Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Hej i tråden. Det var ett tag sedan jag skrev. Idag är en tuff dag. Det går upp och ner och jag vill ut ur mitt äktenskap. Jag är på väg hem efter jobbet och tänker att jag inte vill hem. Vill bort. Jag funderar ofta på hur länge till jag orkar leva med honom utan de rätta känslorna. Allt har slocknat. Vi borde vara ifrån varandra ett tag. Men hur löser man det. Är jag stark nog för att ansöka om skilsmässa? När blir man det och varför i helvete måste det vara mitt beslut? Gråter inuti. Önskar det vore lätt att säga. Du, jag älskar dig inte längre. Men det är bara sant till en viss del. 😞

Vissa dagar är tunga, andra lite lättare. Men om man går runt och är nöjd hela tiden verkar det åtminstone i min bok att man lever i förnekelse. Visst finns det de som är så himla nöjda hela tiden. Grattis till dem! Jag får ofta höra att "du är aldrig nöjd " det spelar ingen roll för dig du är ändå inte nöjd. " hatar när folk säger så. Det handlar inte om att nöja sig. Är man nöjd har man stagnerat och ännu värre kapitulerat för livet. Det är mänskligt att vilja frammat, förflytta, förändra, utveckla. Jag behöver driv i ett förhållande. Annars slocknar jag och dör en plågsam föd av självförnekelse. Ja bi är alla olika. Ge mig en man med vilja och driv och glädje!

Zaphoid skriver att både åtrå och att älska behövs. Jodå det är säkert sant. bägge ingredienserna för ett lyckligt äktenskap.Sedan skriver xspinell om att hans exfru inte ville hänge sig. Jag vill hänge mig. Jag gör det, men får ganska lite respons. Vi är som kompisar som jag när vi har sex blir tänd på ibland, men kär? Nej. förälskad? nej, Han anstränger sig ibland, gör ett ryck och sedan samma sak igen. Och jag, jag har nästan slutat engagera mig och leker lite tysta leken, för det har ju han gjort i så många år. Min frustration känner inga gränser ibland. När jag tar upp ett ämne där det handlar om att han ska ta ställning i en fråga, får jag aldrig ett vettigt svar. Detta är det mest frustrerande som finns. Ursäkta, men han är så trist,ingen dynamik och ganska lite charm, det sista har blivit än mer påtagligt på senare tid. Jag vill känna mig unik och fantastisk, åtråvärd och underbar. Det är väl vad varje kvinna önskar. Jag har ett socialt och dynamiskt yrke och behöver likasinnade personligheter i mitt för att känna mig lycklig. Men nu är det ju så att vi har tonåringar som är på väg ur boet och vi måste hitta något som håller oss samman och något som vill oss fortsätta tillsammans, hitta varandra igen. Det är sååååå svårt. Vi har vårdat relationen en nu vill vi inte samma saker längre och sexet... jäsp.

[quote=73274006][quote-nick]xSpinell skrev 2014-05-19 23:08:19 följande:[/quote-nick]Anonym (Sorgsen) , har ni växt ifrån varandra eller ? Av det jag läser i dina sista rader ( #486 ) Har du funderat på vad  "du vill"  när era barn  "har flyttat ut" , för en dag kommer det att ske . När barnen flyttar kommer en underbar tid (tro mig , jag har nyss fått den) Men jag vet inte om jag skulle ha uppskattat den tiden lika bra om jag hade varit kvar i ett ganska halvtaskigt förhållande (ska vi dra på varandra här nu till döden kommer o löser av nån av oss , eller) Känns inte som något intressant alternativ jag skulle välja i allafall. I dag tackar jag mitt ex för att hon valde den andra , men det var en tuff tid när jag var ensam med barnen (dom ville inte bo hos henne efter det inträffade) när jag skulle börja att städa upp alla skulder som blev efter separationen med hus , bilar , lån hit o dit (en skilsmässa är  "inte"  gratis) Du har mycket att räkna på , om du nu känner för att lämna . Men det värsta löser sig nog ändå , o det var hur barnen mådde . När ni nu har vuxna barn så slipper ni ju mycket av dom bekymren , mina var små när jag tog dom . Min son 1år o dotter 6år , det är nu 20år sedan (men i dag var det värt allt , jag är fri som en fågel) Min son har ett heltidsjobb o klarar sig själv. Min dotter bosatte sig i America , så jag reser dit två gånger om året nu (alltid jul o nyår ) Som sagt , man får nya intressen .[/ du verkar vara lycklig. Vad skönt att inte vakna upp och känna sig ensam. Du nämner flera saker som jag tänker mycket på. Hur taskigt kan ett halvtaskigt förhållande vara innan man får nog? Kommer jag att fixa en låg standard? Jag känner mig så fruktansvärd velig? vet varken in eller ut? Om jag ska stanna så måste något hända annars kommer det inte att fungera. Jag behöver nog en annan person vid min sida. En kvicktänkt doer som lever sin passion, älskar sex och som kommunicerar och inte är tyst. Finns det sådana män? Någon med ingivelse och humor. Alla skulle kanske tillskriva sig dessa egenskaper. Fast jag känner inte många som faktiskt är sådana utan att vara too much. Kanske en annons. Ha ha.

Hej igen. Jag är kvar hos med min man men kan inte säga att jag är särskilt lycklig. Mina barn är stora och jag försöker närma mig honom och hitta roliga saker som vi kan göra ihop. Faktum är att jag har tråkigt men orkar inte göra så mycket åt det. Jag har dock haft en kul vår och ganska okej sommar. Tänker byta jobb så snart något dyker upp. Hoppas på något nytt och inspirerande. Behöver och längtar efter passion i livet och kommer alltid att längta efter det. Så är det nu i alla fall. Det går upp och ner hela tiden.

Det finns i sak inget som han säger som hindrar mig mer än att under många år inte velat det jag vill. Flytta, diskutera och bolla saker samt fungera som en drivkraft i familjen. Blir inte kåt på en man som inte kan svara och ta till sig mina idéer mm utan bara vara tyst. Pengar hindrar på sätt och vis. Och vad är det för fel att längtan efter en annan man är stor efter 20 år tillsammans. Vi är som syskon. Känner ingen attraktion. Varför jag stannar? Bäste vän. Bästa trygghet, bra liv för övrigt. Tänkte gå en kvällskurs för att få inspiration.

Nej ligga med andra män är inte poängen. Det blev tokigt det där. Sedan vill jag ha kärnfamiljen för jag blev bestulen på den när jag vR barn, han med. Så vi kobbar på det på något vis.

[quote=74348915][quote-nick]Anonym (Anna) skrev 2014-11-16 13:29:01 följande:[/quote-nick]

I samma situation som TS? Kanske inte riktigt.

Min man älskar mig, han tycker jag är fantastisk på alla sätt och viss. Sexig, vacker, smart och hans perfect match.

Tyvärr är attraktionen från mitt håll borta. Att ligga med honom är som att ligga med en bror. Men jag spelar bra teater och ingen i hela världen vet något alls.

Utåt är vi det perfekta paret, med de perfekta hemmet, perfekta jobben och allt är perfekt.

Men jag känner mig som fångad i en bur...

[/

Så jobbigt att vara fångad som i en bur. Så känner jag också ibland. Oftast när jag är arg och besviken. Jag tror att mycket handlar om hur man ser på livet. Min man är så nöjd. Vill inte förändra något. Jag är inte nöjd utan ser livet som kanske kan förändras och välkomnar det. Skulle vilja flytta utomlands och drömmer om en ny karriär. Han kan aldrig tänka sig flytta utomlands ovh att ha prylar som båtar och hoj är viktigare än förändring och nyskapande. Jag ser på saken lite som att man bara får ett liv och man behöver njuta av det och götar det som berikar en. Han tycker att det är okej som vi har det. Pratar om samma saker, handlar samma mat och ...... Uttråkad trots att vi förökar göra nya saker då och då. Jag säger att jag inte har lust, fejkar inte.

Ha ha Anna. Alla svenska kvinnor är kanske gifta med samma man. Nåja, det finns undantag. Ge honom en liten fågelbur med ett foto på dig inuti. :) kanske fattar han galoppen. Natti natti.

Kan säga att det sistnämnda även gäller män. När de skiljs så ligger de runt. Ingen skillnad där. Dock verkar det som om det alltid är kvinnorna som lämnar männen och inte tvärt om. Jag hör aldrig om missnöjda män som vill lämna på grunder som jag är påvisat. Så länge de får ligga, mat och frihet så why not.

Det är det jag inte gör. Jag Stannar ju nu. Men jag saknar kärleksrelationen.

Herre Gud nr 544vilket liv. Har du också valt bort sex helt? Ni har seriöst problem. Vad mig anbelangar har jag inte egentligen ändrat min personlighet alla, men tidigare var jag ekonomiskt ojämställda, inte nu. Mina .önskningar och drömmar ska vara lika viktiga. Men jag är inte lycklig. Skilja mig går inte, har inte den möjligheten ekonomiskt, bara om jag lämnar storstaden och hamnar i någon förort eller småstad där jag inte har vänner. Priserna i stan på bostadsrätter är för höga. Men jag är också rädd för att hamna i ensamträsket och byta ut min gubbe mot en en annan man med bonusar varannan vecka är inte aktuellt, no way. Då bor jag hellre ensam och kan njuta av livet på mina villkor. Ha en affär har jag sagt är uteslutet så mitt liv går på sparlåga.