Hatar att vara gravid

Här är det en till som lider. Har två barn sen innan och borde vetat bättre än att skaffa en till. Just nu kan jag inte se något positivt alls. Har inte kunnat sova pga huvudvärk och Alvedon hjälper ju inget. Idag har jag legat på toa golvet och spytt säker femtiotalet gånger. Har ätit ett halvt äpple på hela dagen. De andra gångerna har illamåendet suttit i flera månader, men så länge överlever jag inte denna gång. Jag ångrar mig bittert även om jag självklart kommer älska barnet.

Oh the joy! själv har jag förlorat förmågan att andas genom näsan kvällstid!

Kanske kan detta inge visst hopp hos er andra!? Jag har just gått in i vecka 30 och ta mig tusan - jag tror att det har vänt! Visst, foglossningen är kvar, jag mår illa av mjölk, jag orkar bara nätt o jämt upp för trapporna till min lägenhet och benen har börjat svullna och lite andra grejer. Men det är på en ok nivå. Det värsta verkar över. Snälla ni, håll tummarna för att det håller den sista tiden! Jag ska hålla alla tummar jag har för att det ska vända för er också! Kram på er!

Gårdagens matintag som fått behållas, ett äpple. Dagens intag ett äpple och ett glas blåbärssoppa. Jag får väl vara nöjd med att mina graviditeter är effektiva som bantningsmetoder. Jag är aldrig så urmärglad som när jag är på smällen.

Hoho, ja jag hör samma krassa humor här som jag själv kör med för att orka genom graviditeten. Själv har jag hyperemesis för andra gången, något bättre denna gång pga en mängd mediciner, men det är fruktansvärt odrägligt ändå. Första gången spydde jag dygnet runt hela graviditeten. TS, vad du inte har prövat som jag upplever gett bäst resultat när det var som sämst är ondensatron zofran kombinerat med lergigan comp och omeprazol ratiopharm. Jag är nu i vecka 30 och spyr fortfarande minst en gång per morgon och är illamående mest hela tiden. Jag är oerhört sliten efter lång tid med låg aktivitet (sängliggande tom vecka 16 denna gång) och helt fantastiskt trött. Jobba kan jag inte göra. Förutom detta har jag enligt EKG en vilopuls på 110 och när jag tex kommer ur duschen ligger den på 140-150. Senast idag fick jag rådet av en BM att åka till akuten men jag är rätt övertygad om att de inte kommer kunna hjälpa mig ändå, det är helt enkelt så att kroppen inte orkar med hyperemesisen. Jag har nog mest bara tur om jag inte kollapsar innan BF. Umgås med andra kan jag ju liksom bara glömma. Jag måste prioritera allt jag gör för att alls orka med nånting. Maken gör allt hemma och jag ingenting. Och vår 5-åriga dotter...ja, hon pratar om "när mamma slutar vara illamående...", för just nu har hon ingen fungerande mamma. Så, det är verkligen lätt att vara tacksam just nu. Jag tycker förbanne mig att jag har rätt att tycka synd om mig själv.

Kan lägga till att detta är sista graviditeten, varken jag eller min man orkar en gång till och våra två barn behöver mig, inte en disktrasa.