Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Bra sagt, nu kan jag sova gott 

Kram alla tappra, ni förtjänar all lycka i världen bara genom att ni gått igenom lidandet som det innebär att få veta att man utsatts för ett svek av denna grad.Tycker om visdomar och ska försöka komma på några som jag lärt mig, genom denna guldtråd.

Framför allt hur mycket vilja det finns att stötta, dela med sig och hjälpa bland en grupp som delar samma problem

Att det största problemet med otrohet är svagheten i att inte våga berätta och vara ärlig, mer än vad som verkllgen har hänt .

Att sanningen sipprar fram här och där oavsett noggrant den otrogne än försöker att hålla allt vattentätt. Det gäller bara att vara uppmärksam och gärna erfaren. 

Det är svårt att ta till sig att någon är otrogen och lätt att blunda för alla tecken - även de "självklara", bara för att man undermedvetet så hett önskar slippa vara med om den smärta det innebär.

Tillit tar åratal att bygga men bara ett ögonblick att rasera till grunden. Det byggstenar man reparerar med måste vara "äkta".

De första bekännelserna från den som varit otrogen är bara toppen på isberget (och det är ett j-la berg att bestiga med ljus, lykta, tålamod, karta och spårhundar.

Kram kram!!
 

Ja,vännen, man precis så - det är så mycket i vardagen som måste fungera - det tar energi och kraft bara att "leva" efter otroheten, att bryta upp känns mest som man förvärrar (och så tycker man inte själv att man gjort felet som gör att allt är som det är). Jag hade nog varit kvar om jag inte plötsligt börjat tvivla p g a en enkel faktura jag hittade (som visade att han ljugit om något som han visste betydde något för mig). Det gjorde att allt började svaja igen och jag hörde liksom #sökmotorn" hos mig dra igång igen. Jättejobbigt - jag hade ju redan köpt allt han sa en gång och så började oron igen. Till slut efter alla påtryckningar försa han sig lite och då vågade jag köra hela rracet bara för att jag visste att jag inte kunde leva med tanken att han undanhöll en så viktig sak som det nu var för mig (att de använt en plats som betyder mycket för mig...). Då visste jag vad jag måste göra och ringde "den jag trodde visste allt" - hade inte vågat göra detta p g a det jag skulle få reda på och därför att min man "varnat mig" för att kontakta denna person (gissa varför...).

Det är helt ok, det är mycket känslor i en sådan här sak. Jag anmälde angreppet därför att det störde harmonin och det viktiga vi försöker fokusera på i tråden, stötta och läka.
Önskar upprikigt dig lýcka till också.
Kram TS

Nej, har inte märkt av närvaron av henne/dem här.
Mvh/TS

Jag har full förståelse för att "vilja stanna kvar" trots alla dumheter ens respektive hittar på. Hoppet är det sista som överger människan sägs det ju, men ibland måste man överge det som skadar en. I mitt fall vara jag så "hjärntvättad" av att hela tiden försöka ställa till rätt för att bevara tryggheten i familjen så att jag inte ens visste skillnaden mellan ett bra och dåligt förhållande. Jag hade säkert pinat mig lite till, vadandes runt i min ångest och oro för att bli sårad igen, om jag inte börjat misstänka att det fanns dolda saker som skulle vara så pass smärtsamma att leva med att det sedan inte skulle finnas några möjligheter kvar att hålla sig fast i detta eländiga förhållande. Jag tog mig mod och tog reda på "allt"  som jag ville veta om min mans hemligheter -och visste då att det skulle kunna betyda slutet för oss som par. Att du är gravid gör det hela ännu mer förståeligt. Vem tänker att "nu ska jag ta mig ur det som de hoppats på ska få vara en trygg plats i tillvaron", om man inte har en riktigt ordentlig orsak. Den orsaken är så djupt personlig och alla har så olika gränser för vad som är "nog" för dem innen de ger sig. Man håller ofta fast länge, ibland är det bra ibland visar det sig att man hade fel och skulle ja gått - men vem kan veta allt om vad som är klokt eller inte....?

Kram/TS

Ja, det är verkligen inte lätt - i mitt fall var det nog så att jag var halvt redo att lämna för flera år sedan, men min hängivenhet till familjesammahållning gjorde att ångesten blev för stark när jag tänkte på att gå ifrån min man. Vi försöker hitta en "barmhärtig" personlig praktisk lösning. Jag kan prata med min man, och vi är överens om att vi ska "uppföra oss", ge en kort artig kram etc inför familj och nära och vi ska ge barnen förklaringar som vi tror de kan hantera under uppväxten. När jag läser din berättelse känner jag att du skulle kunna vara jag, man vill ju så gärna tro och göra sitt bästa - tyvärr är inte alla ika hängivna som du. Var inte ledsen om du en dag känner av hela ditt hjärta att - nu måste jag hitta en helt annan väg.

Du klarar det  - även om du inte tror det nu.

Kram kram/TS

Det låter inte klokt att någon som redan har kränkt, springer efter någons fru eller sambo för att fortsätta "misshandeln". Hur går det till? Jag minns att jag fick ett råd av parterapeuten att "sluta kontakta älskarinnan", det var när jag var i chock och bara ville få henne att fatta vad hon gjort mot vår familj bara genom att "tacka ja" till en man hon visste var upptagen. Hon var ju delaktig i att tillfoga mig smärtan jag hade. Jag gjorde det efter bara några mail, sedan var det över - vi ville inte ha kontakt och så fort hon öppnade klaffen så kom det lögner, så jag var inte intresserad av att prata med henne heller. Hur har ni blivit så osams...?

Jag tycker d u ska fortsätta säga vad du tycker här i VÅRT forum. Vi hjälps år att jaga bort tredje part. Det finns en "konstapel" (familjeliv..) som man kan rapportera till när de smyger sig in och ställer till oreda.

TS 

Då förstår jag, ja det finns sannerligen konstiga människor. Jag funderade en stund härom dagen vad som krävs för att man ska kunna göra det min man och hon gjorde mot mig. Det var så kallt och beräknande och med största skitigaste stövlarna på in i mitt mest personliga. Helt oförlåtligt och bara något att lära sig leva med. Även om det nu var så (som det beskrivits...) att de var två sorgliga människor, som sökte lappa på sin dåliga självkänsla, så kan jag inte ta in det. Empatin för andra hos mig har liksom satt upp en tröskel för den typen av agerande. 

Jag inser att jag i mitt framtida liv ska försöka sålla bort allt drägg ur mitt umgänge och bekantskapskrets, d v s de opålitliga, med låg moral, ryggradslösa och själviska. 

Det borde vara ett steg i rätt riktning.

Kram på er vänner, nu ska jag ut och älta vidare i r l med en vän på en liten bar  /TS

Jag säger bara grattis! Om du tror på det, tror jag på det. Leve kämparandan och kärleken.

Kram/TS