Anonym (Sara) skrev 2018-12-02 00:00:20 följande:
Sanningen svider. Hade mitt ex bott ett par hundra meter från oss hade vi flytt, hals över huvud. Vi har inte klarat oss lika bra och mår kanske inte lika bra. Våldtagna barn brukar inte göra det. Men jag är glad för att du gör det även om jag har svårt att tro på din avslappnade relation till någon som nästan slagit ihjäl dig, två gånger dessutom. Den är inte speciellt vanlig, men det vet du kanske redan...
Jag föraktar individer som våldtagit någon, även om såna som våldtar barn är lite vidrigare och jag ser inga som helst anledningar till att hymla med den åsikten när jag upplever att någon sitter och gnäller över hur synd det är om vederbörande som åkte fast och fick sitta inne. Det är lite äckligt.
Sanningen svider?
Jag förstår dig, att ni varit tvungna att fly. Han våldtog ditt barn. Det är för jävligt och det finns inga ursäkter.
Jag kan inte jämföra mig med ett våldtaget barn, som dessutom blivit utsatt av sin egen pappa. Men jag kan berätta om att man faktiskt kan komma förbi det som hände. Det gick inte på en kvart direkt, det är nu ca tio år sedan han låstes in. Sex år sedan han kom ut.
Tiden har inte läkt något men det blöder iaf inte längre. Och jag förstod att jag måste ta tag i mitt liv om livet ska vara värt att leva. Så nej, jag är inte bitter. Inte längre.
Du får ursäkta men han gnäller inte över att han åkte fast och fick sitta inne. Det han har svårt med är att han faktiskt avtjänat sitt straff men ändå fortsätter att straffas av samhället.
Det är i sin tur inte heller konstigt, jag hade t ex inte anställt en dömd våldtäktsman. Men, det är ändå tanken med rättssamhället. Har du avtjänat ditt straff så har du sonat ditt brott. Inte för de som utsattes, men rent generellt. Och så måste det få vara.