Älska din svärmor!

Vi var hos svärmor i veckan, och hon tycker det är helt ok att lillan ritar på sina kläder. Vi sa att det är det inte alls. Då sa hon men hon är ju ett barn då får man göra sånt. Vi blev riktigt arga.
Idag sa lillan att hon hade ritat på sin tröja och jag sa att det får man inte göra. Då säger hon: Jag får det för farmor. Hon sänker vår auktoritet, blir så arg.

Ska vi neka henne att träffa henne för det här är inte det enda hon gjort när det kommer till dottern. Hon tycker vi ska börja ge henne godis vilket vi inte vill. Hon har vid ett par tillfällen gett dottern godis det vet vi, frågan är om hon gör det när vi inte är där men det skulle inte förvåna mig. osv osv...

Första gången Cajsa sov borta över natten va hos sina farmor o farfar o då va hon ca 6 månader.
Hon hade skrikit HELA tiden, dom hade till och med övervägt att åka in till akuten för hon skrek så mycket...
Ringer man inte till föräldrarna då eller?
De hade mycket väl hjälpt om bara vi kom dit. Hon va ju inte van hon skande ju oss och vi känner ju henne bäst, vi kan ju se om de är nått allvarligt eller bara "hemlängtan"!

Jag menar skriker hon så mycket så man t o m överväger akuten då ringer man föräldrarna men hepp, vi fick inget veta förens dagen efter när vi hämta henne och då va hon så förstörd stackarn, hon grät så fort någon annan än ja o sambon kollade på henne, hon skakde och va alldeles inåtvänd
Mår dåligt än i dag när jag tänker på de.
Okej om hon skulle gråta nån enstaka timme men nu hade hon enbart vart tyst nån enstaka timme.
Dom ville inte störa oss, sa dom men jag tror att deras självförtroende va för stort för att kunna me att ringa o säga att "vi klarar inte av de, hon är ledsen hela tiden". Jag menar INGET stör när de gäller nått sånt.

Nu menar jag oxå att hon verkligen hade skrikit hela tidne hon va där o inte bara gnällt. Ni förstår kanske själva om dom övervägt akuten. En del tycker att lite skrik gör inget, de tycker inte jag heller men t o m dom själva sa att hon skrek hela tiden!
De märktes så väl på henne när hon kom hem att hon va totalt förstörd. Hon sov hela den eftermiddagen för att hon inte kunnat sova på natten.

min svärmor hör aldrig av sig, hälsar aldrig på, när vi är där är hon lite konstig, pratar inte mycket med sonen utan hon grejar med allt annat istället. Plus att det inte är städat på flera år verkar det som, kattmat, och kattsand överallt, kattbajs full kattlådorna, stinker piss i hela huset. Det är vidrigt, så jag gillar inte att åka dit med vår son heller! Detta vet sambon om, men han vågar inte säga det till henne. Svärfar hatar jag, han är äcklig, och en av de sjukaste människor jag träffat.

Synd att man inte väljer sina svärföräldrar vissa gånger... Önskar bättre farmor och farfar till mitt barn...

Svärmor är alltid ett kapitel för sig.
Jag och hon är så olika, vi är båda envisa och vill älska och ta hand om samma person, hon vill inte riktigt släppa taget och jag vill att hon ska det för att han är vuxen och snart en pappa.
Hon är för snäll och vill hjälpa oss för mycket och tolererar sin sons bossande för mycket för min smak.
Visst är jag glad och tacksam att hon finns där, men ibland vill jag att hennes son ska få smaka på hur svårt det kan vara utan att hon står där beredd 24 h om dygnet, att hon inte ska ringa typ varje dag för att fråga om vi behöver något när hon egentligen behöver vila och vill inte just då, jag kan ta ett nej, hennes son är knepigare för att han är så van att få sin väg och glömmer att hon är inte bara hans mamma, utan en människa.
Nu kommer hennes första barnbarn, hon vill gärna handla, men ibland glömmer hon fråga och trampar över och ibland lyssnar hon inte alls om vi tycker på annat vis eller vill på ett annat sätt.
Hon menar nog inget illa, men hon är nog så lycklig och uppslukad att bli farmor att hon glömmer resten och ska veta bäst och vill ge barnet det bästa.
Så, jag försöker gå mot henne för att hon ska få som hon vill och att hon ska vara som hon vill, samtidigt som hon ska respektera att jag vill som jag vill och att jag gör som jag vill.
Men, det är svårt när man är två helt olika personligheter!

Jag kommer inte överrens med min svärmor och det med all rätt anser jag. Hon lägger sig i allt! Vad jag har pâ mig, hur jag ser ut, att jag inte har klackskor jämt(mâste jag ju ha dâ sambon är 30 cm längre än mig) Ho lägger sig i hur jag tar hand om barnen, vad de har pâ sig och dâ menar jag inte hela och rena utan hur pass snygga kläder de har, vad de äter(det är hon som ger dem godis och kakor tills de spricker!). Dessutom är hon svartsjuk till tusen. Om nâgot av barnen är ledsen och vill komma till mig sâ kan hon ta dem i famnen och bokstavligen springa iväg med med dem medans de vrâlar mamma mamma!! och sträcker armarna mot mig. Inte har hon ändrat sig heller trots att jag sagt till att det är ett oacceptabelt beteende. Usch skulle kunna skriva sâ mycket men jag blir bara pâ dâligt humör....

Jasså det diskuteras svärmödrar. haha!
Här sitter jag på besök hos svärisarna och njuter för att vi ÄNTLIGEN fått fram att vi inte kan bo under samma tak då vi är på besök! :) Så sjukt skönt att slippa allt gnat och få komma iväg och bara vara själva efter en dag hos dem. 
MIn svärmor må vara en ängel på många sätt. I alla fall givmild. Men, denna givmildhet verkar innebära att hon tycker sig ha rätt att tala till mig som vore jag 5 år gammal eller utvecklingsstörd.
Vi har just fått barn och jag har tydligen ingen som helst aning om hur man bäst tar hand om mitt eget barn. Det vet hon bättre.
Håller med föregående skribent, jag orkar knappt börja prata om min svärmor för jag blir så förbannad.
Det är tur att vi bor 150 mil ifrån varandra tycker jag. Riktigt tur.

Hos oss är det iaf pga att hon inte kan släppa taget om sin son, eller acceptera att han är en vuxen människa nu, som ställer till det. Det i kombination med att hon är ett kontrollfreak av sjuklig kaliber. Hon vet helt enkelt alltid bättre än alla andra, är inte rädd att säga det och att tala om för andra att allt de säger är helt fel utan att ens lyssna på vad de säger.
(hon är småskollärare men vet minsann bättre i sakfrågor än tex både civilekonomer och kemi-ingenjörer...need I say more?) Suck...

Jag tycker om min svärmor... på sätt och vis. Men vi kan inte ha kontakt. :(
När allt funkar så är vi vänner, pratar om saker, hon älskar sitt barnbarn (min son) osv.. Men så fort det går emot så blir hon ett monster. ALLT min man gör är MITT fel.. om han inte hälsar på sina morföräldrar tillräckligt ofta så är det mitt fel, om han inte umgås med sina vänner lika ofta nu som när han var singel så är det mitt fel osv... :(

Men det värsta som har fått oss att bryta med henne är att hon inte accepterar våra regler kring barnet. Vi har inget behov av att han ska sova borta hos henne en massa.. Han har gjort det en gång... för att hon verkligen ville det! vi saknar honom jätte mycket. Han är i dag 9 månader gammal... från att han var ca 2 veckor så har hon tjatat.
Vi har låtit henne passa honom ibland, trots att vi inte behövs barnvakt.. Och de flesta gångerna har slutat med att vi måste åka och hämta honom för han skriker osv.. han har aldrig varit ett skrikigt barn. Men hon har inte förstått att han ska äta när han är hungrig osv :(

Sen har vi åkt hem till mina föräldrar som bor en bit bort och har lämnat honom hos dem när vi har passat på att åka och shoppa, gå ut och äta osv... När vi ändå är där! Då har hon blivit jätte sur och menar att hon ska passa honom när vi hälsar på mina föräldrar... för dom träffar honom ändå så ofta tycker hon. (farmor fick träffa Billy minst en gång i veckan, vi bor i samma stad medans mormor fått träffa honom 1-2 ggr i månaden)

Så allt det här tjatet och att hon menar att vi sårar henne pga hur vi resonerar har fått oss att bryta med henne... (vi rök ihop om saken och hon började med en massa påhopp och sa det ena och det andra taskiga till mig och avslutade med att hon skulle döda mig, då fick jag nog)

Jag hade önskat att det gick att ha en relation till henne.. saknar ibland att träffa dem, men min man vill inte ha med henne att göra längre. Han har fått nog.

Vet inte om det finns något att göra åt detta.. känns inte som att jag vill kompromissa när det gäller min son heller.. :(

Billy O Jag: Samma här! Allt är mitt fel, är d einte städat så är de JAG som inte städat inte han. Om vi har dåligt med pengar så är de mitt fel inte hans osv...