJÄLVA upptäcka vad dom gillar och se DOM, inte deras kön och invanda mönster.n'att exempelvis jag undanbad rosa kläder var för att alla köpte det. Och att klä ungen i en färg enbart, som jag dessutom själv inte gillade var liksom inget jag var intresserad av. Jag har sålt gåvokläder och jag har bytt. Och jag har aldrig krävt eller gett någon lång lista på vad som önskas, jag har alltid sagt att OM ni vill ge något så undivk gärna rosa.  Kläderna gavs enbart för att hon var tjej och tjejer ska ha rosa! Pojkarna har fått ljusblått istället, jag sa samma sak då.
Jag har gett förslag på leksaker till barnen är jag blivit tillfrågad, eller berättat om barnens intressen. Öndå är det typisk uppdelning på vad dom får.

Jag fattar inte kopplingen mellan att citera mig och det du själv skriver? Eller var det bara ett misstag?

Du tog upp bemötandet och hur man ska agera istället i en viss situation, tyckte det var bra. 

Mkt bra skrivet!

Okej jag fattade inte. Men tyvärr är det så mycket bemötande från förskole"pedagogerna" som är sorgligt - på gränsen till skrämmande - så jag orkar inte alltid ta fighterna. Orkar inte vara "den där besvärliga mamman" hela tiden. Önskar det fanns intresse för nån sorts föräldragrupp som kunde driva frågorna på sonens förskola, men nääee... Noll intresse. Killarna kommer i sina monster-fordons-kamouflage-kläder och tjejerna i sina glitterfnittriga pastellkreationer med ulliga djurtryck. Och ingen reflekterar ens. Så tröttsamt!

Det känns som att det finns många föräldrar som tycker det är synd att "det måste vara så" men som inte kommit på att de faktiskt kan påverka det. Att det finns andra alternativ även om de stora klädkedjorna gör sitt bästa för att försöka få barnen att se ut just så.

På äldste sonens förskola arbetar de en del med genus men jag upplever det som de fastnat i "det kompensatoriska träsket". "Nu skall alla pojkarna baka", "idag skall flickorna snickra". Det känns som de missat en stor del av poängen. Jag tror att något av det viktigaste är att inte dela in barnen i dessa grupper, att helt enkelt sluta kalla dem "pojkarna" och "flickorna" i förskolan. Min son har lärt sig på förskolan att det passar bäst att leka med pojkar och det tycker jag är jättesynd. Hemma leker han minst lika mycket med kompisar som är tjejer.

Använder främst ordet i den bemärkelsen. Samma sak med "söt" och "gullig". "Tack för att du hj'lpte mig, det var gulligt av dig."