Hej mammaflickan, välkommen hit 
TwistedSister skrev 2010-01-15 00:09:34 följande:
Åh vad härligt ändå med kreativiteten. I har alltid haft sån prestationsångest, eller sen han började på dagis
iaf. Han tror inte att han kan nånting. Blir så ledsen att det är så. Han har alldeles nyss vågat börja försöka bygga med lego själv innan har han inte vågat sig på det utan alltid frågat nån annan om de kan bygga ihop och så förklarar han men man fattar ju ändå aldrig hur det ser ut i hans huvud och så bryter han ihop för att man gör det "fel". Men nu har det
iaf lossnat, med just legot då, och här står helt fantastiska legobyggen överallt rymdskepp och fartyg och flyplan och bilar och propellerhajar, väldigt fantasifulla.
Min M har också alltid haft en stor prestationsångest. Redan som 2åring jämförde hon sig mad andra och tyckte att hon inte kunde.
Första gången hon ritade en gubbe (faktiskt 2 st) var hon 4,5 år. Teckningen var helt fantastisk i mina ögon. Hon sa att det var mamma och pappa och vem som var vem var inte svårt att lista ut, Pappa lång med rektangulär kropp, mamma mindre och RUND (
)
Precis som din son har hon velat att man ska göra saker åt henne, men hon blev inte nöjd eftersom det inte blev som i hennes tanke.
Efter att M fick sin diagnos har hon blivit mer framåt och vågar testa att göra saker, det är inte så farligt om det blir "fel". Visst slängs det fortfarande massor av teckningar som hon är missnöjd med men ilskan är inte så långvarig.
Nu flödar kreativiteten och hon använder lego basicbitar till att bygga figurer i 3D.
Henes senaste skapelse är Elvis, med "raggarvågsfrisyr" helt otrolig!
Kojor byggs det också högt och lågt här hemma, men det är värre när sakerna ska plockas bort igen efter lek, då blir det utbrott -Jag kan INTE städa! Jag vet inte hur man gör!! och sedan smälls det i sovrumsdörren.
)