ADD symptom hos vuxna

Hahaha, jag går också i sambons strumplåda.
Men värst av allt, här kan ingen klå mig: jag tar ibland hans kalsonger när jag inte har några rena trosor.

F-N att jag inte kan vara anonym än!!!

Nej! Haha... Det är ett under att vi har ett "intimt" liv överhuvudtaget.

Det är ju verkligen så jag tänker och resonerar. Jag inser väl att det är en konsekvens av att jag inte tvättat de senaste 100 åren men jag förstår inte riktigt innebörden av det eller vad det spelar för roll att jag lånar sambons strumpor och kallingar. Jag menar, det är ju inget någon lider av direkt, jo sambon blir sur när han upptäcker att HAN inte har något rent att ta på sig men vafan...  

Det tycker jag också. Sambon håller dock inte med som sagt 

H-e kom just på att sambon kanske läser här

 Herregud alltså! Jag anklagar min sambo jämt och ständigt för att ha snott eller gömt mina prylar hahahaha. Det där med att slänga saker som inte ska slängas gör jag också. Ofta jag står med själva skräpet eller den tomma förpackningen kvar i handen och har slängt innehållet.

Jag var också ett, tro det eller ej, tystlåtet och blygt barn. Åtminstone på lektionerna.
På rasterna var jag lite vildare men inte alls som jag var hemma. 
På hemmaplan var jag en riktig odåga.

Jag skrek och hojtande elaka saker åt pensionärer, snodde saker från kompisarna och blånekade när jag blev påkommen, retades jämt och ständigt med mina småsyskon, kunde inte sitta "normalt" i soffan utan låg eller halvsatt i alla möjliga konstiga ställningar vilka jag varierade ofta, lurade iväg kompisarna långt ut i skogen och gick vilse med dom och fick sedan skäll av deras föräldrar, hoppade från stora stenar, klättrade i träd, gick balansgång över forsar och strömt vatten och berättade aldrig för mamma vart jag skulle och passade inga tider. En gång, när jag var tre år, mötte granntanten mig på min trehjuling i en stor, brant nedförsbacke ca 500 m hemifrån har mamma berättat. Så nog fanns det tecken på ADHD, ändå sitter jag här idag, över 30 år och odiagnosticerad TROTS en hel del kontakt med psykvården. Är det inte konstigt säg?   

Ja men gud ja, jämt och ständigt. Min sambo brukar säga att jag är självisk och ego och jag har känt mig orättvist anklagad för jag menar ju inte att vara det men jag kan liksom inte hjälpa det.

Roligt när det blir sådant flow i tråden tycker jag även om det är svårt att få med allt jag vill säga. Jag blir väldigt egocentrerad även i mina inlägg, dels för att jag blir så ivrig när jag känner igen mig i något och vill berätta hur det var för mig men också för att jag är så j-a kass på att ge respons på sådant ni andra skriver. FÖRSÖK ha överseende, jag menar inget illa.

Mitt kaffe är slut nu, jag känner mig trött (halleluja) och tänker avlägsna mig och krypa i säng. Vi hörs tjejer! Ta hand om er och glöm inte att ni alla är värdefulla!  Natti!

Det här med hyperaktivitet kan nog tolkas på många olika sätt. Man tänker kanske främst på en unge som klättrar och far runt i klassrummet men sådan var ju inte jag. Sedan tänker jag att hyperaktivitet kan te sig annorlunda för pojkar och flickor. 

Precis som du hade jag också behov av att vara ensam ibland och jag är likadan idag. Men rastlösheten fanns där och den tog sig uttryck i mycket jävelskap och bus (jag blev ökänd i samhället för detta), nästan alltid hade jag något fuffens för mig, som om vanliga lekar inte roade mig tillräckligt. Det skulle vara mer action och spänning, kanske därför jag föredrog att leka med pojkar, gärna lite äldre. På något sätt tror jag att den där känslan av upprymdhet som infann sig när jag gjorde mina bus liksom dövade rastlösheten och tristessen.  Ibland får jag lite dåligt samvete, ibland inte. För mig hjälper det dock mycket vad jag känner i hjärtat, alltså vad som är äkta och jag VET att jag inte är empatiskadad, totalsjälvisk och ego människa men att det ändå är så jag uppfattas. Emellanåt kan det göra mig lite ledsen. Å andra sidan har jag inte blivit annat än missförstådd genom livet, mina avsikter har feltolkats och jag har anklagats för både det ena och det andra så jag har, hur tragiskt det än kan låta, vanan inne. Jag förstår att andra människor har behov, känslor och allt det där och jag tycker att de har lika stor rätt att uttrycka dom som jag eller som vemsomhelst. Men skillnaden, om vi tar mig och min sambo, är att jag inte kan lägga band på mig såsom han tycks kunna. Det jag känner, tycker och tänker måste ut och det måste ut NU. Ett skäl till varför är kanske för att jag så lätt glömmer bort mina tankar, därför måste jag få ut dom så snabbt som möjligt, fortare än att jag hinner tänka igenom om det är så pass smart eller ej. Ett annat skäl är att jag inte kan stoppa impulsen då jag känner något, som om jag är oförmögen attt trycka ner vissa av mina behov. Eller om det helt enkelt ha med att jag är så känslostyrd att göra. Jag vet inte. Det som faller mig in just där och då, det gör jag. Faller det mig inte skiter jag i det och det oavsett vad andra tycker, om jag verkar ego eller vad. Det är inget jag tänker på, det "bara blir".

För mig var det en del problem i skolan. Hela vägen från dagis tills jag hoppade av gymnasiet. Jag klarade inte av miljön, att ta instruktioner, tvånget att göra något ointressant och sedan blev jag bråkig och stökig så fort jag ville göra något annat. Att få ett straff var liksom roligare än att sitta på lektionen. 
Nu studerar jag på distans 100% för att läsa upp gymnasiebetygen. Dagen innan min senaste 100 p kurs skulle vara avslutad öppnade jag läroboken och loggade in på hemsidan. Betade av uppgift efter uppgift. Med tanke på hur svårt jag har att sova om natten var det inga problem att sitta vaken och plugga så jag gjorde hela kursen på några timmar. Fick betyget i morse. VG+ blev det och det gjorde mig glad Så är det ofta om in alltid nu. Jag gör uppgifterna i sista stund under hård press och då går det riktigt bra. Nu plockar jag enbart VG och MVG vilket jag aldrig har gjort förut.
Det där med slarvigheten känner jag så väl igen. Jag liksom stänger av och ser inte det slarviga om det finns något roligare att göra. Jag måste hela tiden vara motiverad för att få något gjort. Oftast sätter jag igång som en duracellkanin en halvtimme innan sambon kommer hem så att det blir gjort.  Det där med räkningar är inte min grej. Vet att jag har några stycken som jag kommer att få en påminnelse på vilken dag som helst. När påminnelsen har kommit betalar jag den första räkningen. Slarvigt som sjutton men jag kan liksom inte komma mig för att göra såna tråkiga saker först jag absolut måste, när paniken skriker och larmklockorna ringer. I måndags skulle jag ha börjat en kurs. Jag har inte ens beställt hem boken än och vet med mig att jag inte kommer sätta igång först någon dag innan kursen ska vara klar.