Heddan skrev 2011-02-13 21:04:59 följande:
Min Hedvig har ju full Trisomi 18. Eftersom hon nu är nio månader och mår bra så tänker vi inte på döden hela tiden, som i början. Jag blir så glad när jag läser dina ord om begravningen. Så fint. Jag är livrädd för dagen då Hedvig går bort men vet ju att den kommer någon gång. Sorgen över hennes diagnos har jag liksom begravt i mitt inre och bär med mig i livet. Det är väl det man får göra. Har precis varit på en middag med massa andra par och ingen vågade fråga om Hedvig eller hur vi mår, trots att vi frågade om deras barn. Gud vad folk är rädda för sorg och det svåra.
Kram till er alla
Vad härligt att höra att det går så bra för er lilla tjej!
Jag var livrädd när de sa att hans diagnos inte var förenat med liv, jag var rädd att jag inte skulle kunna hålla honom, se honom utan att tänka på det sjuka. Jag hade fel, jag älskade honom bara mer, försökte vara där mer, hålla honom mer. Två dagar innan han gick bort hade han en dipp i syresättning, och så fortsatte det, så de fick höja och sänka syrgasen nu och då. Dagen innan fick han en dipp i puls och då kände jag att det inte var länge kvar. När det väl blev dags tog det 45-50min från det att dom ringde oss tills det att han hade somnat in i min famn.
Det där har jag inte varit med om, alla frågar hur det känns, hur vi mår.. Men visst känner man ibland att folk undviker att hälsa och så när man träffas på stan..
Vi har försökt bearbeta diagnosen från det att vi fick den, diagnosen stämde så väl att vi inte behövde tvivla. Får man fråga vilka symtom som Hedvig har?
Någonstans är jag glad för Elliotts skull att han fick somna in, det värkte i mitt mammahjärta att se honom lida. Men jag känner mig hemsk som anser att han har det bättre nu när han inte lever
