Inlägg från: Anonym (levavidare) |Visa alla inlägg
  • Anonym (levavidare)

    Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

    Anonym (Kämpe) skrev 2012-07-31 08:45:49 följande:
    Lek med tanken att han sviker er igen. Vad gör ni?
    Hej "Kämpe"

    Den tanken har jag lekt med av och till sedan i höstas, saken är den att ordspråket "first cut is the deepest" är väldigt användbart i det här sammanhanget. Jag tror redan nu att jag är avtrubbad efter all smärta som har bearbetats av och an efter avslöjandet för snart ett år sedan. Förmodligen är det någon slags själslig skyddsmekanism, men jag tror att jag skulle tänka att "ja, helt förvånad är jag ju inte...", självklart bli ledsen  - men min värld skulle inte vältas över ända som den först gjorde i höstas. En orsak till den reaktionen är ju också att man inte är lika hängiven relationen (än), som tidigare - det vågar man inte...(än). Sedan skulle jag nog till slut inse mitt eget bästa och söka upp en genuint trygg kärleksrelation (välja länge och väl, sålla hårt - och förmodligen välja vad jag bedömer är ett "säkert kort" när det gäller otrohet), där jag kan leva i lugn och ro.

    Kram TS
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (lurad) skrev 2012-07-31 12:39:43 följande:
    Vilken bra tråd! Den sätter verkligen fingret på de tvetydiga känslor man har inom sig efter att ha blivit utsatt för en otrohet.

    För snart fyra månader sedan kom det fram att min sambo sedan 3,5 år varit otrogen mot mig i samband med sina resor till hemlandet. Han har då umgåtts med sitt ex och vid flera tillfällen haft sex med henne. De har visserligen olika versioner av hur djupgående relationen har varit, men de är överens om att de har träffats varje gång han varit "hemma" och att de senaste gången, för 4 månader sedan, hade någon form av sex. De var ett par när vi träffades och hon väntade på att han skulle komma hem och gifta sig med henne. Till mig sa han att han var singel och jag hade ingen anledning att ifrågasätta det när vi började träffas.

    Det har verkligen varit ett helvete. Hela min tillvaro har vänts uppchned och jag vet fortfarande inte om jag är beredd att ge honom en andra chans. De tre första månaderna bodde vi tillsammans men nu bor han sedan en dryg månad hos en vän medan jag är kvar i lägenheten. Jag har börjat gå i terapi och vi har bokat tid på familjerådgivningen. Jag tvivlar inte på att han vill vara med mig och att han älskar mig. Han är otroligt ångerfull. Frågan är om jag vill vara med honom.

    Många har skrivit om behovet av att flirta med andra och få bekräftelse av andra män - det har alltid varit mitt beteende när jag har lämnat en relation...och det har i många fall lett till att jag inlett relationer av fel skäl. Denna gång har jag självklart haft behov av bekräftelse, men jag har inte gjort något av det. I stället har jag börjat jobba med min självkänsla (som har fått en rejäl törn). Jag försöker lära mig att känna ett värde i mig själv och att jag inte behöver en man vid min sida för att känna mig hel. Jag vill först och främst vara trygg i mig själv innan jag går vidare i en relation.

    Jag älskar fortfarande min sambo. Men jag är rädd för att det inte är tillräckligt. Han har visat så många obehagliga sidor av sig själv i samband med detta. Han har dragit upp saker för att ställa mig i sämre dager, som inte har alls med otrohet att göra. Och hans familj och många av hans bekanta har lagt sig i och kan inte förstå varför jag har så svårt att förlåta detta. De kan inte förstå att jag behöver tid för mig själv och funderar på om jag kanske har hittat någon annan.

    Hur ser ni andra på att utomstående lägger sig i?

    Jag har hållt det hela till en begränsad krets av människor som jag vet kommer respektera mitt val, vad det än blir. Men jag blir så förbannad på sambon som har spridit ut det till hela sin familj, alla sina arbetskamrater och övriga bekanta...jag blir förbannad på att de tycker att jag gör en för stor grej av det.

    Jag har rätt till mina känslor. Och jag vill inte kompromissa med mig själv i detta. Ingen kommer att bli lycklig av det.
    Hej!
    Ja, sannerligen - du har verkligen rätt till dina känslor i detta. Många här har lagt ner stor hängivenhet i sina relationer innan otroheten, beviset är den kränkning som många beskriver. Det är viktigt att bygga sin självkänsla - verkligen. Och bra tänkt att stärka den rejält innan man går in i en ny relation - om det blir så till slut. Jag tror jag skrev någonstans att ibland är kränkningen av självkänslan så djup efter ett sådant här svek, att man liksom bara behöver hitta något att "dra sig upp med ur avgrunden" innan man börjar jobba på allvar med sig själv och såren man har. Det är väl där de "manliga bekanta" kommer in i bilden. Det är viktigt att inte känna skam eller skuld för att man vill ha omedelbar bekräftelse, men försöka tänka klokt så att man inte förstör något för sig själv. Flirt är stort ok - skulle jag säga. Herregud, i sammanhanget är det ju en droppe i havet. Jag hade ingen som självmant la sig i, tyvärr hade vi en äkta man på andra sidan spelplanen som var galen av svartsjuka och såg till att informera där det gick (för att skada min man antar jag...). Det var fruktansvärt i det som redan var svårt nog att hantera. Jag brottas varje dag med frågan om det är värt att stanna. antar att jag befinner mig mitt i bearbetningen fortfarande ...?
    /TS
  • Anonym (levavidare)
    Mallan1987 skrev 2012-07-31 12:23:41 följande:
    Det har nu gått 2 år och 3 månader sen han berättade och som levavidare skriver, man blir aldrig lika hängiven sin relation som innan. Först kämpade jag som ett djur efter det men har nu insett att hans svek gjort mig till en lite hårdare person. Jag älskar min man och lever kvar med honom men hängivenheten till vårt äktenskap är bara hälften av vad det var innan. Däremot är hans hängivenhet oss tredubbelt vad den var innan och han kämpar och stretar på för ett bra äktenskap. Det oket låg på mina axlar förut. Kanske nån dag kommer vi dela på tyngden men det tror jag inte tyvärr. Den som bedrar får bära både hundhuvudet och ansvaret för den fortsatta relationen så länge som relationen håller
    Jag associerar direkt till när vi efter en vecka efter avslöjandet satt i chock hos parterapeuten (alldeles för tidigt förresten, det var nu vi skulle ha behövt denne), och jag var helt besatt av att  "detta måste gå att lösa, detta ska repareras". ....den känslan har definitivt ändrats och mattats av. Min man har blivit ödmjukare, ber om ursäkt oftare när han gör fel men, som Mallan säger, skammen och skulden ligger kvar och  ibland blir hela relationen ett olustigt maktspel p g a otroheten. "jag har gjort rätt, du har gjort fel..., därför har jag rätt att ...., och har mer utrymme att ..". Frågan är om det är sunt i längden. Otrohet skapar märkliga kreativa uttryck för vad som kan betraktas som läkande, kan inte förneka att jag ibland undrar om det skulle vara läkande att få höra honom kärleksfullt och hängivet säga: "Gör det du måste, ha en affär så att det blir "öga för öga" om det är det som är enda vägen ur detta till ett bättre liv för oss". Jag väntar på dig. Inte så troligt ...=), men man kan ju leka med tanken, som sagt.=)
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (Jag med) skrev 2012-08-01 09:44:31 följande:
    Känner igen mycket i detta.. våra förutsättningar känns ärligt talat inte heller som särskilt bra..
    När han, efter allt han gjort mig och allt han ljugit om, kom tillbaka och bad om "en andra chans" så var jag övertygad om att han verkligen menade det han sa och skulle göra allt i sin makt för att få vår relation att fungera igen, det höll några månader... Om han inte kan satsa på oss till hundra procent, så kommer det inte att gå...

    Det allra värsta nu... vi har igen lurat barnen, som tror att vi åter är en hel och lycklig familj... jag vet inte hur jag ska mäkta med att efter bara ett halvår tala om att de kommer att få bo varannan vecka, igen...

    Min egen plan just nu är att ändå avvakta till nya huset... barnen tror att vi alla ska flytta dit, och jag skulle så gärna vilja att det blev så, åtminstone ett tag :) Om jag orkar... inflyttning är 1 sept...
    Jag känner verkligen med dig, det värsta är att känna ansvaret för barnens tillvaro och att de ska ha det lugnt och tryggt, när man själv kämpar. Det är ohyggligt påfrestande eftersom man vet att varje handling av gott och ont, får konsekvenser och sätter spår i de små. Men jag tycker du ska tänka så här, du ville det allra bästa för dina barn och trots att det var smärtsamt för dig själv, gav du allt en andra chans. Bara det är beundransvärt med tanke på det vi alla vet i denna tråd - hur tufft det är att hantera smärtan hos sig själv i detta. Även om dina barn tycker detta var jobbigt och svårt och kommer att prata med dig om det senare i livet och vill ha förklaringar, så kan du alltid känna att du gjort vad du kunde. Man vill så gärna ha makten att ändra andra männinskor och deras beteende, men ibland går det inte. Du är den som går med heder ur detta, vad som än händer. Det är gott nog att vilja och göra sitt bästa, resten kan du inte göra något åt. Kram ...!!
  • Anonym (levavidare)
    Anonym skrev 2012-07-31 16:13:20 följande:
    Vilken fin tråd. Jag är på andra sidan vilket jag beskriver här:
    www.familjeliv.se/Forum-4-51/m65951426.html
    Jag vet ännu inte hur min man känner för det hela. Det är uppmuntrande men samtidigt sorgligt att läsa om era erfarenheter.
    Hej,
    Var du bara lite nyfiken på tråden, eller ville du diskutera något?
    TS 
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (blåst) skrev 2012-08-01 22:58:52 följande:
    Hej, vilken bra tråd. Känner igen mej i mycke som skrivs, ibland hjälper de att veta att man inte är ensam i världen. Kram 
    Tack, ja det är du sannerligen inte (tyvärr). Och många trodde nog aldrig att de någonsin skulle behöva befinna sig i en så´n här livssituation. Men nu gör vi det - och ingen mår dåligt av lite stöd och uppmuntran när det är tufft. 
    Vad hade du på hjärtat...? Något du vill dela med dig av...?
    Kram! 
  • Anonym (levavidare)
    Simben skrev 2012-08-03 20:20:42 följande:
    jag tycker ibland att man nästan bara går och väntar på att han ska bedra igen så att man slipper gå och fundera över om man ska stanna eller gå från förhållandet, att det då blir han som tar det steget...vet att jag är knäpp men jag förstår inte hur jag nånsin ska sluta tänka på det han gjort...tänker nog varje dag på om jag klarar leva med det i längden och ändå klarar jag inte gå just nu (eller vem vet någonsin) ibland har jag känslor för honom iland känner jag ingenting....snart har det gått ett år sen all skit kom upp och ändå gör det lika ont i hjärtat när jag tänker på det och det räcker med att han inte svarar i telefonen när man ringer för jag ska känna ett sting i hjärtat och undra var han är och det är värsta är att det är inte jag, det är inte alls min stil att vara sån, han har gjort mig till nån jag inte vill vara och det är så jobbigt
    Ja, det skulle kunna vara jag som skrev det du skriver. Precis så beskrev jag det för en vän nyligen. Vart tog mitt "gamla jag" vägen? Och vem tusan har jag blivit - inte säker på att jag är så förtjust i henne.  Men har förvandlats till någon annan. Tror att man måste ha upplevt detta för att förstå att det är ungefär samma effekt som när död och allvarlig sjukdom drabbar en, en viktig trygghetskänsla slits bort ur en liv och man blir aldrig mer densamma. Det låter ju dramatiskt - men så är det ju. Jag tar inte den självklara trygghet vi hade för givet längre och förväntar mig någonstans inom mig, att något nytt jobbigt ska hända. Men en vän sa till mig, att det kanske känns så som jag just beskrivit - men att jag kommer stark ur detta på ett eller annat vis. Det kommer ni andra att göra också. Låt tiden ha sin gång, lyssna på er själva - vad behövs göras för att ni ska få känna ro igen?
  • Anonym (levavidare)
    Mamma till tre busfrön skrev 2012-08-05 16:02:41 följande:
    Min man var otrogen med min chef för 3 år sedan men vi beslöt oss för terapi och försöka laga det. Men hela tiden finns känslan av att kanske gör det igen. I torsdags frågade jag han om jag fick spela wordfeud på hans telefon för han fixade med min men det fick jag absolut inte! Så fick jag den där otäcka känslan i maggropen, vad är det han döljer? Tittade på hans mobil i går när han hade somnat på sonens rum och ser att han chattar med en tjej och det sker på nätterna. Det stod inget opassande men det var väldigt personligt. Fy fan vad jag mår illa! Har konfronterat honom men han säger bara att det inte är något men att han vill inte att jag ska veta då jag blir så hysterisk!!! Åkte precis hemifrån och ner på stranden. Förstår inte hur han kunde ljuga och hemlighålla saker för mig igen, han lovade att aldrig mer göra det. Varför håller han på med sånt när han vet hur jag känner om det? Är det så svårt att respektera mina känslor? Vet inte hur det blir men jag får väl snart köra hem igen, om inget annat för våra tre barns skull.
    Det är hemskt jobbigt att det ska behöva vara så där, att man inte ska kunna släppa misstänksamheten. Hade en liknande incident häromdagen, då jag tog ett samtal mitt på dagen när han var ute, fick genast frågan om jag brukar ta samtal när det står "dolt nummer", varför skulle jag inte ta dem, vad det än står - undrade jag (vi har gjort så förr), med svar att han ville inte skylta med att han arbetade hemma istället för att han var på jobbet. Det finns ju en logik i det, för jag vet att egentligen borde vara mer "på plats". Men visst undrar man. Tror att ålder och kris kan göra mycket med bekräftelsebehovet (både hos kvinnor och män), det är nog det han håller på med på nätterna. Kanske ska ha lite koll på henne, så att det inte spårar ur. Han hade ju lovat att inte göra om, som jag förstod det...?
  • Anonym (levavidare)
    Mamma till tre busfrön skrev 2012-08-05 17:54:26 följande:
    Ja han har ju lovat, och han har lovat att inte ljuga mer för mig. Nu när jag kom hem så var han så kelig. Han lovar att det inte är något men just det här att han ljuger! Hur ska jag kunna tro på honom? Det tog lång tid att bygga upp förtroendet för honom sist och så lätt det gick att förlora det nu... Jag hoppas verkligen på att han säger sanningen. Men jag blir så ledsen på att han gör en sådan sak som han vet att jag kommer att reagera på...
    Hm "lovar att det inte är något", att jag reagerar på det är väl just att det är en kvinna han pratar med och på nätterna. Visst vore det skillnad om han stod i köket en måndagskväll med luren i örat och pratade öppet med henne om att han "stöttade henne" eller vad det nu är för samtal mellan dem. Varför ska det ske nattetid? Han tycker om att ha en "kontakt" som han får ha lite för sig själv. Jag skulle vara vaksam. Men samtidigt förstår jag din vilja att bara kunna "tro på". Det var ju så enkelt förr, när man inte behövde känna så här. 
  • Anonym (levavidare)
    Anonym (Kämpe) skrev 2012-08-06 10:24:49 följande:
    Ja barnen... jag har i alla fall inga som drabbas om jag ger upp.
    Just nu känner jag att jag skulle vilja vara någon annanstans än i min relation - om det inte fanns barn som drabbades av mitt beslut. Men det växlar. Jag menar inte att jag inte förstår att det kan finnas orsaker att stanna även om det inte finns förväntningar och trygghet hos barn som man inte vill rucka på utan att tänka en, två och tre gånger - men är bara intresserad - vad håller dig kvar?
Svar på tråden Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann