40+ som äntligen är gravida - igen

Igår var vi hos MVC. Kändes urskumt att sitta i väntrummet helt omringad av alla vänta-barn-tidningar. Då det är semestertider så blev vi "halvt" inskrivna. Ett hälsosamtal plus.
Vi blev informerade om vad som gäller i vårt län ang fosterdiagnostik, här finns inte ens moderkaksprov. Men BM skrev en remiss så kanske kan vi få det i Umeå eller Uppsala men hon trodde kanske inte riktigt det. Dessutom måste vi välja om vi vill ha KUB först, visar det på mer än 1/200 så får vi inget fostervattens-/moderkaksprov även om vi vill eller om vi vill gå direkt på FVP/MKP.

Idag har jag dessutom en riktig neg-dag. Ska vi verkligen börja om med leksaker o barnsäkring överallt o barnpassning jämt.. Herregud, om tre år får jag börja övningsköra med sonen o då ska jag ha en två-åring oxå...
Barnsjukdomar o dagis...
Å huset som behöver renoveras totalt...
Vad har vi gjort...

Just idag lockar knappt inte ens föräldraledighet...

Hur tar man beslut i allt?? : (

Jamtlandstaus; Har läst några av dina inlägg. Hur gammal är du och har du beslutat att fullfölja graviditeten.

Har du eller någon annan här inne några tankar om min situation. Känner mig förvirrad!!!.....(se nedan)

Jag har panik och behöver verkligen stöd/hjälp. Har nyss fyllt 40 och har två barn 5 och 3,5. Har velat ha ett 3:e. Min man ville inte först, men han hängde på sen. Jag är nu gravid i veck 9:e och har fått panik. Vi har precis flyttat till ett hus som vi byggt (oinredd övervåning) Just nu sover vi alla i samma sovrum. Det var en jättejobbig flytt/städning när jag var trött och gravid.

Landade här och kände att vi inte trivdes (hoppas att det var chocken och att det kommer att gå över. Känns lite bättre nu än för 3 veckor sedan...)
Fick panik över att vara gravid och har varit hos en kurator 3 ggr och överväger abort. Men har väldigt svårt att tänka mig att ta dessa piller som avslutar graviditeten och är rädd för ångesten som kommer efter.

Mina känslor pendlar timme för timme. Känner mig plötsligt gammal och att jag kommer vara gammal när barnet börjar 1:an osv. Min mans känslor pendlar också och han är lita arg på mig som planerade 3 barn och nu känner som jag gör.

Någon som har varit i en liknande situation eller som har tankar att dela med sig???

Håller med om att känslorna pendlar! Just idag vill jag inte alls men tar inga beslut grundat på en dags neggande.
Ska sova på saken!
Jag är nyss 40 fyllda jag med. Har inte kommit lika långt som du, är i v7 bara. O till skillnad från dig så har jag inga små barn utan en 14-åring. Så jag har kommit så långt ifrån småbarnsåren.

Känner du inte att kuratorssamtalet har hjälp dig alls?
Vad talar för och vad talar emot?
Om du skulle ta beslutet att avsluta graviditeten så tror jag att du kommer att ha grundat det beslutet noga och kan därmed resonera med dig själv om skuldkänslorna kommer, tror du inte det??

Det kan ju oxå vara så att husbyggande och flytt och den påfrestning ni har med endast ett gemensamt rum bygger upp den panik du känner. Kom ihåg att praktiska saker har en förmåga att lösa sig!!

Viktigt är att fråga dig varför du från början ville ha ett till barn. Där kanske svaret du söker ligger...
Kram

Hur mår alla?
Jag är fortfarande trött som attan och illamåendet går lite upp och ner. Just nu är jag dock mest oroad över vad KUB imorgon ska visa för resultat.

Glad idag trots att makens MS är riktigt jävlig just nu. Har varit och gjort KUB och fick en risk på 1:10587 vilket gör att vi inte går vidare med MKP och nu är det officiellt att det blir en till i familjen.

Hoppas alla mår bra!

Sagatula...
Stort grattis!

Vi har krisat lite efter att verkligheten kom ikapp oss men vi har nu "landat" och åker med : )
Jag måste säga att jag känner mig inte särskild gravid... Mina färgade flytningar kan fortfarande dyka upp o jag blöder även lite om jag behöver göra nr2 o är det minsta trög, så nu blir det ganska mycket mer fibrer på filen...
Det enda som "skvallrar" är brösten.
Jag kan bara hoppas att allt är ok! :-/