Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?

Någon? :(

Det är det som är så svårt, att bli arg. När min psykolog säger att han tror att Emil är sjuk, att kärlek inte fungerar så, att känslor inte kan försvinna för en normal person på 6 veckor, att han tror att Emil fortfarande har känslor - då blir det så jäkla svårt att bli arg, jag blir mer ledsen...

Men självklart har du rätt och jag vet ju rent logiskt att man inte har rätt att bete sig som en elak idiot även om man är sjuk eller mår dåligt.

Jag fattar bara inte hur han lyckades lura mig i 2 år. Jag anser själv att jag är människokännare men känslor lurar väl huvudet kanske.

Jag sörjer bara den personen han var så himla mkt!! Igår var en kollegas man sjuk och hon gick och handlade små presenter till honom på lunchen. Då började jag tänka på ett minne, i feb ca en månad innan vi flyttade ihop fick jag influensa när jag var hos honom och blev liggande där i 10 dagar med nästan 40 graders feber. Emil sprang benen av sig från morgon till kväll; blötte handdukar och la dem på min pappa, lagade alla mina favoriträtter, åkte till ica varje dag och köpte nallebjörnschoklad till mig - en chokladkaka med nytt tryck för varje dag jag var sjuk. Gud vad jag saknar den människan... :(

Anonym (håll ut syster) Tack för din berättelse, sånt hjälper faktiskt lite att höra just nu. Man får ett slags bevis för att det finns ett liv efter dumpningen. Men hur hanterade du tillitsfrågan när din nuvarande dök upp?? Sånt funderar jag mkt på nu, hur man ska våga släppa in någon igen när man har blivit så sviken...

Bedan: Tack för att du tar dig tid och svarar! Usch, vilken berättelse!! Men det är lite så som jag känner nu också, jag trodde verkligen att Emil var en underbar fantastisk kille och det kanske han var också, jag vet inte. Men något har uppenbarligen hänt och den personen jag ser nu är bara otäck och skrämmande och äcklig. Och det är kanske det man behöver få in i skallen - att den underbara personen man älskade inte längre finns?

Jo det kan du ha rätt i. Jag är mest ledsen fortfarande även om små glimtar av ilska kan bubbla upp. Varför vill han inte ha känslor tror du?

Låter lite som Emil faktiskt, hans pappa stack när han var 1 och hans mamma har haft karl efter karl och stuckit så fort det blivit bråk. Och han har också ett liv på nätet, sitter och spelar EVE i flera timmar om dagen och kallar det folket där för vänner...

Ja det kan ju vara så förstås men han beter sig så himla konstigt, min psykolog tyckte det ringde varningsklockor hela tiden när jag berättade. Men man vet ju aldrig, Emil kanske är frisk och bara har kommit på som du säger att han vill vara singel. Tråkigt bara att komma på det efter två år när man gjort upp massa framtidsplaner kan jag känna... Men vad tror du baserat på det du läst?? Sjuk/mår dåligt eller bara kommit på att han vill vara singel?

Ja det där är också lite lustigt, det gick bra under hela sommaren egentligen, han hörde av sig varje dag flera ggr, sa att allt kändes bättre osv. Men så i samband med att hans sommaranställning tog slut så ville han göra slut. Nu i efterhand hävdar han att det var jag som tjatade mig till att vi skulle testa distans och att han egentligen inte ville det... Han vet nog inte själv som händer eller vad han vill... Det som talar för att han inte har träffat nån är dels för att han säger det men också för att han vill ju att jag ska komma över honom. Då hade det ju bara varit att säga det så hade jag lämnat honom ifred totalt. Istället säger han att han inte ens gjort ngt med ngn annan, att han "inte är där" vad det nu betyder. Plus att han är online väldigt mkt, även på helgerna. Det är man ju inte om man precis träffat någon.

Nej jag håller med dig. Och visst, vi var inte så lyckliga under maj månad pga all ekonomisk press - men det ska väl ett förhållande som varat i nästan 2 år klara? Jag håller med folk som säger att det inte är normalt att tappa känslor på 5-6 veckor.

Ja verkligen, det var inget jag visste om från början. Även om han spelade spel och inte chattade eller liknande med andra tjejer så blev det ändå lite av en chock för mig att han kunde sitta där halva natten och köra rymdskepp och kriga. Ju mer jag tänker på det, ju mindre normal framstår han som... eller vad tycker du?

Ja precis. Jag visste ju att han spelade ibland men hade ingen aning om att han dagligen satt flera timmar tills vi flyttade ihop... Lite otäckt att vissa är så beroende av att fly verkligheten.

Ja jag tycker också det! Det var ju först då som allt skulle bli bra... och så säger han upp sig från ett fast jobb trots att han varit arbetslös så länge och kämpat så för att hitta jobb här.
Skulderna... Ja, han hade/har nog betydligt fler än vad jag vet om. Hittade ett mail från hans ex där hon skrev att han var skyldig henne 61.000. När jag frågade honom om detta sa han att det inte stämde och att hon hade räknat fel. Och gällande kronofogden så sa han att han fanns där men att allt var betalt och att han bara väntade på att pricken skulle försvinna. Under sommaren hade han hamnat där med ca 5000 sa han. Och nu efter sommaren har de plötsligt tagit allt han har, dvs två löner från jobbet här plus hela sommarjobbslönen. Så jag vet inte... han kanske sitter riktigt i klistret. Men då pratar man väl med sin partner istället för att göra slut och sticka?!

Nej det blir ju mer och mer tydligt... *ler lite*

Vill du berätta lite mer om hur du gick vidare efter att ha blivit sviken? Jag känner liksom att jag står och stampar på samma ställe, bara ältar istället för att gå framåt.

ja det där med ältandet känner jag igen, tycker inte jag gör annat. Man vill ju så gärna få en förklaring på varför.

När jag varit hos psykologen så ältar jag "herregud, tänk om han INTE är sjuk som psykologen säger, tänk om han bara är en idiot som har lurat mig i 2 år, tänk om han varit otrogen, tänk om han ljugit om allt" osv.
När jag pratar med folk som säger saker i stil med att han kanske bara vill vara singel så ältar jag "ja men om han kommit på att han vill vara singel - varför kommer man plötsligt på det efter nästan två år, varför föreslog han husköp och förlovning då, varför ville han försöka på distans - nej han måste vara sjuk"... Man får liksom ingen rätsida på det hur man än försöker.

Det där med att det inte var ditt fel låter väldigt viktigt! Jag kämpar också med att tänka så, om jag utgår från att han faktiskt är sjuk/mår väldigt dåligt så är det ganska lätt, det kan ju inte jag hjälpa. Men om jag tänker att han inte är sjuk så smyger sig tankarna på, vad kunde jag ha gjort bättre, varför sa/gjorde jag så, varför kunde jag inte försökt lite mer osv osv och då blir det så svårt för då tar jag på mig skulden. Plus att han vid varje kontakt påpekar att allt är mitt fel, det hjälper ju inte heller...Han är så ful med det också för han säger saker i stil med "vi var två i förhållandet - men - om du inte hade....blabla. Det slutar alltid med att det på ngt sätt beror på mig att det tog slut.

Jag måste erkänna att jag ser svart på framtiden. Det är några killar som försökt flörta med mig under sommaren men ingen av dem duger känns det som. Jag tycker inte att de är lika snygga som Emil, lika trevliga, jag tycker inte att de är lika lätta att prata med som han var, att vi inte klickar så som han och jag gjorde... osv. Riktigt dum spiral som jag inte lyckas ta mig ur. Jag är ju såklart inte redo att träffa någon annan men jag är ju orolig att dessa tankar fortsätter att komma även om ett halvår, ett år...

Jag önskar bara att jag kunde vara så stark som du verkar vara... När jag tänker framåt så känns det som att ingen kommer duga och det kan jag ju inte veta nu... Men så känns det. Ingen kommer ha lika vackra ögon. Ingen kommer ge mig så sjukt mkt tid och uppmärksamhet. Ingen kommer lukta lika gott. Ingen kommer säga 20 ggr om dagen att han älskar mig så som Emil gjorde. S K I T! Så känns det. Tragiskt att man får vara så barnslig när man är nästan 27 år. Ändå tror jag på det själv.

Åh jag känner igen det där. ALLA mina vänner som bor i närheten har sambo/man och/eller barn. Precis alla. Och de är upptagna hela tiden med barnkalas, myskvällar osv. Så jag förstår vad du menar, jag är också väldigt mycket ensam. Och när man förlorar den man trodde var ens bästa vän så blir väl den känslan ännu mer påtaglig...

Skönt att höra att du tycker så! Då kanske allt inte är mitt fel ändå...

Bedan: Fan vilka idioter det finns... Och jag verkar ha träffat den största av dem alla. Det värsta är att jag kan se saker nu i efterhand om jag undrar varför jag inte reagerade på mer då. T ex när jag tjuvläste hans mail en gång och hittade ett mail från hans fd chef som undrade vilken sorts cancer han hade och skrev att hon ville ta hand om honom. What tänkte jag och kollade hans skickade. Han hade skrivit till henne att han hade cancer i ryggen och att han ville få läka i lugn och ro och att det var därför han sa upp sig. När jag konfronterade honom förklarade han att han ville sluta på det jobbet eftersom han inte tjänade tillräckligt (hade självklart bara varit där typ 2-3 månader som vanligt) och att hans chef vägrade låta honom sluta, de hade t o m grälat på arbetsplatsen så han skrev så till henne för att få tyst på henne. Okej sa jag bara och släppte det. Vad tänkte jag med, vilken person hittar på att man har cancer??!! Jag vet att han ljög en hel del både för vänner och familj, jag trodde det var för att han skämdes över att vara arbetslös och inte ha några pengar och att han aldrig skulle göra det för mig...

Anonym (för ett år sedan): Jag hoppas verkligen att du har rätt. Jag är så rädd att han redan ska ha träffat ngn ny, han förnekar ju det men jag vet inte vad jag ska tro. Och när jag tänker i de banorna - att jag ska träffa någon annan också en vacker dag - så mår jag fysiskt illa. Jag vill inte att någon annan ska röra mig så som han gjorde, säga samma saker som han gjorde. Jag är rädd att jag isf skulle tänka på honom och att allt skulle bli fel. Känns som att han verkligen har förstört allt för mig...

Anonym (för ett år sedan): Vad skönt att höra, jag är glad för din skull! Jag hoppas att jag kommer känna så också, att jag förtjänar någon bättre än någon som uppenbarligen är sjuk på ngt sätt och ljuger hela tiden. Jag har bara så svårt att få in i skallen att min Emil inte finns mer. Men det kommer kanske...

Han hörde såklart av sig igår igen, så fort helgen närmar sig så vill han komma och hämta sina saker. Det är allt han bryr sig om tydligen. Han funderar inte en sekund på om jag orkar träffa honom, frågar inget om mig, vår hund eller graviditeten. Och varje gång ställer jag mig samma fråga: vem är den här människan?! Och jag har någonsin känt honom?!

Jag ska iaf "ordna" graviditeten idag. Jag vågar inte skaffa barn med honom och jag vill inte göra det själv. Håll tummarna för mig i em... :(