de Robespierre skrev 2014-01-25 16:24:57 följande:
Det är svåra beslut vi ibland ställs inför i livet. Vid vissa tillfällen kan det vara värt att vänta för saker kan förändras till det bättre. Men ibland kan det även vara motsatsen och det man är uppe i är svanesången där valet att avvakta bara innebär att det går från dåligt till ännu sämre. Hur vet man vad man skall välja? Svårt att säga men det viktiga är att ta in den andra personen i det hela så fort som möjligt. För om man känner att det här inte är bra, jag fixar inte detta längre, så kommer den andre att förr eller senare märka att något inte står rätt till. Fram till denna punkt så hinner det bli ännu mer komplicerat. Om man flaggar och säger att jag är inte lycklig så kan det självklart komma som en chock. Men jag tror att de flesta uppskattar det för det visar att man spelar med öppna kort och vill låta den andre ha en chans att påverka, om det nu bara sträcker sig till att informera personen till att börja med. När den andre vet att man inte är lycklig så öppnar sig möjligheten till förändring. Det är ingen garanti att det blir bättre med vi kan vara 100% säkra på att om den partnern inte kommer med i det hela så finns det bara en minimal chans till en förändring. För hur skall den veta att det inte går att fortsätta såhär längre? Vi män har ofta en tendens av att fatta långsamt när det gäller signaler som en kvinna hade snappat upp på ett ögonblick. Vet inte om det bottnar i att vi föredrar att få ett problem levererat rakt och tydligt via ord - "Jag är inte lycklig längre". Samtidigt så kan vi känna av att något inte är som det skall men när kvinnan inte säger något på eget initiativ eller svarar på vår fråga "Vad är det? (vilket kvinnor ibland kan tycka bara kan besvaras med ett "Duhh..." för det är så självklart vad som är fel) så utgår vi ifrån att det nog inte är så farligt. Därför är det viktigt att vara rak och tydlig och kanske ta till sig teorin om att män och kvinnor kommunicerar på olika sätt. Du säger att du har sex med din man. Men du saknar "det där". Känner du att du verkligen vill ha sex med honom med "det där" saknas? Eller är det så att du klarar av att ha sex med honom men det blir mest för att stilla hans och din drift och inte för att du åtrår honom (eftersom det där saknas)? Eller har det så att det tar emot men du gör det för det dåliga samvetets skull? Du nämner 4 år som om du har stakat ut ett plan i huvudet. Jag kan inte dra mig ifrån att känna en viss jämförelse med liknande resonemang som när man är hos tandläkaren och tänker "Om 30 minuter är jag ute härifrån" eller man sitter på en långflygning och hela tiden tittar på skärmen och tänker "Nu är det bara 8 tim och 40 min kvar.....8 tim och 38 min kvar...." Är det för att din son troligtvis flyttar hemifrån då eller annan orsak? Du nämner även att han behöver massor av kärlek och uppmuntran. Vad är det du fruktar skall hända som innebär att han inte får det vid en separation? Om han är i en känslig period just nu så kan man även fundera över hur han tar det ifall han spenderar fyra år tillsammans med sin mamma som inte vill vara kvar med hans pappa (vilket är svårt att dölja). Jag säger inte att det kommer att synas, men barn ser och känner av mer än vad man tror syns utåt. Detta med de 4 åren kan även tolkas som att du redan har bestämt dig men du skall bara sitta av tiden med din son. När dessa 4 år har gått, hur skall du då leverera nyheten till din man? Jag kan tänka mig att han kommer säga "Varför har du inte sagt något tidigare (därav det viktiga med att ta med den andre och vara tydlig). Det finns nog ingen Silver Bullet när det gäller problem som detta. Alla förhållanden är unika med olika förutsättningar, bagage och personligheter. Trots det så finns det ofta några gemensamma nämnare som man kan dra erfarenheter av. Jag kan inte ge dig något råd om att gör såhär så kommer allt lösa sig. Det är bara du och din man som vet lösningen. Däremot kan jag försöka bidra med min syn på saken som lekman, vilket även svarar på din fråga om jag är psykolog. Nej, det är jag inte och har inte läst en minut i ämnet. Jag är en helt vanlig man som försöker lära mig av det som livet försöker lära en. Och jag lär mig fortfarande och kommer inte sluta förrän "The Fat Lady Sings"
Jag vill känna åtrå så jag älskar med honom genom att föreställa mig att jag känner det. Jag älskar med honom mest för att jag vill göra honom lycklig och för att han ska känna sig älskad och viktig, så är det numera. Då, för länge sedan, älskade vi för vi båda ville det och jag var nog mest kär i det liv vi skulle bygga upp tillsammans. Jag visste vad jag ville ha då, han med.
