Hur går man vidare efter sen abort? Fortsättningstråd

Att hålla uppe en fasad fungerar inte i längden. Jag gjorde också det i början. Till och med inför min man. Det går inte till slut. Det är bättre att vara ärlig om någon frågar på tex jobbet. Varför stå där och må jättedåligt och ändå le och säga "bara bra". Man lurar bara sig själv.

Dom tankarna om hur livet hade varit kommer nog finnas länge. I alla fall för mig. Jag har ju dessutom två "tänk om". Både hur vår pojke som kom i maj skulle varit nu, men också hur det hade varit att nu vara gravid i vecka 22 (tror jag) om jag inte fått mitt MA i oktober.  Senast idag tänkte jag på hur det hade varit att gå med barnvagn i snön... Ibland gör det så fasligt ont att man blev snuvad på den framtid som man så gärna nu skulle vilja leva i.

Ja, med skräckblandad förtjusning ska vi förhoppningsvis göra ett FET om några veckor. Jag jobbar stenhårt med de positiva känslorna, men ack så svårt det är vissa stunder. De mörka och jobbiga tankarna är på något sätt mycket starkare och tar lätt över de ljusa tankarna i hjärnan. 

Min lilla skrutteplutt fyller ett den 16 januari...visst var det jobbigt i början men jag hade barnmorskor o läkare som förstod min oror samtidigt som de visste o sa att det troligtvis skulle bli en normal graviditet men ju längre in i graviditeten jag kom desto lugnare blev jag...fast visst var varje UL ett skräckmoment....jag har ju en flicka sen innan oxå så det är nog lättare än om nåt sånt här händer med första barnet...tänker oxå på hur Hedda skulle ha varit och vad hon skulle ha kunnat nu men jag vet att om inte Hedda hade dött skulle inte Hugo kunnat existera och honom skulle jag aldrig vilja ha varit utan...(Heddas bf var 16/5-10 och Hugo blev "tillverkad" någon gång i april -10)..

Ibland känner jag mig så ensam, saknar att prata med någon som förstår. Känns som att även min sambo tycker att jag borde gå vidare nu. Det har gått 5 månader men jag gråter fortfarande nästan varje dag. Så mycket tankar som snurrar i huvudet och rädslan för att inte kunna bli gravid igen.
Den 14:e februari skulle hon varit här, saknar dig så min älskling.

Men fina du... Går du inte hos någon kurator??? Kvinnokliniken skall ha kuratorer som är erfarna och specialiserade på såna här upplevelser... Det måste du få!!!

VÄRME och KRAFT till dig! 

Det är okej att gråta varje dag. Det är ingen som kan bestämma hur länge man får lov att sörja.
Din sambo kanske försöker förstå men sanningen är att han kan aldrig förstå hur det är för dig för han har ju inte burit ert barn inom sig och känt sparkar och rörelser.  

Om du vill prata får du gärna inboxa. :)

styrkekram <3 

Jag grät också mycket och länge. Höll kanske gråten mest för mig själv, men pratade mycket med min mamma om min saknad och längtan efter att bli gravid på nytt. Min sambo pratade jag bara med ibland, just för att han verkar vara lite som din dochas. Hade en bra period någonstans efter ett par månader som varade nån månad eller två, men januari och även februari var tuffa månader på nytt. Vår lille Rasmus skulle kommit i början av januari och jag kände sådan saknad, sådan orättvisa, sådan frustration över att inte vara gravid. Jag bröt ihop varje gång mensen kom och gick runt och var allmänt sur o tvär alla andra dagar samt var otroligt känslig.

har inte pratat med min kurator på hur länge som helst och kände inget behov av det heller.

hur har det varit för dig sedan 14 februari? som sagt, för mig var den tiden piss. har du kunnat prata med någon? jag hade fina vänner och även familj som brydde sig extra mycket då. tror många har förstått att den tiden var jobbig för mig.

hoppas du snart är gravid igen. jag gjorde ett gravtest förra veckan och det visade till vår stora glädje att jag har gravidhormoner i min kropp. äntligen! nu får man hålla tummarna att det går vägen den här gången.

kram till er alla

Befinner mig i samma situation som många av er, i höstas fick vi avbryta en graviditet pga grava missbildningar på fostret. Det upptäcktes när vi var på ultrljud i v.17, kändes så fruktansvärt overkligt!.

Vi funderar nu på en eventuell kommande graviditet, vad är det för tester som vi kan/bör göra?
Hur ofta får man gå på ultraljud?
Vår läkare pratade ingenting om det med oss...     

   

konstigt att er läkare inte pratade med er om vilka möjligheter och val som finns för er vid nästa graviditet. Jag upplever att alla i vården som vi har kommit i kontakt med har varit helt fantastiska och stöttande. Vid avbrytandet erbjöds vi att göra en fullständig kromosomanalys för att se om vår bebis hade några kromosomella (eh, heter det så?) "skador". Det visade tack och lov att så inte var fallet. De specialister som var inblandade och även vi själva är helt övertygade om att det bara var ren och skär otur att vår bebis hade hjärnbråck (eller visst, kanske folsyrabrist.. vad vet jag? Jag åt inga sådana tabletter för jag visste inte om det). Misstänker man något genetiskt finns det väl fler utredningar och undersökningar man kan göra? fast det här vet jag inte just något om...

På återbesöket i höstas berättade överläkaren på kvinnoklinken vilka möjligheter som finns inför nästa graviditet. Dels olika typer av fosterdianostik vi kan göra, men också att jag såklart kommer få all den stöttning jag känner att jag behöver i form av extra UL, kuratorsamtal osv. En mer exakt plan skulle vi sedan göra upp den dagen jag blev gravid igen. Nu är jag så gravid igen (äntligen!), men bara i v.6. så jag är rätt orolig och vågar inte tro att jag klarar de här första 12 veckorna. Har redan träffat min helt underbara BM för att göra vissa tester (typ sköldkörtelhormon, urintest och järnvärde). I v. 7-8 har vi också bokat in ett tidigt VUL för att se att det finns ett hjärta som tickar. Därefter väntar som vanligt inskrivning och då kommer vi planera de närmaste veckorna efter det. Jag vågar inte ta ut något i förskott som sagt att det kommer gå bra så därför har vi inte planerat särskilt långt framåt. Men alla vet att jag vill ha ett till UL i v.13 för att kolla hur ryggrad och hjärna ser ut samt annat som man då kan se. Därefter vet jag inte vad jag vill. Vågar inte tänka så långt framåt. Vi kommer även diskutera vilka fosterdiagnostikmetoder som finns och vilka vi kanske vill använda oss av. Men det har vi fortfarande inte tagit någon ställning till hur vi vill göra med detta.

vet inte om det här hjälpte något, men jag tycker det är helt sjukt att du inget fått veta! skämmes vårdapparaten runt dig. ligg på tycker jag! såklart de måste berätta det som finns att berätta.

kram

Beklagar sorgen... och vet precis vad du gått igenom... Vi fick beskedet på RUL, drygt 19 fulla veckor. Kromosomer, hjärna och hjärta var skadade...

Vi fick vår andre son 6 mån senare än vår dotter skulle kommit till oss och nu är jag gravid igen i slutskedet med tvillingar ;) Så naturen eller gud ger igen det vi berövades kan man säga ;) Så hopp finns om ett liv med friska barn efter det vi alla gått igenom här. Hoppas det känns skönt att höra ;) Dock lever alltid minnet kvar... som ett klädesplagg som inte går att ta av sig. Fast inte längre som nattsvart mörker utan som en del av våra liv. En dag ska vi berätta för våra barn. När de är stora nog att förstå.

Vi gjorde moderkaksprov med vår tredje graviditet för att slippa gå igenom en sen abort och föda ut och allt det där. Det är som ett fostervattensprov men görs redan i v11 och är 100% säkert gällande kromosomavvikelser. FVprov görs fr v15 o då finns ingen chans att göra en skrapning. Dock sa vår nuv läkare att det ju inte finns några tester som talar om till 100% säkerhet att fostret är friskt. Det finns sååå mkt annat som kan vara fel än kromosomer... Därför nöjde vi oss med KUB-test på tvillingarna. MKprov kan man inte heller göra är det är två. Vi bad också om att få göra RUTINUL med en specialistläkare som en djupare organscreaning pga det vi varit med om. Det kändes extra tryggt. Gör ni KUB så är det i v12. På mödravården kan man också be om ett tidigt UL för att se att fostret lever. Känslan i kroppen har också sagt mig mkt men där är v ju alla olika. 

Önskar er stooor lycka på er väg och våga tala mkt om er oro längs vägen! Kurator på kvinnokliniken är kanonbra stöd!

LJUS!
/ K

 

Ja, det känns oerhört konstigt såhär i efterhand att inte veta nått om tester och prover som kan tas.
 Det enda i princip vår läkare sa var att vi hade haft en enorm otur och de kunde inte hitta någonting till varför missbildningarna uppstått samt att det inte fanns nått att oroa sig för inför en eventuell ny graviditet.  

Får väl ta kontakt med barnmorska när det är dags kanske hon kan hjälpa och lots mig vidare.

Och ett tack för de fina orden om att ni nu har friska barn, det värmer och ger hopp!  =)