Apropå Sophie Berglunds doktorsavhandling, som jag länkade till i inlägg 405, så hittade jag nu en artikel i Expressen från 2006, där hon förklarar så bra vad som händer med barnet när värkstimulerande dropp används på fel sätt:
”Eftersom syresättningen av barnet tillfälligt stoppas under varje värk är det viktigt att värkarna inte kommer för tätt. Max fyra till fem värkar under tio minuter är ett riktmärke. - Om värkarna kommer tätare än så stryps tillförseln av syre till barnet. Det är precis som att trycka ner någon som simmar under vattnet, säger Sophie Berglund. ”
Det är ju jättebra att Sophie Berglund har forskat på det här och att hennes doktorsavhandling nu kommit ut i ett pressmeddelande. Men samtidigt tråkigt att det ännu inte kommit ut något om att bestående skador skulle kunnat undvikas om inte det organ som andas åt barnet, nämligen moderkakan, amputerats så fort barnet fötts.
Totalt galet att strypa syretillförseln för ett barn som föds med syrebrist, och dessutom utsätta det för blodchock , alltså förlust av ca 50% av den totala blodvolymen!!! (ursäka att jag tjatar nu, men det här är så oerhört viktigt att det tål att tas om många gånger) Och lungorna kan ju inte ta upp syre innan det hunnit komma blod i dem. Dessutom krävs det röda blodkroppar för att syret ska kunna transporteras till hjärnan och andra viktiga organ.
Vill härmed passa på att påminna om det här utdraget ur en
intervju med Judith Mercer som jag har översatt:
”Jag hade en uppenbarelse vid en hemförlossning 1979.
Ett barn som föddes mycket snabbt, med navelsträngen 2 ½ varv runt halsen, var vit som ett lakan, slapp och lealös och andades inte. Jag var riktigt rädd att jag inte skulle lyckas återuppliva honom. Jag placerade honom på sängen, virade omedelbart undan navelsträngen från halsen, torkade och stimulerade honom, men utan att han visade några livstecken. Pulsen var långt över 100 och navelsträngen pulserade kraftigt. Jag märkte att i takt med att blodet pulserade tillbaks till honom ändrades den blekvita färgen till rosa. Efter ca 1½ minut började han sträcka på armar och ben, öppnade ögonen och tog ett försiktigt andetag. Sen tittade han på oss som om han undrade "Varför denna uppståndelse?" Och han skrek inte.
Eftersom jag på den tiden trodde att barn måste skrika försökte jag få honom att göra det, men utan att lyckas .
Han ammade mycket bra, och när jag senast såg honom, vid ett års ålder, och var han ett helt normalt barn.
Jag visste att jag hade sett ett mirakel, ett som jag aldrig skulle fått uppleva på sjukhuset. Där skulle vi ha klippt navelsträngen och tagit iväg barnet för återupplivning. Därmed skulle vi ha förnekat honom just det han behövde - möjligheten att få ta emot det blod som under födelseprocessen pressats ut ur hans kropp och som p.g.a. den strama navelsträngen runt halsen inte kunde pulsera tillbaks till honom .
Detta kom att markera början till min forskarkarriär. Jag lovade att vid någon tidpunkt i mitt liv skulle jag forska på det jag nu hade sett men inte helt förstod.
Det var alltså en personlig erfarenhet som kom att leda mig in i mitt forskningsområde. När jag började fråga kollegor och andra utövare om deras avnavlingsmetoder fann jag en stor variation i både utövanden och trosuppfattningar. När jag sökte i litteraturen fann jag en allmän brist på evidensbaserade rekommendationer för avnavlingspraxis. Allt verkade vara bildat på personliga åsikter eller grundat på felaktiga eller inkonsekventa forskningsresultat. Men samtidigt märkte jag att etiologin (läran om orsakssamband ) gällande många problem som nyfödda drabbas av inte var känt, och fortfarande inte är känt. Symptomen är ofta motsatsen till vad som händer när man väntar med att klampa navelsträngen. Jag märkte också att dessa problem sällan uppstår i miljöer där barnet har en naturlig fysiologisk övergång. Så jag undrade om tidig avnavling kunde orsaka några av dessa problem. "
Jag tycker ni har med riktigt bra saker i era fl-brev 
Petrelli, jag gillar verkligen att du skrivit att de ska vänta med avnavlingen tills moderkakan fötts fram (själv skulle jag t.o.m. be dem vänta en timme, både med avnavling och allt annat som kan störa bondingen, så som Michel Odent rekommenderar) .
Ett tips som jag läste för ett tag sen i en annan tråd är att skriva en särskild lista med viktiga punkter för pappan att hålla reda på. I synnehet bra att ha om han skulle bli orolig och stressad och glömma allt viktigt . Även bra att ha om man är orolig att bm inte ska hinna läsa fl-brevet.
Sen tror jag det är viktigt att ta upp muntligt redan innan barnet föds att det ska hållas lägre än moderkakan i 30 sekunder innan avnavling om det skulle födas medtaget. Annars är det nog stor risk att de i ren panik navlar av meddetsamma. Och då slipper ni oroa er för det medan ni föder barn. Åtminstone om de gått med på det här.
En annan viktig sak, för er som fortfarande har långt kvar till bf och därför inte börjat skriva på något fl-brev: Tänk på att det händer att barn föds för tidigt och att det då är särskilt viktigt att de bli sent avnavlade. Så det är nog klokt att redan nu skriva ner lite om hur man vill att de ska göra vid prematurfödsel. Då kan det nämligen bli så kaotiskt att ingen tänker på det här, och så - vips!- är navelsträngen klippt, oåterkalligt.
Åh vad underbart det låter det du berättar ! 
Men förstås irriterande att de inte kunde lita på att du som mamma visste bättre, alltså att din dotter fick i sig vad hon skulle och mådde bra.
Så himla bra det verkar där i Holland med barnafödande.
Kom nu att tänka på en holländska som var aktiv i trådarna om avnavling här på FL för ett par år sedan. Hennes 4 barn är födda med snitt, här i Sverige, och tack vare att hon har flera holländska barnmorskor i släkten visste hon redan när första barnet föddes, för ca 15 år sen , att det går att vänta med avnavlingen även vid snitt. Så hon berättade för sin läkare hur detta skulle gå till. Och läkaren lydde hennes instruktioner!
Här är ett par mycket läsvärda inlägg som hon skrev efter att 4:e barnet fötts, för ca 2 år sedan:
hej alla
det var ett tag sedan jag skrev, men nu är vi tillbaka den 29 maj föddes äntligen vår lille kille med planerat kejsarsnitt i v 36.. han vägde 4,2 kg och 55 lång...
som jag visste sen tidigare så skulle vi få sen avklampning om det var möjligt och det var precis så det blev om inte bättre, trots komplikationer...
snittet gick lugn och sansat till och lillkillen började skrika redan i min mage och han hade fin färg med en gång.. de torkade av honom och under den tiden det tog lossnade moderkakan spontant (ovanligt att det händer vid snitt utan livmodersammandragande medicinering) så när jag fick upp gossen på bröstet var han fortfarande fäst vid moderkakan
det var när han låg hos mig som de klampade av och pappa fick klippa...
tyvärr fick vi senare rusas iväg till Lunds barnsjukhus då han föddes med en missbildning som krävde operation med en gång
så jag tackar min lyckliga stjärna att vi åter fick igenom sen avnavling trots snitt... eftersom han skulle opereras så behövde han allt blod han kunde få från start... och jag är helt övertygad om att han tack vare det mådde mycket bättre och kunde läka snabbare (läkarna i Lund reagerade nämligen på hur fin färg han hade hela tiden och hur snabbt han återhämtade sig)
nu är vi hemma för denna vändan (han ska opereras två ggr till) och vi mår alla bra efter omständigheterna... det ända som hänger kvar på gossen är en släng av gulsot men det kan vi leva med så alla snittmammor!!!! även ni kan få sen avnavling vid planerat snitt.. så kämpa på!!!
många hälsningar och kramar från oss
och här är hennes nästa inlägg:
hej hej
måste bara dela med mig.. jag har idag varit på läkarträff ang min gosses framtida behandling och jag passade på att fråga barnkirurg-specialisten om hon kanske kunde stödja min teori om att min pojk har mått så bra efter operationen och läkt så snabbt kan ha ett samband med att han avnavlades sent..
och tänka sig... hon vågade förvisso inte ge expertutlåtande MEN hon ansåg det som mycket troligt att det hade en klart bidragande orsak... eftersom M hade fått i sig allt moderkaksblod så hade hans lilla kropp bättre förutsättningar än annars, många gånger så behöver bebisar extra blod när de opereras så tätt inpå födseln (M var ett dygn) men vår kille har inte behövt det.
hon trodde även att eftersom den sena avnavlingen verkar göra barn mer harmoniska (pga den lugnare starten i livet) så hade vår gosse mer ork och kraft att lägga på sin läkning efter op'n... kan tillägga att han opererades sent på fredagen och han kom igång med amningingen redan på lördagsmorgonen utan problem.. detta var ngt som personalen blev mycket förvånade över då barnen i regel är trötta dagen efter...
så kort och gott så verkar hon hålla med mig i min teori men eftersom det inte finns ngr studier och vetenskapliga belägg för den ännu så kan hon inte ge ett proffisionellt utlåtande utan bara berätta vad hon anser som person utefter vad hon har lagt märke till.. Men för mig är det gott nog .
Moster Ia, Intressant det du berättar om ”kraamhulporna”. Låter ju väldigt bra att kunna ha tillgång till det stödet om man känner att man behöver det.
Min erfarenhet är att barnsköterskor i regel är duktigare än barnmorskor på amning. Men tänk att den där evinnerliga hierarkin ska sticka upp sitt fula huvud överallt!! Ack, ack, jag säger då det, jag säger då det. When will they ever learn? Och i slutändan går det här förstås ut över patienterna, i det här fallet nyfödda barn och deras mammor.
När jag jobbade på neo/förlossning/bb var det främst vi barnsköterskor som hade ansvar för att ge mammorna stöd och hjälp vid amningen. Och det var faktiskt en barnsköterska, från KS i Stockholm, som kom och hade föredrag om amning för all personal på förlossning/BB/BVC i Katrineholm någon gång i slutet av 80-talet, när jag jobbade där (tidigare hade jag jobbat på neo på St Görans i Sthlm) .
Jag tror rent av det var denna barnsköterska som lyckades införa fri amning i Sverige. Under nästan 100 år hade ju inte mödrar fått följa sin instinkt och amma när barnet var hungrigt och brösten rann, utan man skulle lyda order från barnläkare , som oftast var män och inte hade någon egen erfarenhet av amning, och inte amma mer än vart fjärde timme. Usch vad hemsk det var!!! Mycket gråt och tandagnisslan.
Den manliga barnläkare som ”tvingats” närvara vid det här föredraget satt demonstrativt i dörröppningen med armarna i kors, halvt vänd utåt. Hans fru hade inte ammat något av deras barn, men han ansågs ändå som självaste amningsexperten.
Hur som helst så ändrades amningspolicyn på Kullbergska i K-holm då, och antagligen i resten av landet också.
Jag berättade det här för en norsk barnmorska som är vän med mig på Facebook.
Så här svarade hon:
"Vi hadde akkurat om det på skolen... leppe og kjevespaltede barn kan/anbefales forsøke ammes... ganespalten er det verre med.. da blir det vanskelig å lage vakum så barnet får suge skikkelig. Men det anbefales at det forsøkes, og at det gis pumpemelk i tillegg for tilstrekkelig næringsinntak.
Der leppen/kjeven er kløvd kan man legge en finger på for å hjelpe til å lage vakum"
(leppe og kjevespalte= läpp- och käkspalt, ganespalte= gomspalt)
Hon har även kommit med annan viktig information, nämligen att vissa norska neonatologer (de som ansvarar för livräddningen/HLR av nyfödda barn) tydligen är genetiskt annorlunda än de flesta andra neonatologer och obstetriker i den ”civiliserade” världen. .
"Ang resuscitering eller stimulering på mors mage har jeg sett ulike praktiseringer. EN lege ved barneavdelingen i Bergen anbefaler sen avnavling og stimulering og/eller resuscitering på mors mage med navlesnoren intakt.
Det har ennå ikke hendt at jeg har sett at resusciteringsbordet har blitt plassert ved mors seng for at man kan beholde navlesnoren intakt om man behøver bruke det. (hvilket bare er en super idè!-og så enkelt å få til...).
Når barnelegene er tilstede ved sectio e.l. (om barnet er forventet å trenge ekstra tilsyn, (prematur e.l.) gir de gynekologene beskjed om at de vil ha barnet ut med intakt navlesnor og placenta"
HEJA NORGE!!!! - Kutter navlestrengen for tidlig
Et vanskelig valg for de svakeste minste
For tidlig fødte eller syke barn som trenger umiddelbar medisinsk hjelp, får som regel kuttet av navlestrengen så raskt som overhodet mulig og flyttet over på et tilpasset arbeidsbord hvor det er lettere å gi pustehjelp og livreddende behandling.
- Paradoksalt nok er det disse barna som har mest behov for den ekstra blodreserven. Uten den er de blant annet mer utsatt for hjerneblødning og alvorlig infeksjon, sier Sæther.
Hun understreker at det i de fleste tilfeller er fullt medisinsk forsvarlig å vente med avnavling i 30 sekunder, noen ganger mer. I løpet av denne tiden stimuleres barnet, holdes lavere enn morkaken og holdes varmt mens den viktige blodoverføringen foregår.
Det er også mulig å gi livreddende behandling med intakt navlesnor, mellom beina til mor, men dette krever erfarne leger.
Vurderer endring
Avdelingsdirektør Hans Petter Aarseth lover at Helsedirektoratet vil se nærmere på saken.