Ofostrig graviditet

Här är en till som nyligen drabbats av en ofostrig historia... jag tjatade till mig ett VUL i vecka 6... och läkaren sa att det kunde vara för tidigt att se något, men att det mycket väl kunde vara så att det inte fanns något. Kalldusch. Jag fick avbryta en annan graviditet i v 18 i nov - fostret hade grav kromosomskada - och jag kände mig inte glad en enda sekund med denna graviditet... men jag var ändå inte beredd på att det skulle vara tomt!

Två veckors väntan till VUL i v8... tomt! Fast samtidigt en konstig lättnad... att vänta var verkligen hemskt eftersom det fanns så lite hopp. Fick göra en skrapning fyra dagar senare, det är två veckor sedan idag.

Fysiskt är jag helt återställd, har till och med ägglossning idag... fast vi ska vänta en cykel innan vi försöker igen - när man skrapas så är denna månads slemhinna påverkad, och det kan öka risken för missfall.

Psykiskt är jag labil... helt okej på dagarna... gräver ner mig i jobbet. Hade inga gravsymptom, vilket troligtvis gjorde det lättare att gå vidare... det kändes ju inte direkt annorlunda. 

Jag är nog allmänt känslig för gravida människor. Jag var INTE beredd på hur ledsen-svartsjuk-bitter jag kände mig när ryktet nådde mig att min sambos bästis med fru väntar barn... och att de är i precis samma vecka som jag skulle varit denna gång, om det hade funnits ett foster. Jag vill inte bli bitter! Jag vill bara bli gravid... :(

Har två underbara ungar redan och jag är ännu mer tacksam för dem nu. Men familjen känns inte komplett längre när vi så länge planerat, väntat och hoppats på ett barn till. Kännsosm om jag varit gravid sedan augusti förra året, och ännu ingen bebis i sikte. Fyller 40 i år, och mitt bäst-före-datum närmar sig. MVC tycker att jag ska vänta lite, "sörja färdigt" osv... men jag är så målfokuserad just nu att det är omöjligt att tänka på något annat.

Tack för att jag fick skriva av mig!

Vad jag känner igen mig i det du skriver.. Är inloggad på iPhonen så ursäkta eventuella autocorrectfailures :)

Är visserligen bara 26 så är inte nära bäst före datum, däremot har min mamma haft livmoderhalscancer vid 25-26 år och dem flesta i min släkt har haft cellförändringar så jag är ändå orolig över att inte kunna få fler barn, har en son sen innan.. Min bästa vän sen 12 år väntar sitt andra barn nu och jag har precis gått igenom ett missfall, är bitter och avundsjuk och vill inte alls träffa henne. Trots det ska vi ses båda familjerna imorgon kväll, börjar så smått ångra mig..
Vet inte varför men det känns inget bra och psykiskt labil är jag med, klandrar mig själv något fruktansvärt eftersom jag åt antidepressiv medicin strax innan jag blev gravid och har varit sönderstressad senaste året, graviditeten blev en glädjekälla som lyfte mig ur deppigheten men som sen togs ifrån mig :(

Här är en till som råkat ut för en ofostrig gravidietet. Det var i slutet av april förra året och precis som flera av er andra upptäckte jag det i vecka 14-15 då jag fick blödningar. Tog för givet att jag snabbt skulle bli gravid igen eftersom det gått blixtsnabbt två gånger förut, men så blev det visst inte. Nu känner jag mig helt knäckt efter 10 månaders känslomässig berg-och-dalbana. Varje månad hoppas jag så innerligt att jag ska bli gravid och besvikelsen är enorm varje månad när mensen kommer. Det blir en inre stress att  försöka tima in sex kring ägglossningen, räkna dagar och att hela tiden gå och känna efter ifall det är mens eller graviditet på gång.
Jag gick aldrig till nån kurator efter missfallet. Ingen på gyn tipsade mig om att göra det och jag tänkte att sorgen skulle gå över av sig själv, om inte annat när jag blir gravid igen. Nu har det gått alldeles för långt och jag har insett att jag drabbats av en depression för första gången i mitt liv. Ringde till vårdcentralen och hoppas få börja i samtalsterapi den här veckan.

Jag fick veta i somras att jag hade en ofostrig graviditet, var då i vecka 14. Jättejobbigt att vi hade berättat för så många att vi skulle ha barn... Jag kände mig lurad och jättebesviken. Kollade med äl-stickor varje månad och blev lika besviken och ledsen när mensen kom varje månad. Nu efter jul gick jag till en privat gynekolog som upptäckte att jag kunde ha tendens till PCO så hon rådde mig att ringa och boka in fertilitetsutredning på sjukhuset. Jag skulle ta två blodprov och min sambo ett spermaprov. Jag skulle ta blodprov två månader i följd 21 dagar efter mens. När jag hade tagit första provet och väntade på mens så kom ingen mens. Gravtest visade positivt och jag är nu i v 8+1. MEN jag kan inte känna mig glad. Har ett planerat Ul om tre veckor, så innan dess kan vågar jag inte hoppas på att det finns ett foster... Har inga blödningar men inte heller så starka gravsymptom, lite illamående när jag är hungrig, lite ömmande bröst som kommer och går, känner lite spänningar i magen men inte heller varje dag. Jag blir tokig...vill bara att dessa tre veckor ska gå...

Har idag varit på ultraljud, är i vecka 9+5 och det var en liten krabat vars hjärta tickade perfekt. Lycklig idag!

Har varit med om det också i V 10 var bara en tom foster säck hade ingen anning om att det fanns nåt som heter ofostrig graviditet innan

Hej, 

jag har också varit med om ett ofostrig graviditet där det började blödde smått i V14 sedan så ringde jag kk där det gjorde VUL och kunde konstatera att det vara en tom säck, de kunde inte ens säga när embryot resorberades.

Jag hade i början av graviditeten ömma bröst, sedan slutade det och tänkte in mer på de.  efter ca 4 v, fick jag blödning. Visste inte alls vad det var och blev helt förstörd då jag fick veta. v14  är lång tid man hann planera längta etc. Man trodde att nu efter v. 12 så e det tryggt. dock inte

9 månader senare försökte man igen. blev gravid direkt och fick åter missfall i v 5+3 resulterade som en vanlig mens. Det var mkt lättare att hantera. Nu ska vi göra nya försök!!