Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?

Ja verkligen...

Idag är en riktigt dålig dag. Barnet är borta, jag känner mig tom och upptäckte dessutom att han idag har blockat mig totalt från sin fb, jag kan inte ens se hans bild. Och genast kommer tankarna - vet han om att någon tjej kommer skriva saker som han inte vill att jag ska se? Har han träffat någon annan iaf fast han förnekar det? Osv osv... Tankarna håller på att driva mig till vansinne. Största tanken är väl varför han blockar mig först NU?

Känns som att han gjorde detta eftersom han inte fick komma och hämta sina saker denna helgen heller. Mogen reaktion. Det har gjort att jag inte tänker säga något om aborten. Jag vet att han har ångest över att bli pappa och den ångesten unnar jag honom ett par veckor till. Jag kanske sänker mig till hans nivå nu men jag orkar inte ta mer skit från den här människan.

Och ändå saknar jag den han var, det vi hade. Känns som att jag har gråtit flera liter tårar idag, just när jag trodde att jag inte hade några fler kvar...

Skönt att du också tänker så! Jag har lite dåligt samvete men när jag tänker på allt han har gjort och sagt så dämpas det faktiskt en del. Och på något sätt så tycker jag att det inte är mer än rätt att han mår dåligt över det, jag hoppas han är riktigt orolig och har massa ångest. Elakt kanske men jag har börjat få lite "öga för öga" tänk det sista...

Alltså, det med fb är så konstigt. Efter att vi gjorde slut gjorde han så att jag inte kunde se vad andra skrev till honom i loggen, däremot kunde jag se saker han skrev och gillade osv. Så jag fattar liksom inte varifrån den här blockeringen kom nu, varför inte för 3 veckor sedan då han gjorde slut?! Tycker det är så konstigt. Men eftersom han messade massa i torsdags och var sur för att jag inte hade hört av mig om ett datum när vi kunde dela upp sakerna så kan jag nästan tro att det har ngt med det att göra. En barnslig protest på något sätt. Vet att han blockade tjejen han var med före mig när de gjorde slut, när jag frågade varför sa han att det var för att han fick veta att hon snokade runt, ringde hans vänner och frågade om de visste ifall han varit otrogen mot henne osv. Så det kanske är något han gör med alla.
Lite roligt bara eftersom han fortfarande är vän med min bästa vän + hennes man på fb. De kan ju hur lätt som helst gå in på hans sida och läsa allt. Antar att han inte har tänkt på det...

Ja jag måste nog hålla med dig även där, han finns ju uppenbarligen inte mer. Så det känns faktiskt som att han har dött. För den personen han är nu känner jag inte igen för fem öre. Enda gången jag känt igen NÅGOT var när vi pratade i telefon sist och jag sa i uppgiven ton att jag inte visste varför han varit tillsammans med mig överhuvudtaget. Då blev han ju tyst, sa "nehej, okej" i ledsen ton och sen tyst igen. Då lät han som den gamla Emil. Sen bytte han ämne och känslan försvann.

Tack för att du alltid tar dig tid att svara! Jag känner mig så ensam och har så få personer att bolla detta med, alla är upptagna med man och barn...

Bedan: Ja och jag uppskattar det verkligen, jag kan behöva lite hopp just nu... Och visst är det som du säger, jag borde varit mer uppmärksam på saker han har berättat. När han och hans ex gjorde slut så var han skyldig henne massa pengar - precis som mig. Han såg sidor av henne som han aldrig sett förut och kände att hon hade lurat honom med sin personlighet - han har sagt samma sak till mig. Hon anklagade honom för massa lögner i mail, när jag frågade förnekade han allt och menade på att det var hon som var störd och inte han - precis den känslan försöker han få mig att känna. Verkar vara ett mönster. Men han har aldrig försökt så med någon innan som han har gjort med mig, jag antar och hoppas att det beror på att han kände något nytt för mig. Men det spelar ju egentligen ingen roll nu... :(

Anonym (nyseparerad): Jag vet inte vem han är och hur mycket som har varit lögn. Klart att jag varit inne på den tanken, att allt bara varit ett spel. Men det känns inte så, sen om det är för att jag inte VILL att det ska vara så, det vet jag inte. Allt jag vet är att han har givit mig så sjukt mycket tid, uppmärksamhet och kärlek. Vi brukade prata i telefon x antal timmar om dagen, han skickade (fram till sista veckan) typ 20 sms om dagen till mig om vi var ifrån varandra, han sa säkert 15-20 ggr om dagen till mig att han älskade mig. Sen vart det tog vägen, det vet jag inte. Inte han själv heller tydligen när jag frågat honom...

Anonym(för ett år sedan): Jo det har du rätt i, jag trodde ju att jag kände honom utan och innan och det gör man nog aldrig, även om man vill. Det som nästan bränner sönder min hjärna är funderingen på hur någon kan ändra sig så mycket och så snabbt?! Han ändrade sig över natten, ville göra slut och efter sommaren när det verkligen tog slut har han ändrat sig ännu mer. Jag har aldrig mött en människa som är så_fruktansvärt_självisk som han är nu... Skrämmande!!

Har en sådan himla dålig dag idag. Sitter och läser igenom gamla mail, gamla sms, kärleksbrev... Vet inte varför jag plågar mig själv så... Jag fattar inte vart den människan som jag faktiskt trodde jag skulle tillbringa resten av livet med tog vägen. Jag känner mig så dum. Och jag tänker på alla planer vi hade, vi skulle bygga hus, vi skulle gifta oss, vi skulle göra vårt företag stort, vi skulle starta andra företag, vi skulle köpa fastigheter och renovera och sedan sälja. Och vi skulle alltid alltid alltid vara ärliga mot varandra och kämpa för vårt förhållande eftersom vi båda är skilsmässobarn och medvetna om hur svårt det är att hålla ihop ett förhållande. Jag känner mig SÅ DUM!

... och helger är dumma!!

RIKTIGT dålig helg det här... vet inte om man blir extra känslig pga aborten men denna helgen har jag saknat honom något så fruktansvärt. Läser igenom sms, mail och brev gång på gång med tårarna forsandes nerför kinderna. Det gör fysiskt ont i hela kroppen. Allt jag kan tänka på är vart min Emil tog vägen... Jag försöker acceptera att jag aldrig kommer få veta det, försöker acceptera att han på något sätt är sjuk... men det går inte bra alls.

Min enda tröst just nu är att han har varit online på sitt airsoftforum både fredag och lördag kväll. Då har han iaf inte någon annan tjej att umgås med. När han var med mig satt han aldrig där, inte förrän vi flyttade ihop. Vet inte varför det tröstar mig men på ngt sätt så gör det det. Jag tror det har med att göra att han sa till mig att han är lyckligare nu än vad han någonsin var ihop med mig. Jag tänker "undrar hur lycklig han är om han sitter på sitt forum båda helgkvällarna?".

Idag har jag målat över fondväggen i vardagsrummet som Emil hatade. Vi målade en ny ihop och skulle måla över den gamla men kom aldrig så långt... så det har jag gjort idag. Det känns så smärtsamt bara för vi var så rörande överens om allt vi ville ändra i lägenheten. Så nu när jag fixar till mitt hem - så är det "vårt" hem jag fixar till om ni förstår vad jag menar. Så förändringen påminner också om honom.

Jag tänker så på allt som jag kunde gjort annorlunda. Tänk om jag kunde haft en mer lättsam attityd till pengabristen, tänk om jag inte hade låtit det dra ner mig så, tänk om jag hade kunnat vara gladare och piggare, tänk om jag hade låtit bli att gå hemma med rufsigt hår och mysbyxor... hade det spelat någon roll? Men någonstans så känns det som att detta hade hänt ändå, kanske inte detta året men det hade hänt förr eller senare... tror jag.

Hoppas någon orkar skriva några rader. Känner mig så ensam!

Ja jag tror också det. Tycker jag har varit hyfsat stark de senaste dagarna, inte gråtit så mycket och sen kom då denna helgen... Skönt att det snart är måndag.

Kan nog ligga mycket i det, har ett mail uppe nu som jag fick den första julen som vi var tillsammans. Tänker att om jag läser det om och om igen så kanske det snart slutar göra så jävla ont att läsa det.

Jo han har ju alltid flytt, varit sambo 3-4 ggr och det har ju aldrig hållt. Vårt förhållande är det längsta han har haft. Och det bästa enligt honom själv, det sa han t o m när han ringde och gjorde slut. Jag kommer nog aldrig att fatta detta, önskar att jag bara kunde acceptera det...
Här är mailet, vad tycker du?

"Tänkte att jag ville spara detta mailet till dig tills nu, så du får en julklapp jag iaf hoppas att du kommer uppskatta älskling. *puss*

Jag tänkte att jag vill berätta för dig exakt hur mycket du betyder för mig, för du är verkligen min lysande stjärna, mitt allt.

 När jag vaknar av dina sms, och när jag får höra din röst som den första jag hör varje morgon, så blir jag helt varm inombords, mitt hjärta ler åt mig och min puls går upp och jag blir alldeles varm, samtidigt som ett otroligt lugn kommer över mig. Någonting jag aldrig upplevt tidigare, men som jag aldrig skulle kunna leva utan nu…..

Jag vet att jag älskar dig, för ingenting innan i mitt liv har varit såhär kristallklart och uppenbart, jag älskar ditt skratt, särskilt när du skrattar sådär innerligt och skönt, jag älskar att höra dina suckar och dina små gnyenden…. Jag älskar att höra dig stöna, och jag älskar att titta på dig på de vackra bilderna jag fått, jag älskar din röst, dina tonfall och dina retsamma kommentarer.

I dina ”värsta stunder” som du beskriver dom, älskar jag dig till och med mer, för det bevisar att du är just det jag menar, perfekt, mänsklig, känslofylld, rolig, orolig, älskvärd och helt enkelt underbar…

Länge har jag funderat på exakt vad som gör att jag så otroligt fort blivit kär i dig, och vad som gör dig så otrolig, men svaret är ju egentligen rätt enkelt, för det är din otroliga kombination, och dina otroligt vackra tankar och värderingar som gör dig till den otroliga kvinna som du är, min kvinna. I alla dagar ser jag nya spännande nyanser av dig, och alla skimrar vackert, precis som dina ögon tindrar av mystiskhet, tankar och värdighet när jag ser dom.

Jag vill vara din välvilliga Drake, och jag vill vara hos dig, med dig, för dig och till dig… för alltid

Aldrig vill jag få dig att tvivla på oss, mig eller dig, jag vill kämpa för att få vara med dig, och jag vill njuta av dig, och bjuda på mig själv, för oavsett – så vill jag för alltid vara vid din sida.

Jennie - Jag älskar dig

 

Din i all evighet /Emil"

Det är en av tjejerna som dragit först, hon som han var sambo med innan han träffade mig. Han skadade sig, fick lägga ner sitt företag och deppade ihop totalt i typ ett halvår. Hon hanterade det genom att gå ut på krogen, hitta en annan och var otrogen några månader innan hon gjorde slut. 2 veckor senare bodde hon med den nya killen. Innan dess har Emil alltid varit den som lämnat. Han hävdar att det ändå inte hade hållt mellan dem och att han hade funderingar på att sticka men att hon förekom honom, ngt som verkar stämma då jag har läst mail dem emellan. Så du har nog rätt i det du säger!

Men usch vilket kräk!! Säger det igen, du måste vara en väldigt stark person!! Det är såna gånger som man är glad att man kom undan! Förhoppningsvis en känsla jag också kan få så småningom...

Ja det är ett väldigt gulligt brev, har flera såna och säkert 1000 sms som handlar om samma saker. T ex att han älskar mig mest av allt i hela världen, att jag är hans allt, att han saknar mig så det värker i kroppen osv osv. Gör så satans ont att läsa för jag minns känslorna så väl när jag läste dem första gången. Och andra. Och tredje...

Nej, det har du nog rätt i. Det är därför jag inte känner mig utnyttjad, för jag tror inte att det var hans avsikt. Jag tror nog som du skriver att han menade väl och ville att det skulle funka. Men det verkar aldrig göra det för honom och så försöker jag tänka; att han mådde dåligt och hade den här problematiken lååångt innan han träffade mig. Och eftersom han vägrar se den själv så antar jag att han kommer fortsätta att upprepa det här mönstret.
Det kanske låter hemskt men jag hoppas att det blir så som du skriver, att han aldrig blir lycklig med någon. Jag hoppas att han en dag vaknar upp och inser vad vi hade och vad han kastade bort. Min största mardröm just nu är att han om några år är gift och har familj, då kommer jag verkligen känna att det var mig det var fel på. Men det känns inte som att det kommer hända...

Jag förstår det, stackars hans fru... Kan ju inte vara kul att vara gift med en sådan person, hans beteende lär ju komma fram förr eller senare. Usch!!

Nej alltså, jag har alltid tyckt att hon har verkat vara värsta idioten men nu förstår jag henne faktiskt. Jag vet egentligen inte jättemkt om deras förhållande, emil sa att det var bra det första halvåret då de bodde 50 mil från varandra men att det blev sämre strax efter att de flyttade ihop. I samma veva startade han sitt företag och jobbade 14-15 h om dagen 6 dagar i veckan och att de inte såg varandra så mycket. Efter ytterligare typ 9 mån så fick han som sagt lägga ner och deppade ihop. Lät inte på mailen som att de hade haft det så bra, hon skrev att hon hade känt sig ignorerad och som om hon inte fanns under en lång tid. Så gjorde han ju aldrig mot mig, tvärtom så var han väldigt uppmärksam fram till sista dagen i princip...

Jag hoppas verkligen att han fortsätter misslyckas i sina förhållanden. Hade han betett sig som en normal vuxen hade jag iaf kunnat önska honom lycka men så som han beter sig så känns det omöjligt. Allt är ju mitt fel och jag är en riktig bitch som inte låter honom få sin del av sakerna... *suck* Är fan lite bitter över detta med facebook dock, det känns verkligen som att han gjorde så efter alla sura sms i torsdags, jag slutade svara till slut...

Nej det är ju jobbiga egenskaper hos en partner... *ler lite* Måste vara en väldigt osäker människa som stör sig på såna grejer och måste bevisa sin manlighet för sig själv genom att vara otrogen...

Ja han lär nog säga både det ena och det andra om mig. Jag sa faktiskt det till honom när vi pratade i telefon sist att jag hoppades att han skulle vara ärlig både mot sig själv och mot andra gällande hur lyckliga vi var. Det skulle han vara sa han. Då frågade jag honom om han verkligen tänkte säga till nästa tjej att jag var den bästa flickvännen han hade haft, att jag hade lärt honom vad kärlek verkligen var och hur mycket han hade älskat mig. "Jag kanske inte kommer säga exakt så men ja, jag tänker vara ärlig" svarade han då. Hm...

Samma här, vet att han någon gång sagt till mig i lite nedlåtande ton "men det är ju bara facebook för guds skull" om jag reagerat på ngt. Så jag kan ju inte gärna skälla ut honom för detta, även om det är det jag känner för just nu. Tycker bara det är en sån jäkla barnslig reaktion.

Jag fattar inte heller vad jag har gjort! Allt jag gjort är att älska, försörja och ta hand om honom... men allt det tycks vara glömt nu, det enda som står i fokus är att han inte får komma och hämta sina saker. Han skickade flera sura sms i torsdags och det kvittade vad jag än svarade så blev han surare och surare. Till slut slängde jag iväg ett sms där jag skrev att det vore fint om han kunde bry sig hälften så mkt om barnet som han gjorde om sina saker. "Det skulle vi prata om när vi träffades, något som du så smidigt har lyckats undvika så skyll inte det på mig" fick jag tillbaka. Då slutade jag svara, tyckte det smset sa det mesta... Och dagen efter tog han bort mig från fb.

haha ja det låter ju som överkomliga problem helt klart :)

Det hoppas jag med! Är väl bara rädd att det redan har skett/kommer ske snart. Han säger ju att han inte har träffat ngn eller gjort ngt med ngn annan men han ljuger ju om typ allt verkar det som så jag vet inte. Psykologen sa till mig att det som talar för att han faktiskt kan tala sanning om just det är att han vräkte ur sig så mkt annat elakt under samtalet, ville att jag skulle komma över honom, kunde inte förklara ngt osv. Psykologen menade att om han nu hade träffat någon/gjort något så hade det varit lätt för honom att säga det för då hade han sluppit mig och mina frågor. Vad tror du om det?

Förstår verkligen inte varifrån alla lögnerna kommer, han som alltid hävdat att han är en brutalt ärlig person. Hans fovvocitat på fb är "hellre hatad för att tala sanning än älskad för att ljuga". Tycker det är sååå skrattretande nu när allt om skulder osv kommit fram. På en internetprofil bor han i gbg, på en annan bor han i skövde, kronofogden har tagit aaaaalla pengar osv osv. Jag undrar så om han har ljugit för mig hela tiden eller om detta har ploppat upp sedan det slog slint i huvudet på honom...

Ja verkligen, som att det på nätet inte spelar någon roll för att det "inte är på riktigt". Usch, hatar sånt! Träffar jag någon annan så kommer jag vara stenhård med just internet, fb, msn osv. Jag vill inte ha någon som lever sitt liv på nätet.

Det har du nog rätt i men det jag tycker är så sjukt är att han om någon VET hur mkt jag har ställt upp för honom. Varför spelar det ingen roll nu liksom?! Han vet ju mkt väl att han inte hade klarat sig det senaste året om det inte hade varit för mig...