Älska din svärmor!

Jamen jag undrar om det inte har mest med personen i sig att göra. Har kompisar som har fantastiska svärmödrar och de kommer bra överrens. Jag hatar absolut inte min svärmor men vi är liksom inte så lika att det känns meningsfullt att umgås. Har tex olika åsikter om det mesta som gör att det bara blir trista diskussioner. Min man komer dessutom bättre överrens med min familj än sin egen vilket retar henne, de är inte heller så lika. Håller absolut inte mitt barn borta från henne men känner mig inte lika bekväm som med min egen mamma, Hon tycker att allt ska vara absolut rättvist, har min mamma fått vara med vår dotter en timma är det hennes tur nästa osv, gör att vi ljuger och håller på vilket inte känns rätt. Inte lätt...

Jag skulle kunnat skrivit ditt inlägg själv.  Sen vet jag att min svärmor tycker att vi ska vara mer med dem än mina föräldrar då jag har 2 syskon och min man inga.

Min mor tog separationen med mitt ex hårt- barnets pappa.
Det var hennes drömsvärson.
Både han och min systers sambo gjorde allt för henne..
De lade tom nytt tak till henne en sommar!
Hon började att ta förgivet att de hjälpte.. Men männen sa aldrig ifrån..
Men både jag och min syster fick råspel när hon roffade åt sig våra män liksom!

iaf.. Det tog slut. han höll på med sms-sex/flört med någon annan i ett halvår.. Det klarade jag inte av..
Redan där fick min mor damp.
För enligt henne ska man kämpa blod o svett för sin familj..
Hon lssnade inte när jag sa "men han gjorde inte det?"
När jag flyttade bröt hon kontakten med mig.
Hon fick dock spel igen när jag blev ihop med en ny,,
Hennes kommentar var "fråga ****** hur det känns att få en styvfar.."
Kvinnan hon pratade om blev sexuellt utnyttjad av sin styvfar..
(och även där tyckte min mor att kvinnans reaktion är allmän överdriven.. För min mor fick uppleva värre saker..)

Jag fick spel tillslut.. Den kvinnan (min mor) har ju bokstavligen inte alla hemma.
Att skaffa en ny pojkvän är inte automatisk en perdofil...
Och vad hade ******* med allt att göra?

Hon sa även att jag kunde glömma att ha henne som barnvakt..
Tyvärr var jag beroende av barnvakt, då jag jobbade natt.

Jag fick anlita en grannflicka att sitta barnvakt..
Ingen i min familj erbjöd sin  hjälp..

Jag är 25 år.. Men trots min unga ålder inser jag att jag inte kan lita på någon..

Min pojkvänn sa förståligt att han aldrig kommer att försöka att få någorlunda relation med henne..

Jag har väldigt delade meningar om min svärmor. Hon är trevlig och vill väl, men hon formulerar sig på fel sätt. Hon är nästan för ärlig ibland och det kan verkligen såra mig, även om hon inte förstår det. Det har hänt några gånger att hon kommit hit och hälsat på innan min sambo kommit hem, har jag då varit tvungen att gå o handla så har hon följt med för att hon bara ska ha något litet. Har hon inte haft med plånboken har jag betalat för henne, det går såklart bra för mig, men det är det som händer efteråt som stör mig nåt ofantligt. Hon tar för givet att jag handlar på min sambos (hennes sons) kort och erbjuder därför honom pengar senare när han kommit hem, när han förklarar att hon får ta det med mig för att det är jag som betalat så blir hon helt förvånad.
Sen är det aldrig min sambos fel ifall det är odiskat eller ostädat här, nä, då är det mitt fel. Det är ju självklart alltid mitt fel om våran son är ledsen också. Hon har inget problem att kommentera min vikt (jag är normalviktig) eller att jag är stor (jag är lång). Hon säger det på så klumpigt sätt att hon får mig att framstå som värsta flodhästen. Trots att jag inte gått upp mer än kanske 2 kg sen jag och min sambo blev tillsammans för drygt 3 år sen fäller hon kommentarer som "första gången vi träffades var du inte sådär rund, det syns på magen att du lagt på dig" trots att jag vet själv att det inte gör det.

Innan jag blev gravid visade hon i princip inget intresse som helst för mig, det var som att hon var sur på mig för att jag "tagit hennes son ifrån henne". Min sambo är hennes yngsta barn och hon har fortfarande inte kunnat klippa navelsträngen, trots att han är över 30.
Nu när vår son föddes har hon börjat höra av sig konstant. Nog för att det är kul att hon visar intresse, men återigen, hon gör det ju på fel sätt. Hon läxar upp mig om hur man tar hand om ett barn, som om jag inte själv vet vad som är bäst. Hon säger att "du får inte röra honom när han sover", trots att jag bara ska flytta honom från soffan in till hans spjälsäng. Varje gång hon ringer påminner hon om att jag måste ta på honom mössa när vi går ut, som om jag inte fattade det själv eller vaddå? "Jamen en gång när vi var ut så hade du inte mössa på honom och det måste man ha".. Jo, men den gången var det för det första varmt, han hade luvan på jackan uppdragen och vi skulle bara vistas utomhus i knappt 10 minuter. Jag undrar hur länge jag kommer behöva få höra det där om att jag inte tog på honom mössa.. fy vilken dålig mamma jag måste vara i hennes ögon.

Hon tar alltid för givet att hon ska få gulla med honom hela tiden när hon är o hälsar på, eller när vi är där. Även om han sover (man fick ju inte röra ett barn som sover, enligt henne?) så ska hon vara där o pilla o gulla. En gång satt hon och surade på mig för att jag strök min son över kinden när han sov "RÖR HONOM INTE! Han måste få sova ifred!!".. 2 minuter senare pillade hon på honom så att han vaknade o började skrika, då säger hon "Nämen, vaknade du nu, stackars liten, då måste du komma upp till farmor". Jag kokar inombords när såntdär händer, för hon läxar upp mig och sen gör hon ju själv tvärtemot.

Mina föräldrar som bor över 100 mil härifrån har träffat sitt barnbarn 1 gång sen han föddes, och iom att vi bor bara en kvart ifrån min svärmor så träffar hon honom flera gånger i månaden. Ändå skulle hon rycka och slita i honom när mina föräldrar var här o hälsade på. Min pappa satt och höll i honom FÖR FÖRSTA GÅNGEN när hon kommer hit, då sätter hon sig bredvid, sitter där i max 5 minuter och sen bokstavligt talat snor hon min son ur famnen på min pappa och säger "Ska du sitta hos farmor ett tag?". Hon frågade ju inte ens min pappa om det gick bra. Hon bara tar för givet att han ska vara med henne Alltid när hon är där, blir sur dom gånger han sovit hela tiden hon varit här osv.
Jag är jätteledsen över att mina föräldrar inte har möjlighet över att träffa vår son oftare, och när dom då väl får träffa honom så ska hon ändå ha honom, trots att hon kan få träffa honom nästan vilken dag som helst i veckan.

Hon är mycket enklare att umgås med när min sambo inte är hemma, för då är hon trevlig. Det är när min sambo är hemma hon ska påpeka saker om mig och allt jag gör fel, som om att hon vill att han ska se att jag inte är tillräckligt bra för honom eller nåt i den stilen. Sen klagar hon alltid på sina väninnor för att hon tycker att dom är för ego som alltid pratar om sig själv, men det enda hon pratar om, förutom vår son, är sig själv och hennes sjukdomar som hon alltid tror att hon har trots att läkarna kan bevisa motsatsen.
Som sagt, jag har väldigt delade meningar om min svärmor, hon är en helt annan person när man träffar henne själv och det gillar jag, men så fort min sambo är med så blir hon annorlunda mot mig och det klarar jag inte av. Det finns ju inte direkt något jag kan göra åt saken heller, men det är iaf tur att min sambo förstår mig och kan hålla med om att hon ofta beter sig, vad ska man säga, inte direkt dåligt alla gånger, men ja, speciellt..

Fy FAAAN!! Så har hon skaffat Facebook oxå hion har INTE lagt till mig som "vän" men hon är där  snokar, jag menar, va fasn skyulle hon annars skaffe det för.. Jävla kärring!
Får väl hoppas att hoj håller sitt jävla snokande kvar på FB, så hon inte hamnar här på Familjeliv.. Damn that bitch!

Alla människor har bra och dåliga sidor, vissa mer av det ena och vissa mer av det andra. Detsamma gäller svärmödrar. Man kan ju välja vilken sida man vill fokusera på, den positiva eller den negativa. Som tjej och mamma tror jag att man ibland har svårt att se det som är bra, och iställer snöar in sig på det dåliga. Så har jag själv gjort lite då och då. Nu har jag dock bestämt mig för att vända på mina tankar (min älskade morbror gick bort nyligt och det fick mig att tänka en hel del på att ta vara på det man har här och nu). Mycket av det som min svärmor gör, som jag blivit så sjukt irriterad på, gör hon ändå av kärlek. Hon älskar ju mina barn och lägger av den anledningen sig i vårt liv mer än jag ibland önskar. Men hon har så väldigt många fina sidor som jag hädanefter tänker inrikta mig på istället.

Jo, men vi alla som försökt gång på gång bara för att inse att vi har en självisk svärmor som inte bryr om sig om andra. Ditt resonemang kräver att man är en ängel eller idiot om man har en besvärlig svärmor. Eller djävul. För de finns där ute. Varför har då dessa människor rätt att förpesta livet för sin omgivning.

Min svärmor har inte jättemånga fina sidor och jag är ytterst tveksam till om hon älskar våra barn.
Min svärmor irriterar inte mig, hon har svikit sin son, mig och våra barn och hon fortsätter ständigt att göra det.
Att man ska ta till vara på här och nu är nog en fin tanke men efter att vår son dog under förlossningen i v 32 så jag har verkligen fått mina tankeställare här i livet. Men svärmor framstår bara som ännu mer sorglig och elak efter det....
Hon är elak mot sin son av kärlek, punkt. Hon struntar inte i att hälsa på våra barn av kärlek, punkt.

Min mammas svärmor var den enda som ställde upp på mamma, hon kunde inte haft en bättre svärmor.

Min egen svärmor saknar en hel del saker som skulle göra henne menmäsklig och empatisk.
För mig räcker det att hon skiter i sina barnbarn, men som grädde på moset är hon rätt elak med mig och gubben med. Så nej, jag tänker inte hålla tyst om vilken sorts människa hon är.

Självklart finns det svärmödrar, och andra människor, som helt enkelt är personer som inte är värda att lägga energi på. Den som gång på gång beter sig illa eller på annnat sätt inte förtjänar ens ansträngningar måste man ju med gott samvete kunna lägga ner kontakten med. Det jag skrev menade jag rent generellt. Jag tror att det ofta är så att många tjejer står sin egen mamma närmre och inte släpper in sin svärmor på samma sätt. Jag tror att det är lite lättare att se det positiva än det negativa hos sin svärmor ibland. Jag tycker då att det är viktigt att man försöker fokusera på det som är bra och jobba på att ha en fin kontakt. Särskilt för sina barns skull. Men det är klart att det kräver mycket från båda håll.

Jag har verkligen bestämt att mina barn ska ha samma närhet till farmor som till mormor, och det har jag hittills verkligen lyckats med. Min svärmor är verkligen ingen okomplicerad människa! Hon går mig på nerverna nå otroligt ibland, men jag jobbar ordentligt med att inte bli osams med henne. Däremot finns det perioder då jag inte har så stor lust att träffa henne. Ibland kan jag bli fruktansvärt irriterad på att hon lägger sig i barnens uppfostran, jag blir t.o.m. arg på alla saker hon köper och släpar hem till oss. Hon tycker till, jämt och ständigt, om vad barnen äter, hon kan säga till pedagogerna på förskolan hur saker ska var (utan att vi samtycker) och hon kan menande himla med ögonen åt saker jag gör. Men!.. Hon gör det faktiskt av kärlek och omtanke, och det är den sidan jag väljer att se. När jag inte pallar så håller jag mig undan ett tag. Hon är faktiskt en oerhörd tillgång också. Hon är barnvakt massor, hon ger barnen kärlek och roliga stunder och mycket av det hon ger oss är jättebra saker. Jag är glad åt min svärmor, för att jag väljer att se det som är bra hos henne.