Dumpad av mitt livs kärlek - hur överlever man?

Igår på jobbet fick jag veta att skulder hos kronofogden är en offentlig handling så jag ringde och kollade Emil. Jag har ju inte fått några pengar av honom trots att han fått tre löner sedan han stack för att kronofogden har tagit allt enligt honom.

Det har de inte!! De hade dragit 1100 kr, det var det sista han var skyldig dem och de pengarna hade de dragit när han fick sin skatt.

Till mig sa han att han skulle få sin skatt i dec eftersom han var egen företagare. Den kom nu i sept. Och de har alltså inte dragit något på hans tre löner. Vad fan är detta??!! Han ljuger ju precis HELA TIDEN! :(

Claris: Jag vet inte. Jag vet ju inte ens vem han är. Jag vet bara att jag har älskat den personen  som han sa att han var/den jag trodde han var. Personen som jag får veta mer och mer om nu känner jag inte överhuvudtaget, han är en komplett främling för mig. Och det skrämmer mig så otroligt...
Han var egen företagare 2008 senast och hävdade att skattemyndigheten hade sagt att det låg kvar i deras register i 2 år och att han därför skulle få sin skatt i dec. Men enligt kronofogden kom den alltså i sept. Ännu en lögn...

Bedan: jag är fruktansvärt arg! Igår var jag så arg efter samtalet med kronofogden att jag bara skakade. Han har alltså 3 löner plus skatt tillbaka (på ca 12 000), vad fan gör han med pengarna? Samlar han på hög, bjuder han ut andra tjejer, har han fler privatskulder jag inte vet om? Frågorna bara hopar sig. Kontentan är iaf att han ljuger om ALLT och att han använder MINA PENGAR till antingen sig själv eller andra.

Samtidigt är jag så himla ledsen och besviken, han måste ju tro att jag är bra dum som inte kollar upp sånt här... Jag vet inte vad jag ska göra nu, vi har ju inget skriftligt. Så jag funderar på om det är smartast att räkna ut den totala summan han är skyldig, få honom att skriva på ett papper om det och sedan konfrontera. Eller vad tycker du??

Ja jag tänker att det nog är bäst att vara sneaky för det går uppenbarligen inte att lita på ett ord han säger. Och jag tänker inte bjuda honom på ca 40 000 liksom, det har han inte förtjänat efter det helvetet han har utsatt mig för. De ska jag ha tillbaka, jag skiter i om han får leva på existensminimum, det kan han gott ha. Skulle inte förvåna mig om han betalat av sin skuld till sitt gamla ex med mina pengar, hon hade jobbat på kronofogden och skulle sätta dit honom och jag vet att han var rädd för henne... Lättare att skita i mig och mina pengar då, lilla snälla jennie som bara sitter hemma och gråter och saknar honom... Usch!

Precis och Emil är likadan. Herregud om man säger någon kritik om honom, han går direkt in i försvarsläge och försöker vända på steken. Det är ju så han har gjort mot mig hela sommaren, fått mig att känna som att allt detta är mitt fel, fått mig att be om ursäkt för saker som jag aldrig borde ha behövt be om ursäkt för osv. Ligger nog mkt i det du säger, Emil basunerar verkligen ut att han alltid är superärlig no matter what och nu när jag tänkt lite så undrar jag om det inte är så att han säger det till höger och vänster för att han VILL att det ska vara så...

Bedan: Mamma sa samma sak faktiskt när jag hade träffat Emil ett tag och börjat berätta om honom, hon sa att hon drog öronen åt sig när folk vitt och brett började säga massa saker om sig själva eftersom hon tycker att det kan man visa med handlingar istället. Men jag hade väl något bra svar på det antar jag... lyssnade gjorde jag inte iaf. Nu är jag böjd att hålla med både henne och dig, det är något konstigt när man basunerar ut sånt till höger och vänster. Varför inte visa det istället liksom? Men det är väl så det är med honom, bara massa ord...

Jag önskar verkligen att jag kunde bli arg och stundtals är jag det verkligen men sedan går det över i ledsenhet istället och jag känner att jag liksom sjunker och tänker saker som "efter allt jag har gjort för honom så får jag bara lögner tillbaka, är jag inte ens värd sanningen?" osv. Och sen blir jag såå deppad.

Nej det är ju inga småsummor, jag köpte ju t ex en bil till honom när han fick jobb här... pengarna som jag inte hade sprang iväg om man säger så...

Anonym jag också: Usch vilken historia!! Jag kan verkligen känna igen mig i en del saker som du skriver och jag förstår vad du menar med ömheten, den saknar jag nog mest av allt tror jag. Vi var också så himla "nära" varandra jämt, både fysiskt och psykiskt, jag har aldrig någonsni upplevt något som ens liknar det ihop med någon annan. Den tanken gör mig så ledsen, det tog mig 25 år att hitta den känslan med någon och efter 2 år finns den inte kvar. Jag vill så gärna ha den känslan med en livspartner men det känns som att just den känslan är svår att hitta med någon. Kanske får jag aldrig uppleva den igen och den tanken plågar mig otroligt mycket. Har du hittat den känslan med din man??

Jag antar att du tänker att det är viktigare att ha det stabilt och att det verkligen är på riktigt än att ha en närhet som bara finns där när det passar personen i fråga. Och det förstår jag! Men Emil har aldrig "velat" så som du beskriver att ditt ex gjorde. Enda gången jag har känt att det varit ostabilt mellan oss var i vintras innan vi flyttade ihop, då hade han en rejäl depp på 6 veckor när han bara sov hela dagarna och spelade dataspel hela nätterna, ville inte träffa mig, inte sina vänner osv. Men förutom det tillfället så har jag aldrig upplevt honom som instabil på något sätt. Han har funnits där för mig - och jag tror att det är därför jag är så chockad nu för min bild av honom har liksom rasat samman totalt.

Jag trodde vi ville samma saker, hade samma syn på förhållanden, vardag osv - jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat tro att hans enorma känslor för mig kunde gå över på 6 veckor som de gjorde nu i april-juni. Och det har de säkert inte gjort heller som folk säger men HAN TROR JU DET och beter sig som en stor egoistisk idiot och jag fattar ingenting. Det är en sån obehaglig känsla att tro att man känner någon utan och innan och så visar det sig att man inte gör det alls.

Jag trodde verkligen att han var vuxen och mogen, han har alltid gett mig ett sånt intryck. Han har alltid varit en riktig man i mina ögon, både utseendemässigt och personlighetsmässigt - stor och beskyddande men ändå känslig. Och nu vet jag inte vem han är, om det varit ett spel hela tiden eller om det har hänt något... vad får du för känslor när du läser tråden??

Jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka för just den här närheten som vi hade...jag saknar den så att det värker. Jag trodde inte det kunde vara så och nu när man vet det vill man liksom inte vara utan den. Men när man pratar med vänner och folk så verkar de flesta inte ha den närheten till sin partner och det gör mig så ledsen. Det känns som att något extremt sällsynt har ryckts ifrån mig utan att jag ens vet varför... Samtidigt som det blir så dubbelt eftersom han beter sig som en helt annan människa nu.

Ja det finns ju likheter helt klart, även om omständigheterna runt omkring skiljer sig.

Chock är nog en ganska bra beskrivning, jag fattar fortfarande ingenting och iochmed att han inte har några direkta förklaringar så är det väldigt svårt att komma vidare också. Bearbetningen blir så svår eftersom man bara ältar hela tiden.

Det roliga är att han tycker att 6 veckor är lång tid, när jag säger att jag inte fattar hur så mkt kärlek kan försvinna på kort tid så svarar han direkt "men det var inte under kort tid". Men trots det hävdar han att det skedde när vi flyttade ihop, alltså från april-början av juni. Visserligen flyttade vi ihop på sätt och vis redan i början av mars, han var hos mig i typ 2 veckor, hemma några dagar, sedan tillbaka någon vecka, hemma några dagar osv. Men under mars var allt bara underbart så det räknas nog inte, han har sagt att han anser att vi flyttade ihop i slutet av april. Så det blir väldigt dubbelbottnat - det hände under 6 veckor men det är lång tid... jag vet inte hur han resonerar.

Jag ältar maj månad i huvudet gång på gång. Vi hade två bråk, det var dagen innan hans mamma skulle komma på besök för första gången och sedan samma dag hon skulle komma. Han ville spela data, jag ville städa. Förutom dessa bråk var det en del tjafs om pengar, jag var ledsen och grät nästan varje dag och han tyckte att jag tjatade om pengar hela tiden. Fler saker kommer jag inte på. Han hävdar att jag ändrades, blev en annan person, gick från glad och engagerad till ledsen och deppig och pga detta dog hans känslor.

Jag får det inte att gå ihop någonstans... :(

Jag tvivlar på att han kommer tillbaka, han har gjort det ganska svårt för sig själv genom att prata skit om mig till sin familj och sina vänner. Dessutom är han ju jättearg på mig för att han inte får hämta sina saker, tagit bort mig från facebook sov. Blir det inte problem att gå tillbaka då??
Enda anledningen till att han skulle komma tillbaka är väl om han skulle vakna upp och inse vad han har mist men det händer väl inte bara sådär antar jag??

En del av mig vill verkligen att han ska komma tillbaka trots alla lögner, sjukt beteende osv men jag vet egentligen inte varför jag vill det. Kanske för att jag då skulle känna att det inte är mig det är fel på. Det sörjer jag lite, många tjejer får uppleva att killen kommer och ber på sina bara knän, det har inte jag fått uppleva. Men det har ju bara gått en månad än så länge iofs...

Jag tror jag förstår vad du menar, det låter inte tråkigt utan tryggt. Jag vill också ha en trygg relation där man kan lita på den andra i vått och torrt. Jag önskar bara att jag kunde få den här underbara närheten OCKSÅ. Men man kanske bara får det ena alternativet...

Jo jag förstår hur du menar. Jag tycker bara att det är så konstigt. Min psykolog säger varje gång till mig att kärlek inte kan gå över på 6 veckor när man planerade ett helt liv ihop. Och då tänker jag direkt "Nehej? Men vad fasen hände då?!".

Kanske älskar han mig fortfarande, jag vet inte. Det spelar ju egentligen ingen roll när han går och intalar sig att han inte gör det och att allt är mitt fel. Jag saknar bara det vi hade så satans mycket, mitt bästa förhållande hittills.

Igår ringde han igen, tror det var han iaf. Var ett gbg-nummer som ringde men fanns inte att hitta någonstans på internet. En vän har skyddat nummer så hon ringde upp åt mig, sa att en kvinna svarade, lät som ett företagsnamn men det var massa oljud i bakgrunden så hon hörde inte vad hon sa. Sen tyckte hon att det lät som Emil i bakgrunden som frågade vem det var. Så då är han kanske i gbg iaf då... Vännen la på iaf och ringde upp mig, sen dröjde det väl 5 minuter och då ringde samma nummer mig igen men jag svarade inte. Skulle tippa på att det är han.

Jag vill varken prata med honom eller träffa honom just nu. Idag är det en månad sedan det tog slut, även en vecka sen aborten så jag vill bara vara ifred. Men det struntar han i, allt han vill är att få sina saker. Hatar det här... :(

Jag hoppas att han vet det men det är ju inget han visar direkt, tvärtom. 3 dagar efter han ringde och gjorde slut ville han komma och dela upp sakerna. Fanns inte en tanke på om jag orkade/var redo eller något, allt som spelade roll var att han fick sin vilja igenom och när jag sa nej blev han tvärsur. Så har varje helg sett ut i en månad nu, får han inte som han vill hotar han med polis och annat.

Jag undrar så vad han egentligen tänker och känner. Är det sant att han inte saknar mig, att han redan har släppt förhållandet och gått vidare? Vet han att han har betett sig/fortfarande beter sig som en självisk idiot? Varför är det så viktigt att detta blir gjort så fort som möjligt med uppdelning av saker? Såna tankar har jag hela tiden. Men jag lär väl aldrig få något svar.

Jag hoppas du har rätt, jag vill inte må så här som jag gör. Helgerna är värst, då undrar jag om han är ute med sina vänner, om han gör något med andra tjejer, om han kanske redan hittat någon ny. Jag vet att han har väldigt svårt att bli kär men det hindrar ju inte att man gör andra saker... Tankarna håller på att göra mig galen, sakta men säkert :( Hur slutar man bry sig??

Han har den nu, den står på mig. Törs inte skriva över den på honom innan jag fått mina pengar...

Jag önskar att känslorna skulle blekna nu.

Jag vet inte längre om jag älskar honom faktiskt, det känns som att de känslorna har försvunnit efter alla lögner som kommit fram och sättet han har betett sig på. Det rättaste att säga är väl att jag fortfarande älskar den personen som jag trodde att han var. Men oavsett om den personen någonsin har funnits eller om han försvann någonstans utmed vägen så finns han inte längre. Jag får väl inte riktigt in det i hjärnan bara...

Jag känner ändå en väldig svartsjuka när jag tänker på om han har träffat någon annan/gjort något med någon annan. Han är liksom MIN, jag vet att han inte är det längre men hjärtat håller inte riktigt med. Kan börja störtgråta när jag tänker på honom med någon annan; att han kallar henne saker han har kallat mig, tar på henne så som han har tagit på mig.

Och samtidigt så känner jag mig så patetisk. Jag sitter här hemma på helgerna med vår gemensamma hund och tittar på film och gråter. Jag vet inte vad han gör, i mitt huvud är han ute och festar eller myser hemma med någon ny. Förra helgen kändes det ändå ok eftersom han satt på sitt airsoftforum båda kvällarna. Denna helgen har han inte varit online alls och då sätter tankarna igång.

Varför bryr jag mig så? Och hur slutar man?

Jag hoppas du har rätt. Var inne på hans sida på forumet där vi träffades, han hade skrivit till en konstig sexuell grej som han gillar som han aldrig har sagt något om till mig eller som har stått där tidigare. Så då har han väl gjort något med någon annan... Mitt hjärta gråter :(

Tack för att ni skriver, ni är guld värda! Är så skönt att få bolla lite.

Jag hoppas ni har rätt och rent logiskt så vet jag ju att allt bleknar med tiden. Men just nu gör det bara så ont. Jag tänker så på det som han skrivit till på forumet, om det betyder att han gjort något med någon annan. Tanken på det gör så ont, det har bara varit slut i en månad. Jag har inte en tanke på att göra ngt med ngn annan. Men killar kanske resonerar annorlunda efter uppbrott??

Tankarna bara maler i huvudet på mig, psykologen sa till mig att han tror att Emil mår för dåligt för att tänka på sånt... men varför då skriva en sån grej på forumet?! :(

Idag har han varit här och hämtat sina saker. Han ville inte skriva på pappret om pengarna, ville kolla igenom det först eftersom summan var absurd enligt honom. Fick ingen förklaring egentigen till varför han gjorde slut, han sa att jag hade blivit en annan person när vi flyttade ihop och att det inte varit som han hade förväntat sig, mer än så kunde han inte säga för han visste inte. Sedan stressade han iväg eftersom han var beroende av skjuts.

Jag har gråtit sen han gick för några timmar sedan. Han såg så bra ut och luktade så gott... och när han kramade mig hej då ville jag aldrig släppa honom men det blev bara en artighetskram kändes det som.

Jag som trodde att jag blivit starkare. Nu sitter jag här och gråter efter en man som jag har försörjt, som har ljugit för mig massa gånger, som bara gav upp och övergav mig, som inte stöttade mig alls under graviditeten innan aborten och som blivit en annan person. Vad är det för fel på mig?!

Det värsta är att han är så duktig på att låta logisk. Jag försöker tänka att han är sjuk men varje gång vi pratar är det jag som framstår som sjuk och dum i huvudet. Jag fattar inte hur han bär sig åt?!

:(

Nu är det två veckor sedan han var här. Jag har inte hört ett pip sedan dess, inte om barnet (han tror att jag fortfarande är gravid) och inte om pengarna.

Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Ska jag kontakta honom och säga att jag ska göra abort? (redan gjort men måste ju berätta förr eller senare).

Jag kommer inte vidare med mitt liv. Jag har inget längre. Alla vänner är upptagna med man, hus och barn. Jag och hunden sitter hemma hela helgerna tillsammans och bara tänker. Jag läser hans mail, hans sms och tänker tillbaka. Vart tog kärleken vägen?!

Och jag är så orolig över om han har hittat någon annan. Med tanke på hur mkt han har ljugit så kan han ju ha ljugit när han var här och jag frågade... Jag vill inte!!!

Alla säger att jag ska vara glad att jag är av med honom men jag saknar honom så fruktansvärt, den personen som han var. Jag har aldrig känt mig så trygg och älskad någonsin tidigare - lite ironiskt nu.
Alla säger att jag ska fokusera på framtiden, att jag är en sån vacker och speciell tjej och att jag kommer hitta någon bättre. Men jag är rädd. Jag har blivit så misstänksam, vilken kille står ut med det? Och hur hittar man ens någon när man inte har något liv, aldrig är ute osv?

Tar gärna emot tips och råd, hur små de än är, för jag känner bara att hela min framtid är svart.

Usch Anonym (jag också), jag förstår PRECIS hur du känner dig!! Det är så sjukt att man kan gå från att älska varandra, prata om allt, vara bästa vänner - till ingenting. Vart tar allt vägen?!

Jag skickade ett mail för två veckor sedan och skrev att jag skulle göra abort. Han har inte svarat, inte hört av sig, inte kollat om jag verkligen gjorde det, om jag mår bra. Den här killen som har älskat mig så mycket, som kunde ligga i timmar och bara titta på mig, smeka mig över håret och le, som kunde ringa upp fem minuter efter att vi hade lagt på bara för att han saknade mig så mycket.

Jag kommer alltid att undra.

Oj vad länge sedan det var som jag var inne här sist... Måste säga att familjeliv räddade mig när jag mådde som sämst, det finns många fina människor här!

Så vad har hänt sedan sist?

Well, jag fick veta efter ca ett halvårs undran att han lämnade mig för sin chef som han då hade känt i ca 4 veckor. Han flyttade direkt från mig till henne och hennes lille son (bodde alltså aldrig i gbg som han påstod och fick tillbaka det gamla jobbet som han sa upp sig ifrån) trots att han till mig sa att det absolut inte fanns någon annan. Väldigt knäckande att bli utbytt mot i princip en främling efter flera års förhållande. Jag sörjde rejält där ett tag men på något sätt så hjälpte det ändå att få veta VARFÖR och det kändes som att gåvidare-processen ökade rejält efter detta.

Dessutom fick jag veta (hittade henne på fb och kunde därför läsa om deras förhållande då hon uppdaterade sin status flitigt) att han i mars dumpade henne utan förvarning, att han hade skaffat nytt jobb i gbg i hemlighet och flyttade dit nästan direkt. Hon var knäckt och tjatade och tjatade, de blev ihop igen efter ca två månader, dvs i maj. De hade distansförhållande tills aug då hon hittade jobb i gbg, sa upp sig, tog med sin son och flyttade ner till honom. Efter en månad gjorde han slut med henne igen och har nu flyttat ifrån henne igen.
Jag tycker synd om hennes son som fick flytta från sin pappa och sin släkt men inte om henne. Hon visste att han hade sambo när de började träffas, det borde ha sagt henne något.
Jag antar att gräset inte är grönare...

Och jag då? Fortfarande singel. Jag har haft något one night stand (inga krogkillar) bara för att boosta självförtroendet lite. Jag har nätdejtat men tyvärr inte hittat någon som det har klickat med från min sida. Däremot har jag satsat på mig själv, ojoj! Jag har gått kurser, umgåtts med gamla vänner, hittat nya. Jag har helrenoverat mitt hem, i en helt annan stil än den stil som han och jag pratade om, och det blev skitbra! Jag har vågat satsa på mitt fotograferande som han alltid var så nedlåtande till och fått erbjudanden från flera fotografer att samarbeta med dem. Jag har fast jobb där jag tjänar extremt bra och kan unna mig saker. Just nu letar jag bostad i samma stad som där jag jobbar för att slippa pendla och för att komma närmare mina nya vänner. Kort sagt: jag mår väldigt bra!!! :)

Hade någon för ett år sedan sagt att jag skulle må såhär bra så hade jag hånskrattat åt dem (och sedan brustit i gråt efteråt, haha) och inte trott på det alls men alla klyschor visade sig stämma. Man överlever, klarar mer än vad man tror och lyckas ta sig ur den där hemska gropen.

Visserligen är han fortfarande skyldig mig ca 40 000 plus bilen jag köpte åt honom men det där ska en advokat få ta tag i snart...

Nu är det bara kärlek som saknas i mitt liv, jag känner att jag är redo. Om någon känner en söt, snäll och trevlig singelkille så är det bara att maila! ;)

Vad underbart! (inte det hemska förhållandet alltså utan att du har träffat någon och ska ha barn, haha)
Sånt längtar jag också efter nu!
Hur träffade du din nya? :)