Jag hade lämnat om det inte vore för.....
Jag tänker ibland på det där kämpandet som ni pratar om. Hur gör man det? Om man själv kämpar och hållervtankarna inom sig och inte säger nu kämpar jag med det här för mig och oss, och då vill jag ha det här resultatet, förbättring, då kanske det leder till nåt. Många kämpar på sitt eget håll och fantiserar sig kära och älskande för allas skull. Är det att kämpa? Att städa och göra fint, köra ungar till träning, betala dyra tennislektioner, är det att kämpa. Det är vardag. Vi kämpar med vår vardag. En vardag vi vill fylla med lidelse, förälskelse och passion. Man behöver nog förändra sin bild på vad man vill ha egentligen.allt det ni säger vill vi känna. Jag vill ha det med! Funderar på ibland om jag skulle känna igen den om den hoppade upp i ansiktet på mig. Tror inte det faktiskt, om det inte är med en annan man då förstås. Då behöver man göra kul och annaorlunda saker, överraska varandra. När man inte längre ids göra det ens efter ett samtal som jag tror du behöver man 40 plus så bör man nog hitta en väg ut. Jag tror jobbet påverkar en mer än man tror och vill erkänna. Hur mycket tankelinje lägger men på det? Änkling vad många det är som befinner sig i samma situation där man funderar på att lämna för de saknar lidelse, ganska många?