MItt barn får ej vara med i släktbok!

Jag är inte gjord av sten. Jag förstår ju självklart att det är en sorg att förlora ett barn, oavsett vilken vecka det är i under graviditet om det är önskat... däremot TROR jag att TS kommer ändra lite uppfatting den dagen hon får barn. Jag kanske har fel, men jag tror nog att den dagen hon väl får ett barn, som överlever och alltså inte dör under graviditet, så kommer hon kanske inte att fira födelsedagar för de döda barnen/barnet som kommit innan. OM inte annat, för att det är lite märkligt för ett barn att ta in. Min mamma fick 3 missfall, min sambos mamma fick 4... hur många missfall tror du inte de fick förr i tiden? ska alla dessa ofödda barn tas med i släkträd som sysomn och släktingar för att det känns mest rätt? Jag är ledsen om du känner dig provocerad av min åsikt men det är helt galet.. faktiskt.

För övrigt så är en släktbok till för att visa PERSONER inom släkten, inte foster som aldrig blivit födda.  

Nu är det mycket anmälningar här och tråden håller på att rensas.

Ni som är aktiva i tråden, tänk på forumreglerna och håll er till ämnet, off topic är inte tillåtet i känsliga rummet.

Nappa inte på varje provocerande inlägg utan anmäl i så fall dessa istället.

Tack!
/Moderator

Personligen hade jag tyckt det var väldigt intressant information att någon anmoder på 1800 talet fått 5 missfall t.ex. Det hade gett mig en spännade (och sorglig) inblick i hennes liv. Förfäder tenderar ju att vara döda oavsett när de dog, så att någon är död känns inte som en så rimlig orsak att inte ta med denne i en släktbok.

Anonym (JF): Båda har mist barn, både den som levt med sitt barn och fått lära känna det och den som mist i magen eller ett nyfött barn. Det du gör är att du värderar sorg och rätt att sörja utifrån barnets ålder. Det kanske är lätt att tro att den som fått leva med sitt barn har det svårare men det är u te så enkelt. Den som inte fått leva med sitt barn sörjer också att hon inte fick lära känna barnet och att det finns så få minnen av barnet. Och OM det nu är så att det är svårare att mista ju äldre barnet är, om det är en faktor som påverkar sorgeprocessen starkt, vad spelar det för roll för om någon annan ska få kalla sitt barn för barn? Om en förälder som mister en 12-åring har en svårare sorg än jag som mist en prematurpojke, varför ska jag inte få kalla mitt barn för barn för den sakens skull? Sist men inte minst: Jag tror att åkern påverkar sorgen men sorg är inte så enkel, många andra faktorer påverkar också, och som sagt sorgens svårighetsgrad behöver inte vara det som bestämmer om ett barn är ett barn. Jag ser ingen anledning till det.

Jag förstår att du sörjer TS och att hon var ett barn för dig trots att det ännu bara var ett foster men jag tror ändå du kanske också måste se det från ett annat håll. Det kanske är fler i din släkt som också fått missfall och de har ju heller inte det med i släktboken. En släktbok är väl till för de som i släkten funnits och finns i livet. Det betyder ju inte att de föringar ditt missfall på något sätt och det tror jag inte dina släktingar ser på det heller.  

Ursäkta stavfel, skriver på mobil. åkern=åldern och u te=inte

Orkar inte läsa hela tråden, svarar på TS bara. Vi förlorade vårt första barn i v 26 pga tillväxthämning (född död - historien finns i bloggen under Ljust minne). Detta var tre år sedan men jag har nog resonerat på samma sätt hela tiden: det var ett barn, vårt barn, men ett barn som aldrig fick chansen att leva. Jag hade inte tagit med detta barn i en släktbok pga han inte levde utanför magen. Försök istället att se det som ett minne du och din man har tillsammans, för resten av världen har inte fått chans att lära känna denna person. Stor kram!

Min sak är den. att det antagligen finns fler missfall (oavsett vilket vecka) i släkten. Trors allt så resulterar var 4:e graviditet i missfall, så med största sannolikhet finns fler missfall i TS släkt. 

Med det i åtanke så kanske TS kan få ett annat persektiv, därmed inte sagt att det inte är sorgligt att få ett missfall.. det är klart att det är det.  

Hon ser sitt foster som ett barn. Det har jag inte sagt emot. Det får hon göra så mycket hon vill, men att andra inte gör det, utan går på definitionen, kan hon inte precis bestämma över.

Är det inte lite onödigt att angripa mitt sätt att uttrycka mig? Är det inte bättre att bara försöka bemöta det jag säger bara? "Det ser lite oserilst ut när du formulerar dig som om det du skriver är fakta...". Det tycker jag inte att jag gör. Jag tar för givet att du förstår att jag argumenterar för min åsikt utan att jag måste skriva "jag tyckrer", "jag tror" och "jag anser" i varje mening men om det är ett problem för dig, vilket jag inte trodde, så läsin några sådana (tror, anser, tycker) i mina inlägg.

Det är just det att jag inte tycker och jag förstår inte riktigt varför vissa av er tycker att styrkan/omfattningen av känslorna är det som ska avgöra om ett barn är ett barn men förklara gärna den kopplingen. Jag kan alltså tänka mig att det är svårare att mista ett äldre barn än ett yngre, jag vet inte om det är så, men jag kan tänka mig det, men varför ska svårighetsgraden och det att kärleken hunnit växa sig ännu starkare vara det som avgör om ett barn är ett barn? Jag ser inte någon självklar koppling där. En mamma är ju en mamma oavsett om du sörjer henne eller inte när hon går bort. Varför ska det vara annorlunda med barn? 

Okej om vi tar smärtliknelsen: Jag har haft postspinal huvudvärk (fruktansvärd huvudvärk) men jag anser ju ändå att någon som har någon annan typ av huvudvärk, oavsett svårighetsgrad, får säga att hon har huvudvärk. Skulle inte du säga det?