Hatar att vara gravid
Någon annan som fullkomligt hatar sin graviditet. Jag hatar det så mycket så jag inte vet var jag ska ta vägen. Och det går så fruuuuktansvärt sakta. Jag ser enormt mycket fram emot resultatet, men vägen dit är ju hemsk. Hur ska en stå ut!?
Jag har sedan ungefär vecka 5 upplevt ett skittråkigt illamående som gör så att mitt sociala liv är lika med noll, är i vecka 15 nu. Jag har inte kunnat arbeta alls, blev sjukskriven, och den enda som jag umgås med är min sambo. Han är ju kul egentligen, men fan vad jag tröttnar på honom när vi nu nästan sitter ihop. Står heller inte ut med att vara ensam så det blir lite ond cirkel det där.
I vanliga fall är en stor del av mitt liv vänner, vin, mat, utställningar, resor, jobb och dans. Not so much nu. Jag vill inte heller bjuda in någon kompis eftersom jag stup i kvarten måste sova/kräkas/fisa/äta och annat primärt vilket inte får mig att känna mig så social.
Kroppsligt känner jag mig som en formlös klump deg, midjan har försvunnit och i ansiktet har tonårskvisslor blommat ut. Jag kan inte träna alls för då kräks jag. Förra veckan provade jag att gå tillbaka till jobbet på halvtid, och det funkar tack o lov, men det tar upp hela min tid och jag är helt slut när jag kommer hem. Jag strålar inte.
När jag vill beklaga mig så möts jag av "Åh men det är en väääääälsignelse att överhuvudtaget kunna få barn bla bla bla".. Jag kommer ALDRIG mer gå igenom detta och jag ska definitivt adoptera nästa gång det beger sig ty jag hatar detta. HATAHATA
