Lurar du ditt barn att tomten finns?

Norahs mamma

Ett väldigt bra inlägg här nu senast av dig.
Det säger inte som Linda skrev att alla barn blir utanför, men möjligheten finns.

Men det bästa av allt, varför inte låta sitt barn få välja själv. Varför styra vad man personligen tror och inte tror på.

Jag tror inte på gud, men för det låter jag liltjej gå på kyrkans barntimme. Jag ser det som en vidgad syn och kunskap. Sen är upp till henne om hon vill tro på Gud eller inte. Men jag ger henne möjligheten fast jag inte tror på det. Jag vill inte styra över sådana saker åt mitt barn då hon är en egen individ.

Linda1976, förklara för mig varför man inte kan jämföra tomten med Gud. Gud finns som sagor med skägg uppe i himmelen, tomten i nordpolen. Vilka belägg finns för att ingen finns eller båda finns? Det behöver jag få hjälp att få förklartat för mig.

Att ljuga om farliga och ständiga saker är fel. Men hallå liksom, tomten som är en snäll farbror. Jag har aldrig hört något barn som blivit sur för man haft tomten i sitt liv efter dom fattat att han kanske inte finns på riktigt.

Ja, det är ju en sak att lura ungen, eller skrämma med påhittade figurer... "Är du inte snäll kommer skrymta å tar dig!" brukade min farmor få höra t ex.

Men att neka barnen tomten är enligt mig fel, vill min dotter tro på tomten så tänker inte jag hindra henne... Tänker inte ta ifrån henne den glädjen att fantisera om honom...
Så länge barnet inte lider av att tro på tomten (mm) så finns det väl ingen anlednign att "rätta" dem...

Tänker ni läsa Karius å Baktus för barnen? å sedan säga att "Neeeej, tandtroll finns inte", samma sak som att pynta med tomtar för att sedan säga att han inte finns...

Vill Bara säga att fantasi är väldigt viktigt för barn utveckling! Skulle mitt barn säga att hon såg pippi så skulle jag givetvis inte säga att Pippi bara är en sagofigur. Jag skulle nog bara undra var h*n såg henne?..
Det hindrar barnet från att drömma och tänka fritt om man ifrågasätter barnets syner och fantasi..

*Jag tycker att tomten är en del av den magiska julen.

*Visst visste man tidigt att tomten inte fanns på riktigt, men ändå var det något visst med att LÅTSAS att tomten fanns, och sen kom han ju med.

*Vi alla låtsades att vi hörde renarna ute i trädgården, och vi lekte att tomten var trött och gammal. Det var helt fantastiskt att få tro på något så tokigt som en tomte, något som man lika gärna kunde läsa i en bok, men där var han, i vårt vardagrum och delade ut de klappar som vi lagt under granen.

*Att det inte var han som hade de med sig spelade ju ingen roll! Farmor och farfar hade med sig många, och vi hade ett helt skåp fullt med klappar från november och framåt.

*Som sagt, vi FÖRSTOD att tomten inte var på riktigt men det var sååååå underbart att en gång om året lekte och låtsades alla tillsammans, de vuxna likaväl som vi barn, att han fanns - och på så vis blev det PÅ RIKTIGT!!!!!!!!!!

En sak till. Stackars barn att behöva svara alla på dagis och i lekskolan när de frågar om tomten kom till dem också med ett "nej mamma säger att han inte finns".... Tror nog att de barn nog önskar att han gjorde det. För när ALLA andra barn säger att han finns, så kan det nog bli svårt att tro på bara mamma och pappa. Varför sätta dessa griller i huvudet på små barn?

Vi hade aldrig tomte hemma och jag minns jularna som underbara ändå. Jag kommer att berätta för min son att det är farfar som har klätt ut sig till tomte, varför ska man ljuga för honom och skrämma honom, många små blir ju rädda för tomten. Min son kommer att veta att presenterna är av oss och inte av nån tomte.

Varför skulle alla barn säga att tomten finns?? Det finns väl flera än TS och jag som inte har tomte.

bara för att man inte har tomte så betyder det ju inte att tomten inte kan finnas på annat håll för barnen. han kommer ju hem till många av kompisarna och andra vuxna pratar om honom..tänk vad era barn kanske fantiserar iväg och tycker det verkar roligt och spännande med allt som hör tomten till och så kommer mördarrepliken "han e inte på riktigt"!??

Då är det ju bättre att man aldrig inbillar sitt barn att han finns.

alltså, jag hade en kompis som bodde själv med sin pappa och dom hade aldrig någon tomte, så på dagis och sånt när fröknarna och dom andra barnen frågade om tomten hade kommit så sa hon bara "nää" helt enkelt, för hon trodde ju inte heller på tomten... och var helt utanför när alla satt och prata om "honom"

sen om man ska berätta att det är tex. farfar som är utklädd förstår jag inte riktigt vitsen med det... hur förvirrande blir det inte när barnet tittar på barnprogram och farfar är med överallt?? nu menar jag ju inte er som kommer säga att farfar utklädd för att tomten är upptagen såklart.