Psykisk ohälsa hos adoptivbarn. Ska man väga in det?

Att skriva att någon inte är lämplig (just nu) som adoptivförälder tycker jag är att döma.
Att med stora bokstäver förklara hur man utläser statistik för någon som man inte vet något om (kanske är TS själv statistiker?) är enligt min mening också lite dömande.
Att utgå från att alla har samma förkunskap och förståelse, och har funderat och analyserat ord på samma sätt, är, anser jag, antingen naivt eller arrogant.
Att TS har en lång väg kvar i processen är hon ju helt öppen med och inget man behöver skriva hen på näsan - det är ju därför hen använder det här forumet! 

För övrigt tycker jag att du hade flera intressanta infallsvinklar och det var kul och bra att du delade med dig lite av din egen, positiva, livshistoria! 

Då ska du själv inte döma oss adoptivfamiljer för att vi tycker (eller åtminstone önskar) att folk använde lite mer korrekta termer!

Vad gäller statistiken tycker jag inte att det räknas som dömande. Isf borde man tycka att det är minst lika dömande att säga att adoptivbarn är andrahandsval... Det var mer en diskussion på hur man kan se på statistiken, det spelar väl ingen som helst roll om man är statistiker eller ej? Jag förstår väl att TS läst statistiken och fattat vad det handlar om, försökte bara visa dessa negativa siffror från en annan synvinkel! En diskussion helt enkelt! Det måste man väl ändå få göra utan att bli anklagad för att vara dömande och en översittare?  Men jag förstår lite av vad du menar, det där med att man inte ska märka ord och kanske inte ta det så blodallvarligt! Vet inte vad du har för erfarenhet av adoption själv? (Och detta är ingen dömande fråga, bara en fråga!) Men jag kan säga att jag själv som adopterad,får utstå så mycket fördomar som dessa att man blir så trött påt ibland! Särskilt när majoriteten av oss inte känner igen oss i detta! Det enda jag kan anklaga mina föräldrar för är att de älskat mig ovillkorligt.... Tror det är därför så många går in i försvarsställning! 

Jag tycker inte heller att någon som uttrycker sig andrahands och egna just nu är redo att adoptera. För den skull aldrig, men ulrikak sa "just nu" inte någonsin. Vem är du själv som kallar henne för naiv och arrogant? Det är minst lika naivt och arrogant att uttrycka sig plumpt och okänsligt! Förresten bad hon om ursäkt i slutet av sitt inlägg men förklarade på ett mycket ödmjukt sätt att vissa ordval och uttryck sårar! Kunde inte skrivit det bättre själv! 

Jag tänker inte starta ett 3e världskrig här. Jag förstår att TS inte menade något illa, hon är bara ny på området. Så då tänkte jag som är adopterad själv på ett lugnt och sansat sätt försöka förklara hur jag ser på det (betyder dock inte att jag har rätt!)

Ny i adoptionsvärlden eller inte, någon gång måste man väl lära sig att det sårar och inte är korrekt att uttrycka sig på vissa sätt, så varför inte redan idag.
Jag är adopterad från sydkorea kom till sverige som bebis och jag kan förstå att vissa här tar illa vid sig. Jag har tex fått frågan från min föredetta om jag känner mig extra självmordsbenägen eftersom att statistiken visar att "såna som jag" alltid tar livet av sig!  Mamma som är jätte stolt över mig presenterade mig för en bekant denne betraktar mig uppifrån och ner och säger "jaså det är på det viset" . Du måste förstå att efter ett tag blir man sååååå trött på att höra sånt! Och då kanske man ibland inte är så tålmodig och förstående vid människor som uttrycker sig på vissa sätt! (Sätt som egna, biologiska, förstahands, andrahands) även fall jag förstår att du inte menade illa!
Jag är inte bättre själv, jag har säkert uttryckt mig nedlåtande om människor/situationer som jag själv inte har erfarenhet av, det gör vi nog alla! Jag har gjort många misstag i livet, sårat människor uttryckt mig på de mest hemska sätt så jag skäms! Men man kan bara lära sig av sina misstag och försöka respektera varandra!

TS  du ska veta att ag tycker det är viktigt att ta upp dessa viktiga ämnen! Men det finns (kanske inte bättre) men finkänsligare sätt att diskutera på.  
Lycka till att fatta detta enorma beslut! Adoption är ett fantastiskt sätt att bilda en familj på! 

Förlåt mig, jag har inte heller varit ute efter att starta något världskrig här och ber uppriktigt om ursäkt till alla er som känner er påhoppade.

Jag har faktiskt stor förståelse för att man både kan känna sig kränkt av ord och att man lägger stor vikt vid att andra människor ska lära sig att använda den korrekta terminologin. Vad man lätt glömmer bort i det är dock att det hela tiden kommer nya männskor som är helt ovetande om den kampen, men behandlas som om de verkligen borde veta. Det borde kanske finnas en inledande information till det här formet om att "här vill vi att man använder de här termerna därför att..."

Och som jag skrev tidigare har jag stött på den här typen av diskussion i andra grupper som har mött allt från regelrätt förtryck till att "bara" inte anse sig ha fått tillräcklig respekt i samhället. Ibland tar det onödigt mycket fokus från andra viktiga frågor. Det kan också vara ganska tufft för en utomstående att, med gott syfte, söka sig in i det sammanhanget om man genast anklagas för att vara den som kränker.

Jag började läsa mycket om adoption för ungefär 10 år sedan och kommer förhoppningsvis, och äntligen!, snart att få bli adoptivförälder. Jag kan dock lugnt säga att jag själv, helt ovetande om det olämpliga i det och helt utan negativa värderingar, tidigare har använt formuleringen "egna barn" och "adopterade barn".

Lotus73, förlåt om jag har ockuperat din tråd för mycket och jag hoppas att du får svar på dina frågor!
 
Må väl och ha en skön kväll alla!  

Det kan vara känsligt det där. När man väl får sitt barn (adopterad biologiskt spelar ingen roll) blir man som ett djur och går till försvar med pansarvagnen, bara för att man vill sitt barn väl. Jag hade tagit illa vid mig och min mamma inte hade försvarat mig som "sin egen" i såna här situationer! 
Man ska alltid rätta folk när de uttrycker sig fel/kränkande/korkat, inte för ens egen skull utan för sitt barns skull, för det antar jag att du också planerar att göra när ni väl får hem ert efterlängtade barn? Men man kan göra det på ett lugnt och sansat sätt som du säger!  
Stort grattis till den kommande adoptionen!  

Hej!

Här har det hänt grejer ser jag! Jag vill börja med att be om ursäkt till er som tagit illa upp av mitt inlägg, mina tankar, farhågor och  resonemang. Min avsikt har aldrig varit att döma eller såra någon. Jag har inga som helst behov av det. Däremot har jag behov av att ventilera mina rädslor, liksom mina andra funderingar kring adoption, och jag väljer att göra det på Familjelivs avdelning för adoption eftersom NI finns här. 

Ni som har erfarenhet av adoption, ni som kanske också funderat på syskon, adopterade eller biologiska, och vad ett nytt barn skulle innebära för er familj. Kanske finns det någon i samma situation som jag? Som är i funderarfasen, som kollar statistik, vänder och vrider fakta och argument. Väger för- och nackdelar.  Man vet vad man har men inte vad man får. Är vi beredda? Mogna? Vågar vi? Och framförallt: vill vi?

Alla har vi olika sätt att  uttrycka oss på och det är lätt att såra när man skriver på ett forum. Jag sårar någon med mina funderingar. Och någon sårar mig med sina. Skulle vi träffas och diskutera samma ämne IRL skulle antagligen de här "missförstånden" uppstå. Jag är kanske naiv men jag tror att alla människor här inne har goda intentioner. Ingen är här för att "bråka" eller ställa till oreda. Däremot har alla sina bagage och såras/kränks eller går igång på olika saker. Och alla ser på världen och omgivningen med sina egna glasögon.

Jag försöker att ställa frågor för att få en diskussion och få svar på mina funderingar kring adoption. Frågor som jag givetvis kommer att ställa till adotionsutredarna och adoptionsbyrån också. Föräldrarskap är sårbart och känsligt. Jag hoppas att vi kommer att kunna fortsätta att diskutera det utan att såra varandra. För det vi alla egentligen är överens om är ju barnens bästa. Och vi vill ju alla vara den perfekta föräldern för våra barn. 

 Namaste

Och här fattas det ett inte. Jag menade alltså: Skulle vi träffas och diskutera samma ämne IRL skulle antagligen INTE de här "missförstånden" uppstå

Ville bara förtydliga det  

Jag tackar också.

Jag tror jag förstår vad Ulrikak menar när hon (?) skriver att ts sannolikt inte är lämplig som adoptivförälder just nu. Hon skulle lika gärna kunnat skriva att ts inte är lämplig ännu. Därmed inte sagt att ts inte kan bli lämplig.

Människor som inte är involverade i adoptioner tänker inte på hur uttryck som egna barn vs adopterade uppfattas, för att inte tala om de som talar om "riktiga" barn och "riktiga" föräldrar ... 

Resonemanget om andrahandsval är värre. Ordet andrahandsval innebär att det bara är det näst bästa alternativet, och att uttrycka sig så om våra barn är kränkande. Bara för att man inte kom att tänka på något först behöver det inte vara ett andrahandsval.

Jag har svårt att förstå ts motiv till adoptionen. TS har en negativ bild av adopterade. Hennes (hans) erfarenheter är negativa. TS är rädd för sn och funktionshinder av olika slag. TS är rädd att inte räcka till för de barn hon redan har. Trots detta vill hon adoptera ett barn som dessutom har några år på nacken. Jag förstår som sagt inte motivet.

Tack Emeli, det var precis så jag menade!
Förstår inte hur det kan ha missuppfattats så otroligt. Vem som helst förstår väl att en person som säger att vi adoptivbarn är andrahandsval kanske inte är den allra bästa kandidaten för adoption, särskilt då TS redan har 3 biologiska. Det kanske var otydligt formerat av mig och isf ber jag om ursäkt för det! Jag menar bara att en person som resonerar så i dagsläget inte just nu/ännu är redo för adoption och att det är lång väg att gå i tankeprocessen, det är verkligen inte att döma det är en åsikt! Men det betyder ju inte att det inte kan ändras! 
TS din ursäkt godtas! Jag uppskattar det!  Vet inte hur din situation ser ut idag, hur gamla du och din man är, om det är bråttom att fatta ett beslut osv. Diskutera kan man alltid göra, man kan bolla fram och tillbaka, för och nackdelar osv.
Men beslutet måste nog ändå ligga i hjärtat i slutändan, lite naivt av mig att säga så kanske, men jag tror verkligen att det är så enkelt... 
Du kan ju se det såhär, skaffar ni ett till barn (vare sig det är adopterat eller biologiskt)

Antingen går allt bra=  FANTASTISKT!
Eller
Anknytningsproblem/handikapp/tungt bagage/ohälsa.... Vad det än är klarar vi detta som familj? Som du säger är det värt det osv...
Egentligen finns det ju ingen som kan svara på dessa frågor åt er, det är bara du och din man som vet! Vet inte om du läst den redan? Men kan rekommendera Mary Juuselas bok Adoption:Banden som gör oss till familj.