Jag måste sälja min kropp

Jag har inte fått avslag, men det tar för lång tid.
De kan inte hjälpa mig innan vräkningen träder i kraft.

Jag har försatt mig i en otroligt idiotisk och dum sits, det vet jag.
Men så ser verkligheten för mig ut just nu och jag måste agera därefter.
Med akuta medel.

Ingen i min omgivning får veta hur illa jag har det ingen!!

Mina föräldrar vet att jag har det kämpigt och att jag skulle behöva ett lån, men ingen av dem har råd.
Jag skulle inte kunna flytta hem till dem med mina barn, skammen är fruktansvärd.
Barnens pappa vet lika mycket som mina föräldrar, men han kan inte heller hjälpa mig och skulle han få veta skulle jag aldrig mera få se mina barn igen.

Jag gör denna INNAN det bär käpprätt åt helvete.
Jag vill inte behöva flytta, jag bor redan billigt.
Jag vill inte dra in myndigheter i mina barns liv, så att jag ska få övervakning på hur jag är med barnen.

Jag vill lösa min akuta ekonomiska situation så jag slipper dra in soc, städfamiljer, familjerätt och hela apparaten.
Är det så fel?

Min familja HAR ingea pengar, även om de skulle vilja så kan de inte hjälpa mig.
Och jag vill inte tala om hur illa det är för då skulle de få var sin hjärtinfarkt!
Grattis lilla mamma på födelsedagen, här ska du få det du alltid önskat dig, en stroke!

Jag vill sköta det som en annan i tråden beskrev, snabbt, snyggt och enkelt.
När jag kommit på fötter vill jag jobba med det jag har utbildning till, ja jag är faktiskt utbildad tro det eller ej.
Jag är ingen white trash mamma som lyft bidrag hela livet, jag har arbetat hela mitt liv! Och utbildat mig!

Men tyvärr försvann mitt jobb och jag har hankat mig fram sedan dess, men nu är jag illa i skiten.
Jag söker jobb hela tiden, men hittar inget.

Tro mig, jag vill inte detta, jag vill jobba jag vill göra rätt för mig.
Men nu känns det som om alla andra valmöjligheter är tömda.

Jag har inte fått bidrag ännu, har just ansökt.
Men allt tar sin tid och pengar kommer inte innan jag blir vräkt.

Som jag just skrev.

Jag har inte varit på soc förräns nu, har inte velat vara samhället till last.
Hatar att behöva ta bidrag och har hankat mig fram, men nu slog det tvärstopp!

Har inte fått bidrag än, det får jag säkert eftersom jag står HELT utan inkomst.
Men inte fort nog, för till månadsskiftet åker jag ut!

Jag har tagit felbeslut, dumma och naiva förhoppningar.
Att allt ska lösa sig, jag kommer klara mig.
Men jag fick fel.

Med facit  skulle jag gjort annorlunda.
Men verkligheten är som den är, och antingen kan jag sparka på mig själv och gråta.
Eller så agerar jag med drastiska åtgärder för att klara mig.

Mina efterforskningar visar att man kan ta allt mella 2000 - 4000 per kund, beroende på tid och aktivitet.
Så tre fyra ska man väl hinna på två veckor?

Barnen kommer vara med sin pappa eller med annan barnvakt.
Kommer inte att vara i mitt hem isåfall, jag åker till kunden.

Så har jag tänkt såhär långt.

Att träffa en kille i syfte att bli försörjd.
vad kallar du det då?

Jag hycklar iallafall inte nu.

Jag har korttidskontrakt, alltså kan de vräka mig med en månsda varsel.
Hade anmärkningar när jag flyttade in, men jobb.
Hade inte kunnat drömma om att jag skulle förlora jobbet.

Har aldrig haft hyresskulder innan.

Önskar vi kunde inboxa istället...fan...
Så mycket jag vill fråga, men mera privat