Här handlar det mer om att barnen är väldigt olika och det märks tydligt när H tar efter M det SYNS, det blir nästan lite av en parodi och man ser att det är en "imitation".
Jeeeses vilken kväll!!!
Barnen skulle vara på fritids tidigt i morse och M fick medicinen redan 6:10 vilket straffade sig nu på kvällen.
Hon gick igång och började reta upp lilleman som höll för öronen för att slippa höra henne (men då blir det svårt att städa) det löste jag genom att sätta hörselkåpor på lilleman och med kåpor och stängd dörr lyckades han skärma av M.
M packade en väska eftersom "hon är ful och vi hatar henne och har det bättre utan henne", sedan gav hon sig av ut genom ytterdörren och rymde till altanen där hon gömde sig bakom dynboxen....
Allt ordnade upp sig så småningom, men jag ser fram emot nästa vecka när jag återgår till mina ordinarie arbetstider och vi kommer in i våra rutiner igen.
Nu när jag gnällt av migägnar jag alla er andra kämpande morsor en tanke 
Skickar massor av kramar till er alla och en extra kram till Petrah, hoppas det löser sig för er, ni måste ju få hjälp efter så många år och turer fram och tillbaka 
Rutiner är viktiga här hemma men det är inte katastrof om de blir lite anorlunda.
Läggningen på kvällen är vi noga med, man märker direkt på båda barnen om den blir bara en halvtimme sen och kvällskaos är något vi vill undvika
Jag mår också bra av fasta rutiner (har ingen diagnos och har aldrig blivit utredd, men maken misstänker starkt att jag har ADHD. Ser ju vissa likheter själv med dottern iof 
). Tidigare jobbade jag 100% med rullande schema och jag fick aldrig vardagen att funka, mådde jätte dåligt för att jag var en så dålig mamma/familjesamordnare. Sedan jag gick ner till 80% och jobbar samma tider varje dag har jag blivit mycket lugnare och fixar vardagen på ett helt annat sätt, men märker att jag kan "låsa mig" i rutinen och blir lätt stressad om något avviker.
Vi såg på film igår, en riktig pers. Banen pratar och upprepar det som sagts så man missar hälften av replikerna.
Hela morgonen idag har sonen gått runt och upprepat samma repliker ur filmen igår: -Det är blåsten som talar till oss. -Vad säger den? -Jag vet inte, jag är inte blåst!
Det var roligt igår men det blir lite tröttsamt i längden...
Petrah: Stå på dig. Om skolan inte gör sitt så kan ni alltid kontakta skolverket och rådfråga dem hur ni ska gå vidare.
Styrkekramar
Vet inte va det tagit åt dottern här hemma.
Igår var vi på IKEA och jag märkte att hon var kissnödig. Gick med henne på toaletten men hon ville inte kissa, hon "behövde inte" så hon vägrade att sätta sig ner på toastolen. Jag lät det vara men efter en stund ser jag att hon knappt kan gå för att hon håller sig. Vi går tillbaka till toaletten och jag ser hur ett hysteriskt anfall är påväg. Hon vägrar att sätta sig ner igen och jag frågar vad det är, men det är INGET.
Torkar av toasitsen med sprit och lägger papper på ringen men hon vägrar att sätta sig. Tillslut kissar hon i en halvstående ställning (vilket gör att hon spänner sig och det blir svårt att kissa)
Idag när jag kom hem berättade maken att hon kissat ner sig två gånger på skolan idag + att trosorna var blöta när hon kom hem från fritids. Hon vill inte gå på toa här hemma heller nu, utan kissar halvstående.
Hon får nästan panik och tårarna är inte långt borta och vi måste följa med henne in på toa även här hemma annars vill hon inte gå in i badrummet.
Vi har försökt att få henne att berätta vad det är som är jobbigt men hon totalvägrar. Hon har inte ont när hon kissar så det måste vara något annat. Det är över ett årsedan hon kissade ner sig flera gånger på en dag och vi har ingen aning om varför det kommit tillbaka
Välkommen hit Nali
Vad jag känner igen mig själv i ditt långa inlägg, precis där var jag när jag hamnade här i tråden för lite drygt 2 år sedan, totalt slut och orkeslös.
Föräldrarnas magkänsla brukar sällan vara fel. Vet hur jag vacklade i min föräldraroll när allt var som jobbigast, men efter att min dotter fick sin diagnos så har jag blivit stärkt och insett att jag faktiskt gjorde mycket som var bra utan att vara medveten om det.
Bra att du kontaktat bup. När man gör en nyanmälan brukar det ta 3-4veckor tills man får ett första samtal och beroende på hur akut läget är och barnets ålder så kan väntetiden för en utredning ta lite olika lång tid.
Hoppas att ni får en tid snart.
Kramar
)