Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Jo men dessa män funkar inte så! Deras sätt att berömma är att styra upp så att det blir bra i den värld som de förstår! Vill du ha dagligt verbalt beröm så är det en annan typ du ska ha. Den trygga (trista) typen som du och hundratusentals andra svenska kvinnor faktiskt har valt visar kärlek på sitt sätt. Du ville ju ha honom för att han kunde ge dig och barnen trygghet!!

..kvar. Och äta en massa andra goda ku... f´låt kakor. Fattar jag väl. Du är såklart en modern, totalt egoistisk kvinna som tänker med fi-an.

Har nu tagit mig igenom start till slut i denna tråd. Det fanns många tänkvärda ord på den vägen. Men trots alla dessa vägledningar och tankar så förstår jag att beslutet alltjämt inte är så lätt. Själv har jag sedan många år börjat tvivla mer och mer. Med små barn tillsammans 5 och 10år så blir valet så mycket jobbigare. Hade jag inte haft dom så känns det som om beslutet hade varit mycket lättare. Nu känner jag att beslutet måste vara väl förankrat 10ggr om.  Vi var isär en period och jag har gått på terapi. Där har jag kommit mig själv närmare och förstår mig själv som person bra mycket bättre. Det kändes som att en tung vikt lyftes från mina axlar och vi fann vägen tillbaka till varandra. Detta kändes mycket bra ett tag, men sedan så kom samma situationer /  känslor / upplevelser / tankar tillbaka.  Jag vet var jag har mig själv, och jag vet vad jag inte vill. Vill satsa 100% på förhållandet men tyvärr är det en uppförsbacke. Min partner vill också satsa 100% och tar ofta upp att förhållandet just nu är grått och inte hållbart. Hon saknar känsloutbyte från mig - att jag ska visa att jag älskar henne. Jag vill visa detta och jag försöker. Men tyvärr så fördunklas var dag av kommentarer, handlingar eller icke handlingar vad gäller allt vad gäller husbestyr, avundsjuka mm vilket gör att mina känslor och förmåga att leverera känslor markant minskas. Det är svårt att leverera kärlek när man befinner sig i ett moln av aggression och vassa kommentarer. Orkar inte mer känner jag, men ändå någonstans finns det ett hopp om att det kanske kommer att bli bättre. Tyvärr så är de tecken jag sett är att min partner har många symtom på Asberges, vilket krångligör hela situationen. Det är som att jag lever i en värld där jag ska leverera allt....och där motparten "tror" att hon också levererar allt, men i själva verket är det bara från mitt håll som leveransen kommer. Då talar jag inte bara om hushållssysslor, utan även om att visa känslor och att föröka.... Jag känner mig utdömd... och försöker gång på gång att ändå "sprida ljus", men det kantras alltförofta av tvärtom från andra hållet. Det jag börjar känna inombords är att jag faktiskt är värd att vara lycklig. Jag ska inte behöva leva i en zon av misstänksamhet och avundsjuka och allt det där andra.... Jag älskar mina barn över allt. DET vet jag. Och jag kanske ska tänka som så istället att det är för deras skull som jag bör avsluta förhållandet - för att DE ska få åtminstonde EN lycklig och glad pappa. Kanske på sikt så kanske mamman också kommer finna sig själv och bli glad och må bra i sig själv.

Är det en insikt du har fått på senare år eller fanns det med i beräkningen redan från början?

Har själv aldrig heller varit tokkär i min partner. Har från början varit lite tveksameter, men har då varit mer inställd på att det vart jag som inte "vågade" bli kär. Nu många år senare och efter terapi känner jag mig själv och har blivit mycket mer öppen i allt. Jag "ser" med andra ögon och ser också att jag också är värd att "vara lycklig".  För min del handlar det varken om ålder eller om någon godisaffär. Det handlar helt enkelt om att jag känner att en bit av mig dör för var dag som går - istället för att ladda batterier hemma så dräneras de fullständigt. Självklart finns det ljusglimtar - men de är få...och laddar lite. Min partner älskar mig över allt annat säger hon. Tyvärr så känns det väldigt dubbelbottnat när man upplever en vardag där det är mer vanligt med vassa kommentarer och kalla blickar än leenden och åtrå. Känns även rätt avklätt när man är hos kompisar och hon pratar om vardagsbestyr som att hon får allt fixa det ena och andra, då jag vet att verkligheten är tvärtom.  Detta är bara en bråkdel av mina tankar som kommer ut här - för det skulle bli alldeles för långt och komplicerat att få ner allt på pränt. Många år av tankar och funderingar. Klart jag tänker på att OM man nu skulle gå isär.... Ett sådant tomrum det skapar. Men vad är det jag förlorar - Om det jag förlorar är att inte dö en bit var dag, så är ju valet ganska enkelt egentligen. Men det man kommer ihåg är ju de där leenden... kramarna ...som faktiskt finns där emellanåt... Men på något tokigt sätt så känns det som om man hålls vid liv av en respirator. Man lever...men det är knappt... däremot så VILL man leva och vara glad. Känna värme och energi när man kommer hem. Längta hem! Inte bara till barnen - utan till alla!!! Om vi går isär - kanske så blir man singel resten av livet. Men då kommer jag i vart fall att vara otroligt glad med mina barn. Sakna något kommer jag nog rejält att göra - men jag skulle inte sakna att komma hem till vrede och iskalla blickar....men tomt är det... Känns som om jag redan har svaret - men jag gillar det inte ändå! Komplicerat. Jag vet framförallt att det skulle tära på barnen - Men å andra sidan så tror jag på sikt att det skulle bli bra då de skulle få mer glädje omkring sig - förutsatt att det funkar med samarbetet mellan föräldrarna.... Nej jag vet att man inte ska vara tillsammans enbart för barnens skull...men klart att tanken kommer... Komplicerat.

Jag har beskrivit min bakgrund på det här forumet lite för många gånger, ledsen för att jag inte orkar en gång till... Jag har i alla fall skilt mig efter år av tankar av precis samma karaktär som ni har. Jag tror att man kan ha relationer längre tid än de 7-10 år som brukar anges, men jag tror egentligen att det är emot vår naturliga drift och att det i så fall kräver ömsesidigt engagemang och arbete. Det räcker inte att båda "vill" utan att göra jobbet. Det räcker inte att en både vill och gör jobbet. För att hålla ihop länge krävs antingen att man vänjer sig så mycket vid situationen och är så rädd för alternativet att man stannar - och sedan ägnar man kvällarna åt att titta på tv om man skall göra något tillsammans - eller så utvecklar man sina hobbies där han är ute och cyklar 15 timmar i veckan och hon tar hand om familjen, eller att hon går på gymmet och kör sin klasser medan han sitter hemma. Jag tror inte att det är för inte att en kvälls tillfälligt tv-avbrott leder till katastrof på förlossningsavdelningen nio månader senare och en månads kommunikationsavbrott förmodligen skulle betyda döden för mängder av äktenskap. All ångestdämpning som vi fyller våra liv med försvinner och kvar finns tragiken i all sin prakt. Skall man få ett förhållande att fungera långsiktigt måste man prata, sedan prata lite mer och förstås göra saker tillsammans. Man behöver komma bort från anklagelser och att jämföra penislängd (eller vem som gör minst eller mest och hur man skall värdera allt jobb.) Min devis är ju som du ser nedan: om du gör som du alltid har gjort, så får du det resultat du alltid har fått. I ett förhållande innebär det att om du inte är nöjd så finns det faktiskt exakt noll chans att det mirakulöst kommer att bli bättre utan att något förändras. Det kan förstås vara att barnen flyttar ut, att ni börjar ligga med andra, att ni går en kurs i improvisationsteater ihop, börjar med tantrasex, hittar ett gemensamt intresse (där båda faktiskt gillar tanken att stå i ett garage och renovera en väldigt gammal bil) - eller går en sex- och samlevnadskurs. Cirkus Eros är en kurs jag verkligen rekommenderar till alla som vill få till en förändring, om båda parterna i förhållandet, på riktigt, vill få till en förändring. Mängder med aha-upplevelser, massor av utmaningar - perfekt för att tvinga er ur er komfortzon där ni gör som ni alltid har gjort. I en del förhållanden har man det för dåligt och får aldrig möjlighet att känna kärlek och glädje, men lika ofta tror jag att det är tvärt om. Man har det så lätt, enkelt och välplanerat att det aldrig bränner till på djupet och man bara drunknar i all mellanmjölk. Aldrig en tår, aldrig ett lyckligt skratt, bara körabarnentillhockeyträningen och renovera huset även om det inte behövs. Så, det enklaste är faktiskt att skilja sig. Att hitta någon annan att leva med och att se till att inte göra om samma misstag igen. Det fegaste är att bara leva kvar och tänka: A. Jag är inte värd något bättre B. Jag är för rädd för att lämna, tänk om jag blir ensam C. Det är bättre för barnen om jag är kvar. D. Jag kan inte tänka mig min sambo med någon annan osv... Du ÄR värd kärlek, glädje och skratt. Du kommer att vara ensam ett tag, du klarar det. Och du kommer att hitta en ny. Det är mycket bättre för barnen om du lämnar - det enda du skickar vidare till barnen är att förhållanden är något man skall lida sig igenom och man skall aldrig vara lycklig. Och är inte den person du en gång blev kär i värd att träffa någon annan, att få känna kärlek, glädje och skratt?  Och skulle inte dina barn må jäkligt mycket bättre om du fokuserade på barnen totalt varannan vecka - och varannan vecka fokuserar din "sambo" på barnen totalt. Barnen får lära sig att man kan leva på olika sätt i olika familjer med fler vuxna som tycker om dem och tar hand om dem. Det allra modigaste är att stanna och ge sig fan på att lösa det. Att båda är helt fokuserade på att investera all tid och alla pengar i att fortsätta ihop, att det faktiskt är tusen gånger viktigare än en ny bil. Puss och lycka till!