Vi med barn UTAN diagnos!

Hej alla tappra. Hoppas att ni mår bra trots allt kämpande,  jobbiga provtagningar och oförstående människor. 
Här hemma har vi haft fullt upp med kalas, skola och jobb. Elliot fyllde 5 år i måndags, så han hade alla sina dagiskompisar här på kalas i söndags. 17 glada barn. Det gick jättebra som tur är, alla barn var så glada. På måndag fyller Alice 2 år, men det känns faktiskt rätt så tungt. Trots hennes framsteg så är det så fruktansvärt tydligt vad en 2-åring ska kunna göra och få i present på sitt kalas.

Vi provade hennes ståskal igår hos ortopeden och kommer att få hem det nästa vecka. Kommer säkert att bli jättebra för henne på dagis, men idag känner jag mig bara så himla ledsen

Hmpf, ja gulliga barn har ju inga sjukdomar 

Jag förstår dig, även fast mitt barn bara är knappt 2. Vi var precis på besök hos en väninna med en 6 månaders bebis. Man är glad och gullar med barnet, fast det känns kallt inombords. Det är så svårt att se en liten bebis som skrattar åt en, tittar i ögonen. De andra barnen är i nuet, de tar kontakt med de vuxna och andra barn genom att rikta blicken mot dem. Min son sitter mest och gömmer ansiktet. Och alla dessa missförstånd. När jag ska förklara att vår pojke faktiskt kan gå, men bara om han är trygg. Det betyder att han bara går hemma eller ute om det inte finns främmande människor i närheten. Men såhär kan du ju inte hålla på, du måste låta honom gå, han måste få prova heter det. Men han får ju panik och blir stående och börjar gråta. Det bara låser sig

Sen hur förklarar man att mitt barn inte tycker om leksaker, att han är rädd för att någon sitter framför en, att han är rädd för starkt ljus. Nu är det inte sommar längre och han har fortfarande sina solglasögon ute, och inne hos läkaren om det finns starka lysrör. Undrar om de tycker att jag är löjlig. Men det struntar jag i. Jag ser hur dåligt han mår om han blir bländad, då bara gömmer han sig.

"hur många 6-7 åringar går runt med en petflaska upp och ner i munnen och skakar den som en maraccas och skrattar högt åt den"
Jag känner igen grejen med att det blir jobbigt hur olikt lekbeteendet är om man jämför med normalt utvecklade barn. Min son har sensoriska problem, han luktar på allting även leksaker och mat, och luktar på folk, det blir lite jobbigt. En 2 åring skulle inte sitta hela dagarna vid mammas parfymflaskor heller.

Sen det här skrikljudet och flaxandet han har när han blir uppspelt, det kan vara okej och accepterat för en så liten. Men redan nu börjar folk reagera på det. Alla rycker till och glor i affären osv. Folk skäms ju inte ett dugg.
Om det fortsätter, vilket är troligt pga att det är autismsymptom, så blir det svårare. Också det där med att han måste sitta i vagnen hela tiden. Det är okej vid 2, men en 3 åring förväntas gå ute. Visst kanske många tar barnvagnen vid långpromenader, men jag märker redan nu att folk verkar tycka att jag ska ta upp honom och låta honom gå omkring på lekplatsen. Om det är så för oss redan nu, så måste det var mycket jobbigare för er som har större barn. Det finns inget man kan säga som får det att kännas bättre.

Även om jag är ledsen ibland så har jag lovat mig själv att aldrig bli bitter, för jag hatar det. Det positiva är ju att varje litet litet framsteg gör en mycket mer glad än en annan skulle varit, man alldeles smälter inombords. Så var det inte med de andra barnen. Är det inte så för er andra?
Det är också så spännande att få träna med barnet, träna träna tills man blir galen och inget verkar hända, men sen då plötsligt får man gensvar och det är underbart!  
    

Det där med utvecklingen, det är jättesvårt att bedöma barn för ofta är man ojämn i begåvningen. Min son är väldigt sen emotionellt och kommunikativt sett, men han har antagligen ingen utvecklingsstörning ändå och ligger på normalt inom vissa andra områden. Däremot kan jag se att många som har en utvecklingsstörning är socialt intresserade, ger ögonkontakt osv.

Min pojke lärde sig vända runt sent (11 månader) men då kunde han redan stå upp mot möbler. Utvecklingen följer inte samma mönster som hos normalutvecklade barn. Han är 20 månader nu och försöker att lära sig vinka (kan bara ta upp handen).

Vad bra att ståstödet är bra, Alice får sitt i veckan. Lagom till 2-års dagen.

Vad kul!

I början tyckte jag att det var praktiskt att mitt barn inte förflyttade sig någonstans, men sen börjar man längta efter att de ska börja utforska grejer och riva ner saker   

Men Gud så gulliga de är! Vilken fin bild...

Jag tror att vi inte blev inskrivna på Hab eftersom han kom ikapp motoriskt. Men jag visste hela tiden att något inte stämde. Sen även om han kom ikapp så tycker jag inte att det är normalt att man har varit så sen i början, tex inte kunde vända runt vid 11 månader.
Men nu är våra problem främst det sociala och kognitiva. Såklart måste vi vänta veckor och månader på resultaten från testerna  Det är gjort en massa olika bedömningar, jag tycker att vi borde kunna få svar på utvecklingsbedömningen i alla fall så att vi får se på vilken nivå han ligger ungefär. Men nej, alla resultaten måste presenteras på en speciell dag och det är över en månad dit. 

När jag frågar vad de tror säger de bara "ni har kommit rätt, det är bra att ni är här",
"vi ser samma typ av svårigheter hos honom som de andra barnen som kommer hit"
"ditt barn kommer att behöva extra stöd vid förskolestarten".   
Extra stöd, betyder det en resurs? Jag skulle tro det.
   
   

 

Förresten Millchan!

Jag hade inte tagit bolltäcke, de är inte så praktiska. De är otympliga och låter, blir väldigt varma. Min son var rädd och ville inte ens prova det.

Bättre är ett kedjetäcke

www.provista-optik.se/ArticleListing.aspx?m=5...