Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann

Sorry, men den typen av inlägg ställs på egen risk på en sådan här tråd där främsta syftet är att peppa och uppmuntra i en svår situation. Vi är alla sårade och ledsna, men många av oss vill inte ge upp ... ÄN. Det klart vi inte vill ha några påpekanden om att det vi gör är "galet".

Hej, 

Känner att jag måste rycka ut här ... en vän i nöd.  Ja, de första 4 raderna skulle kunna vara mina ... och de följande också, till viss del ... ! Man måste ha varit här, i denna speciella situation, för att förstå dessa tankegångar. Kom på mig själv hur jag liksom har förvrängt det här med att "söka stöd hos en vän", till att det är just bara stöd (och bekräftelse) i en svår livskris och ett svek. Men när jag berättade för min syster häromdagen om hur jag tänker, kom jag på att sanningen är lite mer än så. Jag tror faktiskt "hela jag" egentligen vill vara någon annanstans, hos någon som är värd mig och bara vill väl. Och jag tror att avståndet från att inte hoppa å tåget och att göra det, är kort....! Men när jag är stark och den fungerar som den omhändertagande mamman i familjen, så försvinner lite av det. Jag hoppas jag befinner mig i en bearbetningsfas, där det hela tillslut blir tydligt för mig känslomässigt.

Och du ...jag hade några dagar av ren skär oro och ångest som inte släppte mig ur sitt grepp (fick sova igen i två dagar efter den pärsen (ältade om det fanns mer lögner...), men sedan avlöstes det utan att jag fattade hur, av distans och märkligt lugn/insikt. Din kropp sköter detta, även om det känns som berg-o-dal-bana, låt det ha sin gång.

Kram kram kram

Jag vet att det är svårt, men försök gör det bästa av den här jobbiga tiden, fick faktiskt hopp när jag upptäckte att min plötsliga svacka som kom som en blixt från en klar himmel och var som en besatthet av ältande i flera dagar, klingade av - och sedan liksom "släppte mig fri" ut i en annan fas. Det är en kris/sorgeprocess vi är i,  och man måste få vara ledsen och "besatt av ältande", om kroppen säger det, annars kommer man aldrig till nästa trappsteg. En annan sak är "italian style" dvs att (dricka vin:), prata, prata och prata (eller skriv!), tror att detta (pratandet) fört mig mil framåt. Varje gång man formulerar sina problem och släpper i väg dem till någon annan så släpper bördan lite till. Jag vet hur lätt det är att "gå på" sådana där "ångerattacker" och "vinna-tillbaka-gester" från någon man en gång tyckt väldigt mycket om. Svårt att säga nej till det man tolkar som kärlek..., klart det är.

Hej,

tycker om din "alias". Tänkte direkt att här är någon med hopp - men som har det tufft. Var det länge sedan det hände? Ja, smärtan får en att vilja strrunta i allt emellanåt, men jag jag säga att den berömda tiden läker och du låter den göra det, dvs inte håller inne med dina tankar, ilska och sorg. Jag har fler och fler stunder av "lycka" där jag faktiskt kan skjuta det åt sidan och t ex känna glädje skratta, utan att det blir en stor ansträngning som bara är mycket tillfällig. Det har kostat några svackor - dessa ger sig i uttryck som några dagars depressionsliknande sorg (eller som för någon dag sedan) blixtrande vrede (mot min man), som gick över när jag var klar med det. Varje svacka har lett till någon insikt eller förbättring. Det svåra är att fortfarande känna sig osäker på om man kan lita på honom och om han suddat ut gränserna för sig nu - eller tvärtom vaknat upp och förstärkt dem, vad vet man vad som rör sig i någon annans huvud...?=)

Vill påminna om att här pågår möten för läkning, så du har kommit helt rätt (bara vi kan hålla ordning på tråden, det slank in någon bekännande älskarinna här för ett tag sedan, och det var inte riktigt meningen, såvida det inte var precis vad den bedragna ville höra) Läkning alltså - det betyder att du kan ventilera alla dina tankar om hur du tänker göra på den fronten - inget är förbjudet, skamligt eller oacceptabelt. Alla är olika i hur de hanterar tiden efter otroheten och i bästa fall kan vi inspirera varandra. Jag lyssnar intresserat på alla historier om "hjälpande manlliga vänner" och "nödvändiga" hämndaktioner. Har ingen anledning att döma någon, man gör vad man måste.

KRAM på dig, du är stark (och om du inte är det - kommer du att bli under processens gång.

Om man nu vill ha stöd i sitt beslut att försöka få ordning på relationen efter otroheten, istället för att skilja sig, delad vårdnad, krångla med ekonomin så har jag en liten berättelse som stöd.

Träffade en bekant i går som skilt sig just p g a otrohet, det här är en helylle man som jag vet verkligen gjorde allt för familjen, och då menar jag allt - för att allt skulle vara så bra som möjligt. Tyvärr så ville hans fru, som varit otrogen men avslutat det hela, skilja sig och gav inte heller någon förklaring till varför hon handlat som hon gjort, eller varför familjen skulle splittras. Han sa att ur hans synvinkel, med tanke på hur förtvivlat han saknar att få vara med sina barn hela tiden, ekonomiskt trassel med "mitt och ditt" i skilsmässan, all tid han lägger på att se till det ska finnas prylar och nödvändiga saker till barnen i "båda" deras hem (frun verkar inte engagera sig), att synka alla semestrar och ledighet till förbannelse, så hade han förlåtit otroheten om hon visat ånger, tillräcklig ärlighet och vilja.

Nu var det inte så, men han sa verkligen med eftertryck att han tyckte "happy happy" och "skönt med varannan vecka" var en stor bluff nu när han fick se skillnaden på gift och skild - och om det finns en valmöjlighet  och en chans att reparera även om det skulle ta tid, ta den.

Så, det var dagens tänkvärda berättelse....for better for worse....ett tag till i alla fall
 

Det där med "nära" är en del i chockreaktionen, paradoxalt nog vi har aldrig haft så mycket intensiv närhet och "hålla fast i varandra" som efter avslöjandet. Det kändes som någon slags reaktion från "grottstadiet" typ, om någon förstår vad jag menar. Hot mot "flocken" och fortlevnad. Sedan kommer alla möjliga konstiga reaktioner som man i sin tur blir chockad över, men att "hålla mannen under uppsikt" kan kännas viktigt.

Jag tror vi är färdiga med "ladybird", som av nyfikenhet gick in här och inte riktigt läste rubriken. nu fortsätter vi vårt arbete med att läka och stötta. Vi har mycket att stå i.....

Det är rätta takter "i nöd och lust", vem vill göra ett misstag, något oåterkalleligt,  p g a  att man är mitt i en sorgeprocess som ska bearbetas. Min psykoterapeut säger bestämt "avvakta, gör inget förhastat - innan du vet att du handlar som DU skulle göra när du är du". 

Det är ju verkligen ledsamt om det finns skilsmässor som gått i genom, för att någon gjort något i vrede utan att vara sig själv och ha känt efter...? Hu, nej så vill vi inte ha det(!)

Lovebombing ....till er kämpar

Nu kanske jag gör ett misstag som räder dig till detta, men spontant och med stöd av vad jag står för som trådstartare i denna livsbejakande läkande tråd. Ta upp kontakten med honom, stå på din egen sida i bearbetningen av den här smärta du tvingats stå ut med, ingen annans. Om det känns bättre för dig, hade jag en mycket trevlig stund senast med min stöttande manlige vän. En trevlig kompis som vet vad jag behöver höra, vilken tur att jag har detta stöd, ... känner jag starkt.

Kram och bort med det dåliga samvetet nu.... 

Om det är vad du verkligen vill Mallan, var sann mot dig själv, så låt det ta sin tid, du är inte färdig än tror jag, kanske ska du låta det stanna vid samtal i detta läge, hur förälskad du än är, faran är att om du verkligen vill tillbaka till det "gamla", så vill du kanske inte ha med dig minnet av att du "gick för långt". Bara du vet, men jag kan ana att det kan kännas så.